Komplement till köttguiden

Det där med kött och hållbarhet är inte så enkelt som det ibland kan låta. 

Genomsnittssvensken äter mer kött än vad som är ekologiskt hållbart – och mer än det som är optimalt för hälsan. Så långt är det klart. Men sedan finns det en del att säga. En sak man hör ofta är att kyckling är bättre än fläsk som är bättre än nötkött. Här behövs verkligen några viktiga nyanseringar.

Nötkreatur – alltså kor, kalvar, tjurar, stutar, oxar – är specialiserade för att leva av gräs, baljväxter och örter i form av bete, hö, ensilage och grönfoder. Det här är perenna växter som bygger ett allt djupare rotsystem, andas in koldioxid och kväve från luften, bryter ned stenen för att frigöra fosfor och mikronäringsämnen och bygger upp en levande jord. Det är en mångfald av olika arter som är anpassade till varje plats och som byggt upp ett starkt ekosystem. Idisslarna och gräsmarkerna har utvecklats tillsammans i några miljoner år genom evolutionen. De har tillsammans skapat den miljö och det klimat som gett människan en möjlighet att utvecklas och föröka sig. Att skylla nutidens miljökris på idisslarna blir minst sagt absurt. Idisslarna har alltid funnits och de har alltid pruttat ut metan och deras verksamhet har inte förstört klimatet utan tvärtom gett oss det vänliga klimat vi nu har.

För att få nötdjuren att växa snabbare och ge mer ekonomisk vinst i en värld där den i pengar räknat dyraste resursen är mänskliga arbetstimmar, så har det alltmer blivit så att djuren utfodras med spannmål och ”kraftfoder” eller ”koncentrat” – alltså råvaror som hade kunnat göras till människoföda direkt istället för att passera genom ett djur. För att djuren inte skall bli sjuka ges de ibland ett minimum av ”strukturfoder” – vilket är ett annat ord för hö och ensilage. I värsta fall föder man upp unga tjurar nästan utan deras naturliga foder och slaktar dem i ung ålder innan de hinner bli sjuka.

Bakom detta ligger ett systemfel i den ekonomi vi byggt upp. Mänsklig arbetskraft beskattas och blir dyr samtidigt som vi betalar i stort sett ingenting för att hämta och förbruka fossila resurser och för att släppa ut ämnen som belastar naturen. De miljöskatter vi hitintills fått till liknar den där berömda spottloskan i Mississippi. Här behövs rejäla tag.

För att ta hänsyn till det här när man räknar klimatpåverkan borde man räkna metanutsläppet från djur som lever av 100% naturvårdsbete och hö eller ensilage från fleråriga odlingar av klöver, gräs och örter som en kostnad i naturvården – inte i köttproiduktion. Kött och mjölk som produceras på det sätter borde inte belastas med någon metan alls. Det är ju en del av naturvården. Annat blir det om gräsmarkerna gödslas med kvävegödsel eller om djuren utfodras till en del med foder från ettåriga grödor. Kvävegödning förstör den naturliga kvävefixeringen och dessutom gynnar den ett fåtal växtarter så att ovanligare arter slås ut. En kvävegödslad vall bidrar alltså inte till den biologiska mångfalden och inte till den naturliga uppbyggnaden av kväveförråd i marken. Ettåriga grödor andas visserligen in koldioxid och bygger upp kolhydrater med hjälp av fotosyntesen, men efter skörd bearbetas marken med harv och plog för att förbereda nästa gröda och under den tid marken ligger öppen förlorar den mer koldioxid än den tar upp.

Det här var en något förenklad beskrivning, men en som jag kan stå för. Redan den här beskrivningen är tillräckligt komplex för att det skall bli övermäktigt att formalisera den i matematiska former och algoritmer. Även utan den här ytterligare komplikationen så kostar en livscykelanalys  sex- till sjusiffriga belopp att ta fram. Alltså gör man vissa grovhuggna antaganden. Ett sådan är att nöt är nöt. Och man gör inte någon livscykelanalys om det inte finns en stark plånbok som betalar den. Sådana starka plånböcker finns hos de stora slakterikoncernerna. Eftersom det är få experter som behärskar både livscykelanalyser och förstår hur praktiskt lantbruk går till och hur ekologin fungerar och det är ett avsevärt arbete (som värderas i kronor per timme för expertkonsult) blir det få som verkligen sätter sig in i saken. Det som kommer ut kan sedan skrivas i högt ansedda universitets namn och användas av statliga verk och se synnerligen seriöst ut Det behöver inte ens vara något fel på själva forskningen. Det står ju beskrivet i grunduppsatsen hur förutsättningarna lagts. Det är bara att läsa innantill. Frågan är bara hur många som gör det och ställer sig frågan om man verkligen räknat bort den del av kons metanutsläpp som bör belasta naturvården och inte köttet eller mjölken.

Det är på liknande sätt med de andra av lantbrukets husdjur. Grisar tar vara på olika matrester och sådant som blir över. Höns och kycklingar likaså, med lite andra nyanser. I det gamla bondesamhället där det inte fanns kyl och frys var grisen det bästa sättet att ta vara på matrester. Dessutom bökar de upp mark, så att de kan ersätta plog och harv i viss mån. Dagens ordning med extremt billiga transporter gör att man kan kortsiktigt exploatera vissa marker och där producera grödor till ett pris i kronor som är oslagbart med ekologiskt hållbar produktion. Vissa gräsmarker i världen har byggt upp förråd av bördig jord i miljontals år. Där kan man odla ettåriga grödor efter varandra utan att det till en början märks att man tär på jorden. Det är också skogar som huggs eller bränns ned så att man sedan kan odla upp dem. Man kan likna detta vid att förbruka olja – det är också fossila resurser som vi förbrukar. Dessa marker producerar billigt ”kraftfoder” som ger bönderna ”marknadssignaler” som går på tvärs mot hållbar utveckling. 

Tänk om vi kunde få till en global rörelse mot just denna exploatering – tärande odling. Om de som tär på fossila resurser oavsett om det är olja eller levande jord tvingas göra motsvarande uppbyggnad på ett eller annat sätt, så borde det gå att få marknadssignalerna att peka rätt. Vi är långt därifrån idag, men när jag är optimistisk så tänker jag att en väl samordnad folkrörelse med rätt engagemang och kunskaper kan åstadkomma det.

Just kyckling förordas av många som det mest hållbara köttalternativet. Det är lite märkligt med tanke på att vi idag konsumerar obetydligt mer nötkött än på 1950-talet, medan konsumtionen av kyckling har gått upp enormt. Billigt, lättlagat , lättätet och lätt att med kryddning anpassa till olika smaker. Men hållbart? De snabbväxta kycklingarna kräver ett lättsmält och näringsrikt foder som i stort sett är mer hälsosamt att äta direkt om man inte har en försvagad matsmältning. 

Förutom aspekten om djurvälfärd, så är koncentrationen av djur på en plats ett allvarligt problem. Eftersom grisar och fjäderfä lever av foder som är lätt att torka och transportera så blir det ekonomiskt fördelaktigt att ha så många djur som möjligt på en enda plats. Det betyder att djuren har frikopplats från marken där de är. Gödseln har förvandlats från en viktig tillgång till ett problem. Lagen föreskriver hur många djur man maximalt får ha på en hektar (10 000 kvadratmeter) mark. De som företräder industrin lägger stor kraft på att lobba för att lagstiftningen inte skall bli för snäv och för den enskilde bonden pressar lönsamheten mot så många djur som möjligt. Svensk lagstiftning är tuffare än de flesta andra länders lagstiftning, men svenska bönder är ändå tvungna att verka på samma marknad som andra EU länders bönder och som pressar mot hög djurtäthet. 

Alltför hög djurtäthet gör att det blir i stort sett omöjligt att undvika förlust av fosfor och kväve till Östersjön och andra vatten. Inte heller Sveriges lagstiftning räcker här för att rädda Östersjön.

Min slutsats av allt detta är att vägen framåt är att som konsument, förädlare och matinköpare eller på annat sätt aktör vägra allt det som inte är hållbart eller inte har tillräcklig transparens – och att samtidigt så mycket som möjligt stödja de bönder som satsar på att producera hållbart enligt principerna för ekologiskt kretsloppsjordbruk. När det inte finns produkter från ekologiskt kretsloppsjordbruk är det bästa man kan göra att köpa från certifierad ekologisk produktion. KRAV har något tuffare regler när det gäller krav på djurtäthet och självförsörjning med foder. Ännu tuffare krav har DEMETER. Saltå Kvarn och Järna Mejeri är pionjärer när det gäller att ställa krav utöver den ekologiska produktionens miniregler. Det finns idag fler sådana. Allt detta har vi goda skäl att stötta. 

Som konsument är min slutsats att det går utmärkt att äta en viss mängd kött och mjölk, och för att göra det enkelt för mig så håller jag mig till mjölk och kött som antingen är ekologiskt certifierat (helst KRAV eller DEMETER) eller som jag kan följa hela vägen till ett ekologiskt kretsloppsjordbruk, rent beteskött eller vilt. Sedan är det plånboken och min känsla för vad jag vill ha och behöver som avgör hur mycket. Jag håller samtidigt upp ögonen för kött och mjölk som kommer från rent bete och grovfoder. När det gäller just fläsk håller jag på KRAV och föreningen ”Jord på Trynet” som har grisar som får böka ute. Spektrumet för ägg är stort. De mest hållbara äggen är sällan möjliga att få tag på. Själv håller jag några sommarhöns och äter inte så mycket ägg alls på vintern. Ekologiskt är en miniminivå som jag inte fuskar med när det gäller ägg. 

Sedan har svensken blivit lite bortskämd så att vi importerar de dyraste styckningsdetaljerna och exporterar de bitar som vi glömt hur man tillagar. Därför tycker jag det är viktigt att slå ett slag för det köttbranschen kallar ”anatomiskt ansvar”. Allt blir ju så mycket enklare om vi kunde lära oss att ta hand om hela djuret. Det system vi har idag gör att en viss detalj kan få så lite ekonomiskt värde att den hellre kastas som avfall än att man lägger tid på att göra mat av den. Här finns möjlighet för den kreativa att hitta en nisch till ett nytt företag och den som har en tight hushållsekonomi och behöver kött kan leta upp produkter som får ekvationen att gå ihop. Att på hösten köpa ett helt eller ett halvt färdigstyckat lamm att ha i frysen och plocka upp vartefter är en bra idé. Det finns numera många bönder som erbjuder detta.

Annonser

Vad handlar hållbart livsmedelssystem om i praktiken?

Vad skulle du göra om du hade makten i världen att lägga om det globala livsmedelssystemet – som idag helt uppenbart är ekologiskt ohållbart – till hållbart?

Problem nummer ett är att en sådan makt inte existerar och om den gjorde det skulle den vara en fullkomligt oacceptabel diktatur.

Det som skulle vara möjligt är att bygga upp en gemensam insikt om vad som behöver göras som en tillräckligt stor grupp människor kunde ställa sig bakom med tillräckligt stor entusiasm och vilja och dra sina respektive nätverk och med sig. Denna insikt måste få en sådan kraft att de som sitter på olika maktpositioner kan fatta beslut som går emot kortsiktig bekvämlighet till förmån för det som är bra på lång sikt. Inte särskilt enkelt med andra ord… I denna resa ingår att var och en av oss börjar förstå vilka maktpositioner vi faktiskt har själva och att vi börjar sortera exakt var oliks ansvar ligger. Var och en kan ta ansvar för att ändra sina egna matvanor och vardagsvanor till något hållbart, men vi har också ansvar i våra yrkesroller och som förebilder i våra familjer, vänkretsar och nätverk. En del roller är mer strategiska än andra och en del människor har samlat på sig mer makt än någon människa kan hantera eftersom många människor inte tar den makt och de ansvar som de faktiskt har. Att tänka förändring utan att tänka in maktfrågor är som torrsim.

Någon har påpekat att ingen människa på jorden är mer än fem handslag bort. Rent matematiskt kan man pröva tanken. Om varje människa befinner sig inom handslags längd till i genomsnitt 100 andra – och med tanke på hur mycket vi reser och hur många människor som har handslagskontakter över klotet tror jag 100 inte är överdrivet – så har vi 100 gånger 100 = 10 000 inom två handslag, 1 miljon inom tre, 100 miljoner inom fyra och 10 miljarder inom fem. Jag tycker kalkylen håller som grov överslagsberäkning.

Alltså – ett relativt litet antal människor som verkligen tar en gemensam handlingsplan och som använder sin förankring i nätverk som når ut i alla möjliga olika kulturella riktningar och som använder en utgångspunkt som har en sådan sanning i sig att människor med de mest olika utgångspunkter kan ta in den – skulle kunna åstadkomma mycket. Poängen här är att tänkesättet måste bekräftas av insikt och bekräftas och förstärkas i mötet med verkligheten. Jag har många gånger iakttagit att den här kraften finns när jag eller någon annan lyckats förmedla en insikt direkt till en annan människa. Det har ingenting med karisma eller övertalning att göra utan när det är när en tanke når en människa på ett sådant sätt att den väcker dennes egna insikt och blir livsavgörande.

Om det är möjligt att åstadkomma detta i fem handskaksled så kan det fungera. Stannar det på halva vägen är risken att det istället skapar en ny konfliktlinje… Här ligger risken med sociala media och massmedia. Ett skrivet ord kan så lätt uppfattas på olika sätt och tas upp olika. 

Med detta sagt…

Det första att då ta tag i, tänker jag, är den systematiska överproduktion av livsmedel som skapas på bekostnad av att metoderna bryter ned jorden, slår ut biologisk mångfald och skapar kostnader som nutida skattebetalare och en framtida generation kommer att bli tvungna att ta. Denna överproduktion leder till att priserna på livsmedelsråvara pressas ned till en nivå som råvaruproducenten inte har en möjlighet att producera till utan att begå någon form av rovdrift.

Den ekologiskt ansvarsfulle producenten blir genom den stora överproduktionen och de låga priserna för ”konventionellt odlat” hänvisad till en nisch av engagerade konsumenter som är beredda att betala extra. Som nisch passar de in i det rådande systemet – och kommer tyvärr inte att förändra det direkt. Däremot kommer det att bidra väsentligen på lite längre sikt. Den stora förändringen kräver en förändring i det stora systemet. Den förändringen kan – är min förhoppning – komma när det nya och ekologiskt ansvarsfulla systemet som växer under skuggan av det stora blir så starkt att insikten griper omkring att vi inte längre behöver det stora systemet. Vi klarar oss bättre utan det. Då blir det möjligt att övervinna hyckleri, korruption, subventioner av det ohållbara och annat som tyvärr finns i vår värld i alltför stor omfattning. När vi är tillräckligt säkra på att det nya systemet är hållbart – då kommer vi våga att faktiskt tillämpa sådant vi sedan länge väl vet att vi borde göra.

Det är dessa och liknande tankar som fått mig att dra slutsatsen att lägga fokus på vårt arbete på kommuner. Den globala skalan är för stor. Vi ser ju hur långsamt processen i FN går – och hur den fastnar i låsningar. Kommunerna är stora nog att synas – och små nog för att ha en chans att enas över ideologiska gränser.

Med andra ord: Det är inte frågan om ”vad jag skulle göra om…” Jag håller redan på med det.

GMO i jordbruket och upphovsrätten

I debatten om GMO i jordbruket missar man oftast det som är den egentliga drivkraften – upphovsrätten.

Det finns en väsentlig juridisk skillnad mellan en traditionell sort (av en jordbruksgröda) och en sort som tagits fram med genteknik. För den traditionella sorten gäller traditionell upphovsrätt som handlar om att grundmaterialet tagits fram av generationer av jordbrukare under de 10 000 år som människan utvecklat jordbruket. Det innebär att det för en fröfirma endast är möjligt att få ensamrätt på den förbättring man själv gjort. Om någon annan tar fröer och utvecklar någonting som den kan bevisa har vissa fördelar jämfört med utgångsmaterialet, så blir detta en ny sort. Denna traditionella rätt hindrar inte jordbrukare och småbrukare att byta utsäde med varandra och vara kreativa och utveckla sig som de gjort i tusentals år.

Om ett fröföretag däremot har tagit fram en ny sort med hjälp av modern genteknik – så kan de få ett betydligt starkare skydd för sin innovation. De kan ta patent! Det innebär att jordbrukare inte längre lagligt kan byta utsäde med varandra och fröfirman kan betydligt lättare tjäna pengar på sin sort.

I praktiken betyder detta att de stora fröfirmorna som har tillräckliga ”ekonomiska muskler” i praktiken föredrar en sort som är genmodifierad jämfört med en konventionell sort om sorterna i övrigt är likvärdiga. Eftersom konventionell förädling får allt svårare att hitta kapital – så blir det vartefter de gamla sorterna glöms allt lättare att övertyga en okunnig allmänhet (inklusive för den delen en hel grupp av nobelpristagare som visserligen är kunniga inom sina egna områden, men inte har särskilt djupa kunskaper om lantbrukets villkor) om GMO-sorternas fördelar.

För odlarna får denna utveckling en del rent absurda konsekvenser. Här ett axplock:

  • GMO-sorter av bland annat raps sprider sig vilt till grannars fält – däribland till ekologiska lantbrukare som riskerar att drabbas av stora ekonomiska skador eftersom de får sin skörd underkänd om den innehåller GMO. Sverige är ett av de länder som har en sådan lagstiftning på området att det inte går att ställa någon till svars för skadan. De som drabbas kommer alltså inte att kunna skydda sig.
  • Vildspridning av raps och majs i framförallt USA och Kanada har gjort att ekologiska odlare i stora områden helt enkelt måste avstå från att odla raps och majs eftersom vildspridningen av GMO gör det omöjligt.
  • Monsanto – ett stort fröföretag med GMO-fokus – har stämt odlare som ofrivilligt fått sina odlingar GMO-smittade för att de inte betalat licensavgiften. De flesta har inför hotet av en process mot smarta advokater med stora ekonomiska resurser gett upp och betalat. En kanadensisk odlare gick till motangrepp och bestred Monsantos krav. Googla på Percy Schmeiser för att kolla vad som hände!
  • För att peka på det skeva rättsläget har en organisation bildats för att ställa det största GMO företaget Monsanto till svars. Se Monsanto Tribunal
  • Att utveckla en GMO-sort kostar mycket stora pengar. För att investerarna skall få tillbaka de pengarna måste denna enda sort odlas på mycket stora arealer – och därmed slå ut alla andra arter och sorter i det området. Det är en rak konflikt med biologisk mångfald!

Min slutsats blir att så länge vi har lagar i världen som styr så snett som de vi har idag – så är ett stopp mot GMO nödvändigt. Det betyder inte att GMO är av ondo rent principiellt. Det handlar bara om att rättsläget måste få tid att komma ikapp.

Vi behöver en upphovsätt för fröer som utgår från faktiska förbättringar och som främjar odlarnas kreativitet och förmåga att utveckla egna lokalt anpassade sorter. Precis som musiker kan ta melodislingor och ackord av varandra och göra nytt så måste jordbrukarna kunna ta sorter enligt traditionell upphovsrätt.

Därutöver behövs ett fungerande regelverk för ansvar vid vildspridning. Den fröfirma som tjänar stora pengar på att sprida en viss sort måste kunna hållas ansvarig ifall denna sort visar sig skapa problem för tredje part och för miljön.

Veckans Östersjövänliga tips för den som har en trädgård

Jag älskar att odla bondbönor! Fröerna är stora så man bara sticker ned dem i jorden, som kan vara ganska grov, ogödslad, obearbetad och bemängd med ogräs. Plantorna skjuter upp ändå med kraft och tar över och blir stora och härliga. Utan särskilt mycket arbete från min sida bearbetar bondbönsplantorna jorden och tränger av egen kraft tillbaka ogräset. Bondbönor spelar alltså en viktig roll i min trädgård.

Anledningen till att bondbönorna inte behöver gödsel är att de har den fantastiska förmågan att hämta kväve från luften – som till 80% består av just detta – och förvandla detta till högvärdigt protein. Det är en liten grupp växter som har den speciella förmågan. Kvävet i luften är svårflörtat. För att få det att reagera i naturen krävs något i stil med ett blixtenslag! Eller en sådan här fantastisk växt som bondbönan som utvecklat en symbios med en jordbakterie som får socker av växten som ju kan fixera solenergin och som använder denna energi tillsammans med en avancerad katalytisk process för att tvinga kvävet att reagera och bilda protein. Och så får växten en del av det där kvävet som blivit redo att ingå i olika föreningar. Man kan också tvinga kvävet att reagera i konstgödselfabriker – men då går det åt energi. Två liter olja till ett kg kväve var formeln förr i tiden. Nu har det effektiviserats, men det går fortfarande åt fossil energi och den processen har en bra bit kvar till samma elegans som den naturliga.

Sedan kommer frågan: Vad gör jag med skörden? Som primör kan bondbönorna vara goda – skördade i precis rätt tid, kokta i lättsaltat vatten med lite smör. En gång, två gånger – men det finns en risk att familjen tröttnar. Förr i tiden åts det så mycket bondbönor bland de fattiga i Sverige att en del av de som upplevt detta utvecklat en avsmak för bondbönor. Alltså krävs en liten kreativ kulinarisk insats för att återupprätta bondbönan.

I somras tog jag bara hand om överskottet, kokade lätt och frös in i påsar – och lämnade frågan om vad jag gör med dessa påsar till senare. Nu har ”senare” kommit – d.v.s. februari.

I ”Skillnadens Skörd” av Sara Bäckmo hittade jag ett recept på bondbönsfalaffel. Mixa bönorna med hackad lök, persilja, vitlök, chilipeppar och salt. Blanda i ägg. Lägg till mjöl tills det blir en smet. Fritera små bollar av detta i rapsolja. Det blev faktiskt riktigt bra

Östersjövänlig mat på vårvintern

Februari och mars är kanske de månader då utbudet av hemodlat är på sitt minimum. Det är vitkålens, rödbetornas, morötternas och potatisens månader.

Därför kan det vara en idé att spara vissa riktigt goda rätter med de här ingredienserna till just vårvintern. Sådana rätter är Janssons frestelse och Raggmunkar. Om man inte äter så mycket av dessa rätter andra delar av året så kan man ju riktigt längta efter dem – och vara glad i att det blir Jansson eller Raggmunkar ganska många gånger i februari-mars.

Janssons frestelse är ett typexempel för hur man håller andelen kött på en låg nivå. Ansjovisen ger mycket smak till hela rätten. Löken hjälper till och potatisen och grädden ger ”body”. Känslan av hela rätten är att den är ett riktigt mål mat. Man blir mätt och varm och nöjd. Till detta har vi (alltså Birgitta och jag) upptäckt en variant på pizzasallad som är gott till. Vi strimlar vitkålen, häller på kokande vatten och låter stå en stund innan vi häller den i ett durkslag och låter rinna av. Sedan sätter vi utöver det vanliga – vinäger, olja, salt och peppar – dessutom till dill, persilja eller gräslök direkt från frysen. Jag är generös med det gröna eftersom vi frös in mängder av det i somras och jag undrade ett tag hur i allsin dar skall vi få användning för allt det? Det kalla och det varma tillsammans gör att det hela snabbt antar en behaglig ättemperatur.

För en färgklick gör vi ibland rödbetstsatsiki enligt recept från ”Östersjövänlig mat i praktiken” (gratis nedladdning här) – i praktiken tittar jag inte längre på receptet utan river rödbetor grovt och blandar med avrunnen (turkisk/grekisk) yoghurt med lite honung, citronsaft, vitlök, salt och peppar. Morötter fyller samma funktion. Vi tycker om dem i stavar som ligger i en skål med vatten – helt enkelt. Vi odlar våra egna morötter och kan alltså välja en sort som smakar gott. Om morötterna inte är goda i stavar – pröva en annan sort!

Den här tiden är ju känd som ”fastan”. Det är inte heller så dumt att tänka så. Vi håller igen lite fram till påsk – så vi faktiskt får längta lite. Påsken är ju tid för det första gröna -och för den som har höns på det gammalmodiga sättet som är kopplat till årstiden, så är det den naturliga tiden för ägg. Alltså passar vi nu på och tömmer förråden av fruset grönt från i somras.

Den som inte som vi har egen trädgård men istället tillgång till en lokal ekologisk trädgårdsodlare lyssnar istället på vad denne kan få fram.

Årets nyheter från utvecklingen av ekologiskt lantbruk i Vitryssland

Före 2011 fanns ekologiskt lantbruk i princip inte i Vitryssland. Det fanns enstaka odlare som kallade sig ekologiska och kanske var det – men inget certifierat och det som eventuellt fanns var i  skala något större än husbehov. Det året fick BERAS kontakt med DAK gården – ett privat familjejordbruk med getmjölksproduktion, som då bestämde sig för att lägga om – och 2013 var de den första certifierade ekogården i landet med djur. Det fanns två till ekogårdar – men de var små. DAK stod för nästan hela den ekologiska arealen – ungefär 60 hektar.

Tack vare stöd från Svenska Institutet kunde ett partnerskap kring BERAS följa upp denna början 2014 – 2016 och sedan dess finns en liten rörelse för ekologiskt lantbruk som samordnas av ”Center for ecological solutions” med ett kontor med några anställda i Minsk.

Förra gången jag var här – för ett år sedan – kunde vi räkna till 14 certifierade ekogårdar. Nu är det 19 och total areal är ungefär 1000 hektar. Det finns fortfarande inget Vitryskt certifieringsföretag – men däremot konkurrens om den marknaden av certifierare från Ukraina, Litauen och Lettland. Det är en liten men stabil rörelse framåt.

För den som har rätt kunskaper, uthållighet och kapital att investera så finns möjligheter nu.

Min allra första kontakt och vän Dima Lutayeu, som kom till Sverige och lärde sig om praktiskt ekolantbruk på flera olika gårdar med början 2002, har nu en egen liten gård som han bygger upp från början. Det är en by där invånarna är gamla och blir äldre. Det finns minst sagt mycket att göra. För ett år sedan besökte jag projektet som då inte ens hade riktigt börjat tillsammans med min fru Birgitta. Nu reste jag tillsammans med en av våra lantbrukarvärdar – Lennart Svenzén från Nöbble gård utanför Kalmar. För ett år sedan gick det inte ens att bo på platsen och det som skulle bli trädgårdsland var överväxt med sly. Nu var det iordninggjort så Dima bodde i huset och en hel del var röjt och hade redan givit en grönsaksskörd som var såld och sättlök som skall säljas till våren – och nu skall mer grönsaker odlas. I stugan var det varmt från den ved som slyet förvandlats till.

Den ekologiska rörelsen i landet lider av att det saknas en nationellt vedertagen definition för ekologiskt, så att de som verkligen odlar ekologiskt får konkurrens av sådana som säger att de gör detta, men ändå inte helt lever upp till allt som egentligen krävs. En exportmöjlighet skulle just nu verkligen stimulera utvecklingen här i rätt riktning och hjälpa dem som satsar seriöst och certifierar sig. Det finns en växande efterfrågan i Minsk, men det är alltså svårarbetat.

Jag försöker efter förmåga att hjälpa till med utvecklingen här på olika sätt. Mycket påminner om den tid jag kom in i det ekologiska i Sverige i början av 1980-talet – strax innan KRAV grundades…

Årets trainees är fem. Och utöver dem finns intresse hos några som gjort sin praktikperiod i Sverige att komma tillbaka till en andra period. Det var en positiv nyhet . Vi har gnuggat de nya lite och gett dem tillfälle att fråga och prata om resan och förberedelser för den första tiden på en gård. Att landa med alla kulturskillnader och nytt språk och nytt det mesta är en stor omställning. Men så är det med lärande.

Till årets återträff kom hela gänget från 2017 plus tre från tidigare årskurser. Fler har hört av sig – men de är på jobb på ”kolchoz” mer eller mindre långt bort och hade svårt att komma ifrån. Men de hör av sig. Vi har inte tappat dem!

Mjölkproduktionens villkor

Dokument Utifrån reportage ”Det vita guldet” ger en bra bild och ett bra underlag för ett allvarligt samtal om mjölkproduktionens villkor. Reportaget har visserligen missat att det är väsentliga skillnader i mjölkkvalitet beroende på om korna ätit grovfoder (gräs och klöver) eller stor andel kraftfoder  (spannmål, majs, soja och annat lättsmält). Det ger en lite orättvis bild av mjölkens påverkan på vår hälsa. Men det överser jag med eftersom reportaget som helhet är så bra.

En sak som blev mycket tydlig för mig var industrins intresse av ständigt mjölköverskott. – och hur de ser till att få det. Det innebär dels att de aldrig riskerar underskott av någonting och kan hålla leveranssäkerhet i alla situationer, men framför allt innebär det att priserna till bonde kan pressas till nivåer som inte är förenliga med ekologiskt hållbar produktion. Med dessa två fördelar kan de stora tvinga bort konkurrenter från marknaden och bli allt större och mäktigare oligopol.

Det är ju ett uppenbart vansinne att jordbruksmark exploateras med tärande odling för att producera ett överskott av mjölk som måste dumpas på marknaden och som dessutom leder till ett skadligt överskott av näring som rinner ut i Östersjön och orsaker övergödning, algblomning och bottendöd.

Jag har ända sedan 1980-talet efterfrågat ett kvotsystem för mjölkproduktion som utgår från gårdens naturliga produktionsförmåga utan tillskott av konstgödsel eller inköpt foder. Kan det äntligen vara dags att ta upp en sådan sak på allvar?