Vad handlar hållbart livsmedelssystem om i praktiken?

Vad skulle du göra om du hade makten i världen att lägga om det globala livsmedelssystemet – som idag helt uppenbart är ekologiskt ohållbart – till hållbart?

Problem nummer ett är att en sådan makt inte existerar och om den gjorde det skulle den vara en fullkomligt oacceptabel diktatur.

Det som skulle vara möjligt är att bygga upp en gemensam insikt om vad som behöver göras som en tillräckligt stor grupp människor kunde ställa sig bakom med tillräckligt stor entusiasm och vilja och dra sina respektive nätverk och med sig. Denna insikt måste få en sådan kraft att de som sitter på olika maktpositioner kan fatta beslut som går emot kortsiktig bekvämlighet till förmån för det som är bra på lång sikt. Inte särskilt enkelt med andra ord… I denna resa ingår att var och en av oss börjar förstå vilka maktpositioner vi faktiskt har själva och att vi börjar sortera exakt var oliks ansvar ligger. Var och en kan ta ansvar för att ändra sina egna matvanor och vardagsvanor till något hållbart, men vi har också ansvar i våra yrkesroller och som förebilder i våra familjer, vänkretsar och nätverk. En del roller är mer strategiska än andra och en del människor har samlat på sig mer makt än någon människa kan hantera eftersom många människor inte tar den makt och de ansvar som de faktiskt har. Att tänka förändring utan att tänka in maktfrågor är som torrsim.

Någon har påpekat att ingen människa på jorden är mer än fem handslag bort. Rent matematiskt kan man pröva tanken. Om varje människa befinner sig inom handslags längd till i genomsnitt 100 andra – och med tanke på hur mycket vi reser och hur många människor som har handslagskontakter över klotet tror jag 100 inte är överdrivet – så har vi 100 gånger 100 = 10 000 inom två handslag, 1 miljon inom tre, 100 miljoner inom fyra och 10 miljarder inom fem. Jag tycker kalkylen håller som grov överslagsberäkning.

Alltså – ett relativt litet antal människor som verkligen tar en gemensam handlingsplan och som använder sin förankring i nätverk som når ut i alla möjliga olika kulturella riktningar och som använder en utgångspunkt som har en sådan sanning i sig att människor med de mest olika utgångspunkter kan ta in den – skulle kunna åstadkomma mycket. Poängen här är att tänkesättet måste bekräftas av insikt och bekräftas och förstärkas i mötet med verkligheten. Jag har många gånger iakttagit att den här kraften finns när jag eller någon annan lyckats förmedla en insikt direkt till en annan människa. Det har ingenting med karisma eller övertalning att göra utan när det är när en tanke når en människa på ett sådant sätt att den väcker dennes egna insikt och blir livsavgörande.

Om det är möjligt att åstadkomma detta i fem handskaksled så kan det fungera. Stannar det på halva vägen är risken att det istället skapar en ny konfliktlinje… Här ligger risken med sociala media och massmedia. Ett skrivet ord kan så lätt uppfattas på olika sätt och tas upp olika. 

Med detta sagt…

Det första att då ta tag i, tänker jag, är den systematiska överproduktion av livsmedel som skapas på bekostnad av att metoderna bryter ned jorden, slår ut biologisk mångfald och skapar kostnader som nutida skattebetalare och en framtida generation kommer att bli tvungna att ta. Denna överproduktion leder till att priserna på livsmedelsråvara pressas ned till en nivå som råvaruproducenten inte har en möjlighet att producera till utan att begå någon form av rovdrift.

Den ekologiskt ansvarsfulle producenten blir genom den stora överproduktionen och de låga priserna för ”konventionellt odlat” hänvisad till en nisch av engagerade konsumenter som är beredda att betala extra. Som nisch passar de in i det rådande systemet – och kommer tyvärr inte att förändra det direkt. Däremot kommer det att bidra väsentligen på lite längre sikt. Den stora förändringen kräver en förändring i det stora systemet. Den förändringen kan – är min förhoppning – komma när det nya och ekologiskt ansvarsfulla systemet som växer under skuggan av det stora blir så starkt att insikten griper omkring att vi inte längre behöver det stora systemet. Vi klarar oss bättre utan det. Då blir det möjligt att övervinna hyckleri, korruption, subventioner av det ohållbara och annat som tyvärr finns i vår värld i alltför stor omfattning. När vi är tillräckligt säkra på att det nya systemet är hållbart – då kommer vi våga att faktiskt tillämpa sådant vi sedan länge väl vet att vi borde göra.

Det är dessa och liknande tankar som fått mig att dra slutsatsen att lägga fokus på vårt arbete på kommuner. Den globala skalan är för stor. Vi ser ju hur långsamt processen i FN går – och hur den fastnar i låsningar. Kommunerna är stora nog att synas – och små nog för att ha en chans att enas över ideologiska gränser.

Med andra ord: Det är inte frågan om ”vad jag skulle göra om…” Jag håller redan på med det.

Annonser

GMO i jordbruket och upphovsrätten

I debatten om GMO i jordbruket missar man oftast det som är den egentliga drivkraften – upphovsrätten.

Det finns en väsentlig juridisk skillnad mellan en traditionell sort (av en jordbruksgröda) och en sort som tagits fram med genteknik. För den traditionella sorten gäller traditionell upphovsrätt som handlar om att grundmaterialet tagits fram av generationer av jordbrukare under de 10 000 år som människan utvecklat jordbruket. Det innebär att det för en fröfirma endast är möjligt att få ensamrätt på den förbättring man själv gjort. Om någon annan tar fröer och utvecklar någonting som den kan bevisa har vissa fördelar jämfört med utgångsmaterialet, så blir detta en ny sort. Denna traditionella rätt hindrar inte jordbrukare och småbrukare att byta utsäde med varandra och vara kreativa och utveckla sig som de gjort i tusentals år.

Om ett fröföretag däremot har tagit fram en ny sort med hjälp av modern genteknik – så kan de få ett betydligt starkare skydd för sin innovation. De kan ta patent! Det innebär att jordbrukare inte längre lagligt kan byta utsäde med varandra och fröfirman kan betydligt lättare tjäna pengar på sin sort.

I praktiken betyder detta att de stora fröfirmorna som har tillräckliga ”ekonomiska muskler” i praktiken föredrar en sort som är genmodifierad jämfört med en konventionell sort om sorterna i övrigt är likvärdiga. Eftersom konventionell förädling får allt svårare att hitta kapital – så blir det vartefter de gamla sorterna glöms allt lättare att övertyga en okunnig allmänhet (inklusive för den delen en hel grupp av nobelpristagare som visserligen är kunniga inom sina egna områden, men inte har särskilt djupa kunskaper om lantbrukets villkor) om GMO-sorternas fördelar.

För odlarna får denna utveckling en del rent absurda konsekvenser. Här ett axplock:

  • GMO-sorter av bland annat raps sprider sig vilt till grannars fält – däribland till ekologiska lantbrukare som riskerar att drabbas av stora ekonomiska skador eftersom de får sin skörd underkänd om den innehåller GMO. Sverige är ett av de länder som har en sådan lagstiftning på området att det inte går att ställa någon till svars för skadan. De som drabbas kommer alltså inte att kunna skydda sig.
  • Vildspridning av raps och majs i framförallt USA och Kanada har gjort att ekologiska odlare i stora områden helt enkelt måste avstå från att odla raps och majs eftersom vildspridningen av GMO gör det omöjligt.
  • Monsanto – ett stort fröföretag med GMO-fokus – har stämt odlare som ofrivilligt fått sina odlingar GMO-smittade för att de inte betalat licensavgiften. De flesta har inför hotet av en process mot smarta advokater med stora ekonomiska resurser gett upp och betalat. En kanadensisk odlare gick till motangrepp och bestred Monsantos krav. Googla på Percy Schmeiser för att kolla vad som hände!
  • För att peka på det skeva rättsläget har en organisation bildats för att ställa det största GMO företaget Monsanto till svars. Se Monsanto Tribunal
  • Att utveckla en GMO-sort kostar mycket stora pengar. För att investerarna skall få tillbaka de pengarna måste denna enda sort odlas på mycket stora arealer – och därmed slå ut alla andra arter och sorter i det området. Det är en rak konflikt med biologisk mångfald!

Min slutsats blir att så länge vi har lagar i världen som styr så snett som de vi har idag – så är ett stopp mot GMO nödvändigt. Det betyder inte att GMO är av ondo rent principiellt. Det handlar bara om att rättsläget måste få tid att komma ikapp.

Vi behöver en upphovsätt för fröer som utgår från faktiska förbättringar och som främjar odlarnas kreativitet och förmåga att utveckla egna lokalt anpassade sorter. Precis som musiker kan ta melodislingor och ackord av varandra och göra nytt så måste jordbrukarna kunna ta sorter enligt traditionell upphovsrätt.

Därutöver behövs ett fungerande regelverk för ansvar vid vildspridning. Den fröfirma som tjänar stora pengar på att sprida en viss sort måste kunna hållas ansvarig ifall denna sort visar sig skapa problem för tredje part och för miljön.

Veckans Östersjövänliga tips för den som har en trädgård

Jag älskar att odla bondbönor! Fröerna är stora så man bara sticker ned dem i jorden, som kan vara ganska grov, ogödslad, obearbetad och bemängd med ogräs. Plantorna skjuter upp ändå med kraft och tar över och blir stora och härliga. Utan särskilt mycket arbete från min sida bearbetar bondbönsplantorna jorden och tränger av egen kraft tillbaka ogräset. Bondbönor spelar alltså en viktig roll i min trädgård.

Anledningen till att bondbönorna inte behöver gödsel är att de har den fantastiska förmågan att hämta kväve från luften – som till 80% består av just detta – och förvandla detta till högvärdigt protein. Det är en liten grupp växter som har den speciella förmågan. Kvävet i luften är svårflörtat. För att få det att reagera i naturen krävs något i stil med ett blixtenslag! Eller en sådan här fantastisk växt som bondbönan som utvecklat en symbios med en jordbakterie som får socker av växten som ju kan fixera solenergin och som använder denna energi tillsammans med en avancerad katalytisk process för att tvinga kvävet att reagera och bilda protein. Och så får växten en del av det där kvävet som blivit redo att ingå i olika föreningar. Man kan också tvinga kvävet att reagera i konstgödselfabriker – men då går det åt energi. Två liter olja till ett kg kväve var formeln förr i tiden. Nu har det effektiviserats, men det går fortfarande åt fossil energi och den processen har en bra bit kvar till samma elegans som den naturliga.

Sedan kommer frågan: Vad gör jag med skörden? Som primör kan bondbönorna vara goda – skördade i precis rätt tid, kokta i lättsaltat vatten med lite smör. En gång, två gånger – men det finns en risk att familjen tröttnar. Förr i tiden åts det så mycket bondbönor bland de fattiga i Sverige att en del av de som upplevt detta utvecklat en avsmak för bondbönor. Alltså krävs en liten kreativ kulinarisk insats för att återupprätta bondbönan.

I somras tog jag bara hand om överskottet, kokade lätt och frös in i påsar – och lämnade frågan om vad jag gör med dessa påsar till senare. Nu har ”senare” kommit – d.v.s. februari.

I ”Skillnadens Skörd” av Sara Bäckmo hittade jag ett recept på bondbönsfalaffel. Mixa bönorna med hackad lök, persilja, vitlök, chilipeppar och salt. Blanda i ägg. Lägg till mjöl tills det blir en smet. Fritera små bollar av detta i rapsolja. Det blev faktiskt riktigt bra

Östersjövänlig mat på vårvintern

Februari och mars är kanske de månader då utbudet av hemodlat är på sitt minimum. Det är vitkålens, rödbetornas, morötternas och potatisens månader.

Därför kan det vara en idé att spara vissa riktigt goda rätter med de här ingredienserna till just vårvintern. Sådana rätter är Janssons frestelse och Raggmunkar. Om man inte äter så mycket av dessa rätter andra delar av året så kan man ju riktigt längta efter dem – och vara glad i att det blir Jansson eller Raggmunkar ganska många gånger i februari-mars.

Janssons frestelse är ett typexempel för hur man håller andelen kött på en låg nivå. Ansjovisen ger mycket smak till hela rätten. Löken hjälper till och potatisen och grädden ger ”body”. Känslan av hela rätten är att den är ett riktigt mål mat. Man blir mätt och varm och nöjd. Till detta har vi (alltså Birgitta och jag) upptäckt en variant på pizzasallad som är gott till. Vi strimlar vitkålen, häller på kokande vatten och låter stå en stund innan vi häller den i ett durkslag och låter rinna av. Sedan sätter vi utöver det vanliga – vinäger, olja, salt och peppar – dessutom till dill, persilja eller gräslök direkt från frysen. Jag är generös med det gröna eftersom vi frös in mängder av det i somras och jag undrade ett tag hur i allsin dar skall vi få användning för allt det? Det kalla och det varma tillsammans gör att det hela snabbt antar en behaglig ättemperatur.

För en färgklick gör vi ibland rödbetstsatsiki enligt recept från ”Östersjövänlig mat i praktiken” (gratis nedladdning här) – i praktiken tittar jag inte längre på receptet utan river rödbetor grovt och blandar med avrunnen (turkisk/grekisk) yoghurt med lite honung, citronsaft, vitlök, salt och peppar. Morötter fyller samma funktion. Vi tycker om dem i stavar som ligger i en skål med vatten – helt enkelt. Vi odlar våra egna morötter och kan alltså välja en sort som smakar gott. Om morötterna inte är goda i stavar – pröva en annan sort!

Den här tiden är ju känd som ”fastan”. Det är inte heller så dumt att tänka så. Vi håller igen lite fram till påsk – så vi faktiskt får längta lite. Påsken är ju tid för det första gröna -och för den som har höns på det gammalmodiga sättet som är kopplat till årstiden, så är det den naturliga tiden för ägg. Alltså passar vi nu på och tömmer förråden av fruset grönt från i somras.

Den som inte som vi har egen trädgård men istället tillgång till en lokal ekologisk trädgårdsodlare lyssnar istället på vad denne kan få fram.

Årets nyheter från utvecklingen av ekologiskt lantbruk i Vitryssland

Före 2011 fanns ekologiskt lantbruk i princip inte i Vitryssland. Det fanns enstaka odlare som kallade sig ekologiska och kanske var det – men inget certifierat och det som eventuellt fanns var i  skala något större än husbehov. Det året fick BERAS kontakt med DAK gården – ett privat familjejordbruk med getmjölksproduktion, som då bestämde sig för att lägga om – och 2013 var de den första certifierade ekogården i landet med djur. Det fanns två till ekogårdar – men de var små. DAK stod för nästan hela den ekologiska arealen – ungefär 60 hektar.

Tack vare stöd från Svenska Institutet kunde ett partnerskap kring BERAS följa upp denna början 2014 – 2016 och sedan dess finns en liten rörelse för ekologiskt lantbruk som samordnas av ”Center for ecological solutions” med ett kontor med några anställda i Minsk.

Förra gången jag var här – för ett år sedan – kunde vi räkna till 14 certifierade ekogårdar. Nu är det 19 och total areal är ungefär 1000 hektar. Det finns fortfarande inget Vitryskt certifieringsföretag – men däremot konkurrens om den marknaden av certifierare från Ukraina, Litauen och Lettland. Det är en liten men stabil rörelse framåt.

För den som har rätt kunskaper, uthållighet och kapital att investera så finns möjligheter nu.

Min allra första kontakt och vän Dima Lutayeu, som kom till Sverige och lärde sig om praktiskt ekolantbruk på flera olika gårdar med början 2002, har nu en egen liten gård som han bygger upp från början. Det är en by där invånarna är gamla och blir äldre. Det finns minst sagt mycket att göra. För ett år sedan besökte jag projektet som då inte ens hade riktigt börjat tillsammans med min fru Birgitta. Nu reste jag tillsammans med en av våra lantbrukarvärdar – Lennart Svenzén från Nöbble gård utanför Kalmar. För ett år sedan gick det inte ens att bo på platsen och det som skulle bli trädgårdsland var överväxt med sly. Nu var det iordninggjort så Dima bodde i huset och en hel del var röjt och hade redan givit en grönsaksskörd som var såld och sättlök som skall säljas till våren – och nu skall mer grönsaker odlas. I stugan var det varmt från den ved som slyet förvandlats till.

Den ekologiska rörelsen i landet lider av att det saknas en nationellt vedertagen definition för ekologiskt, så att de som verkligen odlar ekologiskt får konkurrens av sådana som säger att de gör detta, men ändå inte helt lever upp till allt som egentligen krävs. En exportmöjlighet skulle just nu verkligen stimulera utvecklingen här i rätt riktning och hjälpa dem som satsar seriöst och certifierar sig. Det finns en växande efterfrågan i Minsk, men det är alltså svårarbetat.

Jag försöker efter förmåga att hjälpa till med utvecklingen här på olika sätt. Mycket påminner om den tid jag kom in i det ekologiska i Sverige i början av 1980-talet – strax innan KRAV grundades…

Årets trainees är fem. Och utöver dem finns intresse hos några som gjort sin praktikperiod i Sverige att komma tillbaka till en andra period. Det var en positiv nyhet . Vi har gnuggat de nya lite och gett dem tillfälle att fråga och prata om resan och förberedelser för den första tiden på en gård. Att landa med alla kulturskillnader och nytt språk och nytt det mesta är en stor omställning. Men så är det med lärande.

Till årets återträff kom hela gänget från 2017 plus tre från tidigare årskurser. Fler har hört av sig – men de är på jobb på ”kolchoz” mer eller mindre långt bort och hade svårt att komma ifrån. Men de hör av sig. Vi har inte tappat dem!

Mjölkproduktionens villkor

Dokument Utifrån reportage ”Det vita guldet” ger en bra bild och ett bra underlag för ett allvarligt samtal om mjölkproduktionens villkor. Reportaget har visserligen missat att det är väsentliga skillnader i mjölkkvalitet beroende på om korna ätit grovfoder (gräs och klöver) eller stor andel kraftfoder  (spannmål, majs, soja och annat lättsmält). Det ger en lite orättvis bild av mjölkens påverkan på vår hälsa. Men det överser jag med eftersom reportaget som helhet är så bra.

En sak som blev mycket tydlig för mig var industrins intresse av ständigt mjölköverskott. – och hur de ser till att få det. Det innebär dels att de aldrig riskerar underskott av någonting och kan hålla leveranssäkerhet i alla situationer, men framför allt innebär det att priserna till bonde kan pressas till nivåer som inte är förenliga med ekologiskt hållbar produktion. Med dessa två fördelar kan de stora tvinga bort konkurrenter från marknaden och bli allt större och mäktigare oligopol.

Det är ju ett uppenbart vansinne att jordbruksmark exploateras med tärande odling för att producera ett överskott av mjölk som måste dumpas på marknaden och som dessutom leder till ett skadligt överskott av näring som rinner ut i Östersjön och orsaker övergödning, algblomning och bottendöd.

Jag har ända sedan 1980-talet efterfrågat ett kvotsystem för mjölkproduktion som utgår från gårdens naturliga produktionsförmåga utan tillskott av konstgödsel eller inköpt foder. Kan det äntligen vara dags att ta upp en sådan sak på allvar?

Förändringsledare i storkök

Vi har fått förtroende av Stensunds Folkhögskola att skapa en kurs: ”Bli förändringsledare för hållbar mat i storkök”

Den börjar i april och går till december – på halvtid och distans, så att det går bra att gå kursen medan man arbetar kvar. Och studieuppgifterna är direkt kopplade till att utveckla hållbar mat på deltagarnas arbetsplatser. Det bygger på fyra tvådagarsträffar – vår, sommar, höst och vinter – och däremellan.

Vi tänkt på förändringsledare i storkök – vilket kan vara kökschefen, en kock, en medarbetare i köket med ambitioner, en kostchef eller resultatenhetschef med ansvar för ett antal kök, en chef inom äldrevården, en dietist, koststrateg, miljöstrateg – och varför inte en politiker med ansvar för matfrågor.

Anmälan är öppen nu. I anmälningsformuläret kryssar man i ”Diet for a Green Planet”.