Komplement till köttguiden

Det där med kött och hållbarhet är inte så enkelt som det ibland kan låta. 

Genomsnittssvensken äter mer kött än vad som är ekologiskt hållbart – och mer än det som är optimalt för hälsan. Så långt är det klart. Men sedan finns det en del att säga. En sak man hör ofta är att kyckling är bättre än fläsk som är bättre än nötkött. Här behövs verkligen några viktiga nyanseringar.

Nötkreatur – alltså kor, kalvar, tjurar, stutar, oxar – är specialiserade för att leva av gräs, baljväxter och örter i form av bete, hö, ensilage och grönfoder. Det här är perenna växter som bygger ett allt djupare rotsystem, andas in koldioxid och kväve från luften, bryter ned stenen för att frigöra fosfor och mikronäringsämnen och bygger upp en levande jord. Det är en mångfald av olika arter som är anpassade till varje plats och som byggt upp ett starkt ekosystem. Idisslarna och gräsmarkerna har utvecklats tillsammans i några miljoner år genom evolutionen. De har tillsammans skapat den miljö och det klimat som gett människan en möjlighet att utvecklas och föröka sig. Att skylla nutidens miljökris på idisslarna blir minst sagt absurt. Idisslarna har alltid funnits och de har alltid pruttat ut metan och deras verksamhet har inte förstört klimatet utan tvärtom gett oss det vänliga klimat vi nu har.

För att få nötdjuren att växa snabbare och ge mer ekonomisk vinst i en värld där den i pengar räknat dyraste resursen är mänskliga arbetstimmar, så har det alltmer blivit så att djuren utfodras med spannmål och ”kraftfoder” eller ”koncentrat” – alltså råvaror som hade kunnat göras till människoföda direkt istället för att passera genom ett djur. För att djuren inte skall bli sjuka ges de ibland ett minimum av ”strukturfoder” – vilket är ett annat ord för hö och ensilage. I värsta fall föder man upp unga tjurar nästan utan deras naturliga foder och slaktar dem i ung ålder innan de hinner bli sjuka.

Bakom detta ligger ett systemfel i den ekonomi vi byggt upp. Mänsklig arbetskraft beskattas och blir dyr samtidigt som vi betalar i stort sett ingenting för att hämta och förbruka fossila resurser och för att släppa ut ämnen som belastar naturen. De miljöskatter vi hitintills fått till liknar den där berömda spottloskan i Mississippi. Här behövs rejäla tag.

För att ta hänsyn till det här när man räknar klimatpåverkan borde man räkna metanutsläppet från djur som lever av 100% naturvårdsbete och hö eller ensilage från fleråriga odlingar av klöver, gräs och örter som en kostnad i naturvården – inte i köttproiduktion. Kött och mjölk som produceras på det sätter borde inte belastas med någon metan alls. Det är ju en del av naturvården. Annat blir det om gräsmarkerna gödslas med kvävegödsel eller om djuren utfodras till en del med foder från ettåriga grödor. Kvävegödning förstör den naturliga kvävefixeringen och dessutom gynnar den ett fåtal växtarter så att ovanligare arter slås ut. En kvävegödslad vall bidrar alltså inte till den biologiska mångfalden och inte till den naturliga uppbyggnaden av kväveförråd i marken. Ettåriga grödor andas visserligen in koldioxid och bygger upp kolhydrater med hjälp av fotosyntesen, men efter skörd bearbetas marken med harv och plog för att förbereda nästa gröda och under den tid marken ligger öppen förlorar den mer koldioxid än den tar upp.

Det här var en något förenklad beskrivning, men en som jag kan stå för. Redan den här beskrivningen är tillräckligt komplex för att det skall bli övermäktigt att formalisera den i matematiska former och algoritmer. Även utan den här ytterligare komplikationen så kostar en livscykelanalys  sex- till sjusiffriga belopp att ta fram. Alltså gör man vissa grovhuggna antaganden. Ett sådan är att nöt är nöt. Och man gör inte någon livscykelanalys om det inte finns en stark plånbok som betalar den. Sådana starka plånböcker finns hos de stora slakterikoncernerna. Eftersom det är få experter som behärskar både livscykelanalyser och förstår hur praktiskt lantbruk går till och hur ekologin fungerar och det är ett avsevärt arbete (som värderas i kronor per timme för expertkonsult) blir det få som verkligen sätter sig in i saken. Det som kommer ut kan sedan skrivas i högt ansedda universitets namn och användas av statliga verk och se synnerligen seriöst ut Det behöver inte ens vara något fel på själva forskningen. Det står ju beskrivet i grunduppsatsen hur förutsättningarna lagts. Det är bara att läsa innantill. Frågan är bara hur många som gör det och ställer sig frågan om man verkligen räknat bort den del av kons metanutsläpp som bör belasta naturvården och inte köttet eller mjölken.

Det är på liknande sätt med de andra av lantbrukets husdjur. Grisar tar vara på olika matrester och sådant som blir över. Höns och kycklingar likaså, med lite andra nyanser. I det gamla bondesamhället där det inte fanns kyl och frys var grisen det bästa sättet att ta vara på matrester. Dessutom bökar de upp mark, så att de kan ersätta plog och harv i viss mån. Dagens ordning med extremt billiga transporter gör att man kan kortsiktigt exploatera vissa marker och där producera grödor till ett pris i kronor som är oslagbart med ekologiskt hållbar produktion. Vissa gräsmarker i världen har byggt upp förråd av bördig jord i miljontals år. Där kan man odla ettåriga grödor efter varandra utan att det till en början märks att man tär på jorden. Det är också skogar som huggs eller bränns ned så att man sedan kan odla upp dem. Man kan likna detta vid att förbruka olja – det är också fossila resurser som vi förbrukar. Dessa marker producerar billigt ”kraftfoder” som ger bönderna ”marknadssignaler” som går på tvärs mot hållbar utveckling. 

Tänk om vi kunde få till en global rörelse mot just denna exploatering – tärande odling. Om de som tär på fossila resurser oavsett om det är olja eller levande jord tvingas göra motsvarande uppbyggnad på ett eller annat sätt, så borde det gå att få marknadssignalerna att peka rätt. Vi är långt därifrån idag, men när jag är optimistisk så tänker jag att en väl samordnad folkrörelse med rätt engagemang och kunskaper kan åstadkomma det.

Just kyckling förordas av många som det mest hållbara köttalternativet. Det är lite märkligt med tanke på att vi idag konsumerar obetydligt mer nötkött än på 1950-talet, medan konsumtionen av kyckling har gått upp enormt. Billigt, lättlagat , lättätet och lätt att med kryddning anpassa till olika smaker. Men hållbart? De snabbväxta kycklingarna kräver ett lättsmält och näringsrikt foder som i stort sett är mer hälsosamt att äta direkt om man inte har en försvagad matsmältning. 

Förutom aspekten om djurvälfärd, så är koncentrationen av djur på en plats ett allvarligt problem. Eftersom grisar och fjäderfä lever av foder som är lätt att torka och transportera så blir det ekonomiskt fördelaktigt att ha så många djur som möjligt på en enda plats. Det betyder att djuren har frikopplats från marken där de är. Gödseln har förvandlats från en viktig tillgång till ett problem. Lagen föreskriver hur många djur man maximalt får ha på en hektar (10 000 kvadratmeter) mark. De som företräder industrin lägger stor kraft på att lobba för att lagstiftningen inte skall bli för snäv och för den enskilde bonden pressar lönsamheten mot så många djur som möjligt. Svensk lagstiftning är tuffare än de flesta andra länders lagstiftning, men svenska bönder är ändå tvungna att verka på samma marknad som andra EU länders bönder och som pressar mot hög djurtäthet. 

Alltför hög djurtäthet gör att det blir i stort sett omöjligt att undvika förlust av fosfor och kväve till Östersjön och andra vatten. Inte heller Sveriges lagstiftning räcker här för att rädda Östersjön.

Min slutsats av allt detta är att vägen framåt är att som konsument, förädlare och matinköpare eller på annat sätt aktör vägra allt det som inte är hållbart eller inte har tillräcklig transparens – och att samtidigt så mycket som möjligt stödja de bönder som satsar på att producera hållbart enligt principerna för ekologiskt kretsloppsjordbruk. När det inte finns produkter från ekologiskt kretsloppsjordbruk är det bästa man kan göra att köpa från certifierad ekologisk produktion. KRAV har något tuffare regler när det gäller krav på djurtäthet och självförsörjning med foder. Ännu tuffare krav har DEMETER. Saltå Kvarn och Järna Mejeri är pionjärer när det gäller att ställa krav utöver den ekologiska produktionens miniregler. Det finns idag fler sådana. Allt detta har vi goda skäl att stötta. 

Som konsument är min slutsats att det går utmärkt att äta en viss mängd kött och mjölk, och för att göra det enkelt för mig så håller jag mig till mjölk och kött som antingen är ekologiskt certifierat (helst KRAV eller DEMETER) eller som jag kan följa hela vägen till ett ekologiskt kretsloppsjordbruk, rent beteskött eller vilt. Sedan är det plånboken och min känsla för vad jag vill ha och behöver som avgör hur mycket. Jag håller samtidigt upp ögonen för kött och mjölk som kommer från rent bete och grovfoder. När det gäller just fläsk håller jag på KRAV och föreningen ”Jord på Trynet” som har grisar som får böka ute. Spektrumet för ägg är stort. De mest hållbara äggen är sällan möjliga att få tag på. Själv håller jag några sommarhöns och äter inte så mycket ägg alls på vintern. Ekologiskt är en miniminivå som jag inte fuskar med när det gäller ägg. 

Sedan har svensken blivit lite bortskämd så att vi importerar de dyraste styckningsdetaljerna och exporterar de bitar som vi glömt hur man tillagar. Därför tycker jag det är viktigt att slå ett slag för det köttbranschen kallar ”anatomiskt ansvar”. Allt blir ju så mycket enklare om vi kunde lära oss att ta hand om hela djuret. Det system vi har idag gör att en viss detalj kan få så lite ekonomiskt värde att den hellre kastas som avfall än att man lägger tid på att göra mat av den. Här finns möjlighet för den kreativa att hitta en nisch till ett nytt företag och den som har en tight hushållsekonomi och behöver kött kan leta upp produkter som får ekvationen att gå ihop. Att på hösten köpa ett helt eller ett halvt färdigstyckat lamm att ha i frysen och plocka upp vartefter är en bra idé. Det finns numera många bönder som erbjuder detta.

Vi planetskötare

Vi är 7 miljarder människor på jorden och det finns 1,4 miljarder hektar åkermark. Det betyder att vi i genomsnitt har ansvar för 2000 kvadratmeter åkermark var. Om man istället räknar på svenskars genomsnittliga livsmedelskonsumtion och hur mycket åkermark som den tar i anspråk kommer man till att genomsnittssvensken som konsument ansvarar för 4000 kvadratmeter – spritt lite här och var på jordklotet.

Vår målsättning som medvetna planetskötare är att vi skall kunna stå för och vara stolta över hur det ser ut på den yta vi har ansvar för. Om den ytan sköts på ett bra sätt så bidrar den på ett positivt sätt till att upprätthålla jordens ekosystem. Åkermarken är ju en gigantisk solfångare, som dessutom har förmågan att hämta kvävgas från luften och tillverka protein och mineraler från markens stengrund.

Ibland talas det om framtidsvisioner av fabriker som tillverkar mat som laboratorieodlat kött och annat. En sak glöms ständigt bort: råvaran kommer i slutänden från jordbruksmark! I allmänhet är det majs, vete eller soja som bearbetas i kemiindustri till socker som sedan används som byggstenar. Just de åkrarna som producerar råvara till kemiindustrin är bland de värsta. En enda gröda över enorma områden – och ogräs och skadegörare sprutas bort. Det är alltså ytor med en extrem biologisk ensidighet som ersätter enorma områden som varit fyllda av biologisk mångfald. Det är få människor som ser de ytorna. En enda person kan sköta mycket stora ytor eftersom det är högt mekaniserat. Och varför skulle någon annan besöka platsen? Det finns ju ingenting där – utom mil efter mil av majs. Inga butiker, inga restauranger, inga människor, inga djur. Ingenting!

För att undvika att bidra till denna slags produktion behöver vi lära oss att undvika alla livsmedel som vi inte kan spåra till gård eller odlingsyta.

Den raka motsatsen är ett ekologiskt kretsloppsjordbruk. Där har bonden börjat med en plan för hela sin mark. Han eller hon har granskat sin mark och vad varje liten bit av marken har för förutsättningar. Den goda åkermarken har delats in i ett antal skiften och en plan har gjorts upp för att regelbundet byta gröda så att varje markbit har en väl genomtänkt omväxling. Skadegörarna försvinner inte helt, men det gör inte heller de som äter eller parasiterar på skadegörarna, och ingen får tillfälle till en sådan befolkningsexplosion att det blir ett allvarligt problem för grödan. Marker med lite sämre förutsättningar har blivit betesmarker eller skog. Bönder blir idag alltmer intresserade av att bevara speciella miljöer och se till att särskilda växter och djur som finns på deras mark skall kunna fortsätta att leva där. Eftersom denne bonde producerar en mångfald produkter så går det att leva helt och hållet på gårdens egen produktion. Det skapar ett oberoende – och gör gården dessutom intressant för besöksnäring av olika slag. Det som säljs från gården är ett överskott – efter att gårdens folk och fä – och marken – fått sitt. Ja, själva marken måste få sitt också! Om marken inte får tillbaka skörderester och tillåter en del växter att växa i flera år så kommer markens levande innehåll – humusen – att småningom förbrukas och brytas ned och istället gå upp i luften som växthusgas.

Det finns en uppenbar svaghet med detta system. Det kräver stor kunskap – och den som försöker sig på systemet utan att ha tillräckliga kunskaper åker lätt på en nit, och det kan i värsta fall bli en mardröm. En annan svaghet som hitintills hållit tillbaka utvecklingen är att vi saknat system för att definiera och stötta denna form av odling. De som gett sig in på den här linjen har fått klara sig själva och har fått kämpa mot regelverk som är byggda för ett helt annat tänkesätt och de har fått kämpa mot en infrastruktur som är uppbyggd för det motsatta systemet. Att tvinga någon in i det här systemet fungerar inte bra – eftersom det kräver både kunskap och engagemang går det lätt illa om det pressas på.

Men de som ger sig in i det och lyckas kan lyftas fram mer och uppmuntras – ännu mycket mer än som redan görs. Vissa restauranger och cateringföretag köper råvaror direkt från sådana här gårdar och visar med stolthet upp råvaruproducenten för sina gäster. Det är ett mycket bra sätt att stödja den utveckling vi vill ha.  De här gårdarna kan bli läromästare för alla de planetskötare som vi behöver inspirera och utbilda våra ungdomar till att bli! Dessa gårdar är framtidens universitet!

De här gårdarna finns. En del av dem är biodynamiker och andra är övriga ekologiska som har ambitioner utöver att klara minimireglerna för EU-ekologiskt. En del är inte ens certifierat ekologiska för att de är för små för att kostnaderna för certifiering skall betala sig. En del som är gott på väg är delvis konventionella odlare som påbörjat en omställning som kanske tar en livstid att genomföra. Den som börjar med en förstörd industriodling har en lång väg. De är hjältar som behöver särskild uppmuntran! Vi måste inkludera alla som sköter mark i arbetet – oavsett vilka förutsättningar de utgår ifrån. Bara de nu börjar gå i en bra riktning.

Den ekologiska odlingens internationella organisation IFOAM har lanserat ett arbete med ”Ekologiskt 3.0” för att utveckla kriterierna för det ekologiska till att komma närmare det egentliga idealet och anpassa det till dagens ekologiska utmaningar.

 

Olika system för odling av fisk på land

När man odlar fisk i kassar i havet, så kissar och bajsar fiskarna naturligtvis rakt ut i vattnet och det hela tas om hand genom det stora havets utspädning och naturliga rening. Vilda fiskar gör naturligtvis detsamma. Skillnaden är att odlad fisk utfodras. Man häller alltså fiskfoder, som dels består av fiskmjöl och dels av grödor odlade på land, rakt ut i vattnet. Kan det undgå att bidra till havets övergödning? Detta har gjort mig betänksam mot odlad fisk när skalan blir allt större. När man talar om att foderutnyttjandet är ett till ett, vilket ger illusionen att man får lika mycket fisk som man ger foder, blir jag bara mer skeptisk. Fodret är torrt och köttet innehåller mest vatten. Att räkna kilogram utan att ta hänsyn till hur mycket som är vatten blir missvisande. Ett problem som visat sig i praktiken är att odlad fisk kan utveckla sjukdomar som sedan sprider sig till vilda bestånd. Detta betyder inte att all odling av fisk i havet är dåligt. Men vi behöver en nyanserad diskussion om den!

När man odlar fisk på land i slutna system så försvinner de här invändningarna. Man återvinner vattnet genom att det renas och går tillbaka till fisken. Foderrester, avföring och urin tas tillvara i reningen och i bästa fall används avfallet som gödning till att odla grönsaker. I allra bästa fall består fiskfodret av något som inte kan användas till människoföda direkt. Det finns gräsätande fisk och fisk som lever av alger. Det är något som låter bra för den som bekymrar sig om algblomning. Fiskodling som faktiskt bidrar till att lösa problemet med övergödning samtidigt som näringsrik mat produceras! Det är ju ekologi!

Här skapar den konventionella kommunikationen kring animalieproduktion ett problem. Begreppet ”foderomvandlingsförmåga” används slarvigt. Man räknar kg protein i fodret mot kg protein i produkten och får en siffra. Men i det ena änden är proteinet från början av hög kvalitet som människomat som i fiskmjöl och soja – och i den andra änden är det protein i klöver och lusern, som behöver odlas för jordens skull och som inte är ätligt för människor. Resultatet av att man inte tar hänsyn till proteinets kvalitet är att man drar slutsatsen att de djur som använder mest högkvalitativt foder har den bästa foderomvandlingsförmågan. Det är faktiskt en katastrofalt felaktig slutsats som får konsekvenser. Den animalieproduktion som använder svårsmälta fodermedel får dåliga siffror och de som lever av människomat får bra siffror. Det är faktiskt rakt upp och ned! Att räkna mer noga är inte enkelt. Att räkna riktigt noga är inte ens möjligt. Men vi vill så gärna ha en endimensionell siffra. Det blir ju så enkelt att dra slutsatser när hela komplexiteten kan göras om till en siffra. Då kan till och med en maskin fatta besluten med hjälp av algoritmer.

Risker med att låta algoritmer ta över mänskliga beslut är en annan diskussion.

Jag var i måndags (27/11) på ett seminarium ”De nya affärsmöjligheterna . Fina fiskar fast på land”. Dels besökte vi en anläggning som odlade stör – och närmare bestämt med huvudinriktning på rysk kaviar – och dels fick vi en överblick över branschen.

Det finns två principiellt olika system: RAS och Maya Chy.

RAS – som står för ”Recirculating Aquatic System” är i praktiken ungefär som att ha akvariefiskar fast större. Vattnet måste cirkulera ständigt. Eftersom det är mer fisk per volym vatten än i ett vanligt akvarium måste cirkulationen gå fortare för att få bort allt som fiskarna utsöndrar innan det förgiftar dem. I den anläggning vi besökte byts allt vatten ut varje timme. Sedan går det igenom sedimentering, fettavskiljare, ozon, fettavskiljare en gång till, ammonifiering, nitrifiering och denitrifikation tills vattnet är tillräckligt rent. Den stora nackdelen med detta system är att det är dyrt. Därför passar det inte för billig fisk. Rysk kaviar är alltså en passande produktion i det här systemet. Ett annat problem är att det blir svårt till omöjligt att få KRAV certifiering – av djuretiska skäl. Fiskarna simmar runt runt i en bassäng som inte innehåller något annat än ett antal fiskar av samma art och ekonomin gör att man vill ha dem så tätt som möjligt. Jag tycker att ekonomin är det allvarligaste problemet här. De dyra investeringarna leder till att det krävs mycket stor skala för att få ihop det hela ekonomiskt. Trots allt detta tror jag den här metoden har sin roll i att avlasta havsfiske och fiskodling i haven – och ge meningsfullt innehåll till tomma industrilokaler. Tekniken kan säkert förfinas. Man kunde t.ex. mycket väl tänka sig att sätta till vattenväxter som hjälper till mer reningen och man kan använda restprodukten som filtreras bort till odlingsändamål. Det sista är en bra fråga att ställa som konsument

Maya Chy – betyder helt enkelt fisk från Maya-kulturen. Det är ett traditionellt fiskodlingssystem som växt fram i Centralamerika – alltså i Maya-indianernas land. ”Chy” betyder ”fisk”. Grundprincipen cirkulerande vatten är densamma – men reningssteget består av luftning och grönsaksodling. Fiskarna producerar alltså koldioxid och kvävesalter, som för dem är avfall, men som är näring för växterna. Systemet producerar alltså både fisk och grönsaker – och tar tillvara rester från jordbruk och livsmedelsförädling. Och produktionen av grönsaker är större än produktionen av fisk! Detta speglar det faktum att växterna spelar den mest grundläggande ekologiska rollen. Fisken är minst ett steg högre upp i ”näringskedjan”.

Under svenska förhållanden passar det att använda gamla lador som står tomma till Maya Chy. En sådan variant håller på att byggas upp på Fräkentorp utanför Malmköping. Det skall bli intressant att följa framväxten av detta system.

Tid att tänka nytt när jordbruket investerar

Klas Eklunds argument väger tungt.

När finansmarknaden inser att investeringar i ekologiskt negativ riktning innebär stor risk att förlora pengarna ligger det inte långt bort att investeringar i lantbruk tvingas hålla sig inom ramarna för Ekologiskt Regenerativt lantbruk (ERA) – d.v.s. inte mer djur än vad gården kan försörja med foder – och regenerativa växtföljder som inte sliter ned humuskapitalet, d.v.s. innehåller tillräckligt mycket fleråriga växter i förhållande till ettåriga och med inriktning på biologisk kvävefixering.

Det innebär också att nu är det verkligen hög tid att investera i praktisk kunskap om vad det här i praktiken leder till. För att föda framtidens befolkning kommer det nämligen att kvävas en hel del investeringar i ett hållbart livsmedelssystem…

När får vi ett lantbruk som har något med landsbygdsutveckling att göra?

” Trots en fantastisk ökning av produktiviteten är jordbrukets förädlingsvärde i dag inte större än på femtiotalet; från 1993 till 2010 sjönk jordbrukets bidrag till BNP från 18 miljarder till 10 miljarder kronor. ” skriver Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremen i en tänkvärd debattartikel i LAND Lantbruk.

Denna produktivitetsökning har alltså skett med hjälp av insatsmedel i form av avancerad (dyr) teknik, inköpt/importerat foder och gödning och drivmedel mm.

Och vår minister Bucht med ansvar för bl.a. landsbygdsfrågor talar, liksom många andra som anger tonen för lantbruket i Sverige, om att framförallt öka exporten med hjälp av i grund och botten ännu mer av samma som hitintills. Förre landsbygdsministern Erlandsson tänkte på precis samma sätt.

Borde inte lantbruk och landsbygdsutveckling gå hand i hand? Är inte lantbruket och arealanvändningen nyckeln i vår ekologiska framtid på jorden?

Min teori om hur det blivit så här går tillbaka till 1945.

Då var Europa sönderbombat och städerna behövde byggas upp samtidigt som folk måste ha mat. Lösningen blev att industrialisera jordbruket för att få loss människor från landsbygden till allt byggarbete som måste ske i de sönderbombade städerna. Att krut och konstgödning är samma kemiska ämne gav en möjlighet till omställning av krigsindustrin till fredlig produktion. Någon gång på 1950-60 talet hade den strategi som då lades med Marshallhjälp från USA mm faktiskt löst problemet. Europa var återuppbyggt och industrin fick fart och tuffade på.

Någon gång där borde det ha varit relevant att byta fokus. Men den framgångsrika strategin har tuffat på trots att problemet alltmer blir det rakt motsatta. Att bryta en framgångsrik strategi är ingen självklarhet. Men varför skall man nu fortsätta att få loss arbetskraft när industrierna nått sin kulmen och det som växer inte längre är industrin utan arbetslösheten?

För framtiden – nu när vår ödesfråga helt uppenbart är jordens ekologi – är att vi formulerar en idé som börjar med att vi har ett jordklot och att jordytan inte växer. Värdestegring i ekonomin borde kopplas till värdestegring av jordens arealer. När penningmassan växer och växer medan samtidigt haven utfiskas och fruktbar åkermark och skog förvandlas till öken, så är det något som inte stämmer.

Vi behöver tänka ut ekonomiska system som vrider incitamenten rätt. Att samhället betalar lantbruk för ekosystemtjänster är ett steg i rätt riktning. Det är också lokala system där en grupp konsumenter backar upp en gård och gör det möjligt för den att utveckla sig i ekologisk riktning och när Saltå Kvarn ger extra merbetalt för frivilliga ekologiska insatser utöver minireglerna. Men vi behöver också tänka ihop de här sakerna.

Projektet ”Dina 2000 kvadrat” är ett försök i den riktningen. Vi är 7 miljarder och vi har 1,4 miljarder hektar åkermark att dela på. Alltså 2000 kvadrat per person – vilket kanske kommer att minska i takt med att jordens befolkning ökar medan åkerarealen krymper. Men poängen var att visa att vi faktiskt bekvämt klarar oss på 2000 som samtidigt odlas på ett sådant sätt att vi samtidigt bidrar till att reparera ekosystemen i världen. Det går alltså. Och var och en av oss kan faktiskt också dra sitt strå till stacken och göra sin andel och inspirera andra. Detta var min idé med projektet.

Att vi lär oss tänka om våra system på ett sätt som utgår från dagens frågor – och inte bara mer eller mindre följer den linje som stakades ut 1944 när några få människor som såg att Tyskland kommer att förlora kriget tänkte några decennier framåt och etablerade den ordning som i stora drag gäller än idag.

 

Vargasommar

Vargasommar

I sommar har vi haft hand om får inne i en vargfamiljs revir. Det innebär inte att vi vet hur det känns att vara direkt drabbad. För det är vi inte. Molstabergs gård, som finns i samma vargrevir är drabbad. Det är skillnad.

Vi är bara fodervärd till några få får och vi har inte drabbats av någon vargattack – och fåren har vi hemma bara på vår semester när vi kan slösa lite med vår tid. Det är vår lyx att kunna göra det och vara hemma. Om vi har en smart strategi eller om vi bara haft tur hitintills vet vi inte. Eller – Jo, vi hade en smart strategi, för vi tänkte igenom saken från början och var mentalt förberedda på att om vi drabbas av en vargattack trots våra åtgärder – så har vi gjort vårt bästa och behöver inte ha dåligt samvete.

Vi tänkte som så att det lönar sig inte att försöka stängsla ut vargen med elstängsel o.s.v. Det är dyrt, mycket arbetskrävande – och om vargen känner lukten av får och vill in, så finns ändå inget stängsel som hindrar den. Framför allt är problemet med elstängsel mot varg att det måste sitta lågt. Det innebär att gräs och annat på marken lätt kommer åt och jordar. Visserligen säger teorin att elen skall vara stark nog för att bränna bort gräs som växer upp emot det. Men det är teorin. I praktiken räcker det att en liten kvist ramlar ner mot stängslet och jordar det och under tiden växer några grässtrån upp. Om man alltså inte dagligen eller ganska ofta kollar det. Det har jag inte tid med ens på semestern när jag unnar mig lyxen att slösa med min tid. Vad vi istället framför allt gjort är att ta in djuren i ett helt vargsäkert utrymme på natten. (Jag hör att det är olagligt och att en fårägare har blivit anmäld av djurskyddet för att ha tagit in sina får när de var sjuka. Kanske medger lagen ett undantag i fall av värn mot varg? I alla fall om det här stämmer tänker jag att en lagändring vore på plats om det inte handlar om en tillämpningsfråga…) Dessutom har jag tagit mig för att ”pinka revir”. Eftersom vi har en urinseparerande toalett så kan jag göra detta med hjälp av en vattenkanna. Hur pass effektivt det var har jag ingen aning om. Mitt förnuft säger mig att den viktigaste åtgärden var att ta in fåren på natten – och att jag kan ha haft ett mått av tur. Vargen verkar ha fastnat för att jaga mest i ett annat område än mitt trots att vi bor inom promenadavstånd från där själva lyan lär finnas. Och rapporter säger att vargen inte är rädd för människor.

En professionell gård som Molstaberg kan inte göra så som vi gör. De har djuren i många olika grupper och har stora marker. Länsstyrelsen har fattat sitt beslut att tillåta skyddsjakt på en av de vuxna vargarna – och får kritik från två håll. Det finns känslomässiga överdrifter från båda sidor i vargdebatten. För mig handlar det inte om människa mot natur som många vill göra det till – utan om biologisk mångfald mot annan biologisk mångfald – och att vi så länge i Sverige haft en så oförstående politik gentemot lantbruk och landsbygd att vargfrågan får bägaren att rinna över. Visst går det att lära sig leva i harmoni med ett rovdjur. Men det tar tid att vänja sig och bygga upp strategier. Med ”tid” tänker jag snarare decennier än veckor… Och i Sverige har vi byggt upp ett system som är känsligt och sårbart. Småbruket är minst lika viktigt som vargen för den biologiska mångfalden. För den som lägger ned sin själ på att bygga upp en besättning som är lokalt anpassad och kanske bevara ett utrotningshotat genetiskt arv kan inte en ekonomisk ersättning kompensera den förlust en vargattack kan innebära.

Om jag hade varit beslutsfattare och haft något att säga till om i vargfrågan (vilket jag inte strävar efter – absolut inte), så skulle jag inrikta mig på att framför allt annat få till en fredsprocess och i centrum för denna fredsprocess skulle jag ställa den biologiska mångfalden.

Mer nyheter om Diet for a Green Planet i Europa

Vår partnerstad utanför Barcelona – Mollet del Vallès – har i sitt kommunfullmäktige fattat beslut om att anta en Kostpolicy efter Södertäljes modell! I politisk enighet över alla partigränser!

Vi har visserligen genomfört ett projekt som hade detta till syfte. Men att faktiskt komma så långt som till ett enigt politiskt beslut när projektet startade för bara ett drygt år sedan är faktiskt långt över förväntan.

Eddie Adams som var med och representerade projektets finansiär – URBACT – har skrivit ett blogginlägg där han skriver mycket fint om Diet for a Green Planet!

Vi tar sats för nästa steg.

..LT Artikel om Diet for a Green Planet slutkonferens

”Diet for a Green Planet” takes Europe by storm!

I am at the Final Conference of the Diet for a Green Planet URBACT Pilot Transfer Network project. We are in Mollet del Vallès near Barcelona – one of the cities that participated in the project, and all the cities participating in the project has sent much larger and more powerful delegations than I could have hoped for.

We are piloting the idea of a Transfer Network – spreading (transfering) good practice from one city to other cities. We were supposed to manage that in only one and a half year – where the first half of the time was needed to make basics understood. In the reflection I said it was an impossible task! But we have actually accomplished it! We have brought valuable experience to URBACT on how transfering a good practice works – when it works. And – even though it has many times looked as though this was doomed to fail – now all cities confirm very clearly that they will continue to develop the Diet for a Green Planet on their own – and they want to go on with international cooperation too. I say this is a miracle! And I say what makes it possible is that we work with some people who believe in miracles! They do not give up just because it looks hopeless.

Another key success factor is that we actually aim for saving the planet – and that we can present concrete tools on how to do it! It is not an easy task to change food habits. But it can be done, and every person in the world can do his or her share of this work – and have a good time with it.

I came to this meeting in worst possible condition, with a hurting sour muscle in my back that kept me from sleeping, and a bureaucratic very urgent problem in another project that needed all the energy I could give, at the time I had reserved for preparing my presentations and leading the group work.

The curious thing is that I probably did one of my best jobs at those things…

At noon, when I had finished the mornings work session one of the friends here in Mollet had arranged a time for me with massage to warm up my muscles, and after it I took off from the afternoon excursion and went resting to the room. The best and the worst comes together! Always! Now I feel just very good.

”Nu krävs kraftfulla åtgärder mot nötkött och flygresor”  = ett rätt och ett fel!

I DN idag 27/2 2015 skriver 12 forskare om att det behövs kraftfulla åtgärder för klimatets och framtidens skull. Det har de verkligen rätt i! Och när det gäller flyget har de också verkligen rätt. Det är ju helt galet att flyget är exkluderat från koldioxidskatt.

Men när det gäller nötköttet har dessa forskare – varav ingen forskar inom jordbruket – missat en mycket väsentlig sak: När det gäller kött, så är det helt avgörande om köttet är producerat med perenna (=fleråriga) grödor som hjälper till att bygga upp markens humus eller med ettåriga grödor som bryter ned humuskapitalet i jorden och löser upp det i klimatgaser. Nötdjur – kor och tjurar – har förmågan att leva av enbart bete eller enbart bete och hö/ensilage! De djuren hjälper faktiskt till att bygga upp humus i marken genom att fixera klimatgaser. De har en positiv effekt! Om man hugger ned djungel för att den skall bli betesmark till nötdjur i några år innan den förstörts för lång framtid, så är det naturligtvis starkt negativt. Likaså förekommer att man odlar foder på ett ensidigt sätt för att maximera nötköttsproduktionen. Men så går verkligen inte all nötköttsproduktion till. Att klumpa ihop nöt och nöt är en förenkling man inte får göra.

När det sedan gäller de ”energieffektivare” kyckling och gris, så är problemet att dessa oftast utfodras i stort sett med foder från ettåriga grödor som alltså bryter ned jordens humuskapital och förvandlar det till klimatgaser i stort sett hur man än odlar. Dessutom är det grödor som mycket väl hade kunnat vara mat till människor direkt! Men, man kan också mycket väl utfodra dessa djur med spill som drav, mäsk och vassle. Men eftersom arbetskraften är dyr och dessutom beskattad blir ett sådant kött dyrt och har därför alltmer försvunnit från marknaden och är idag inte lätt att få tag på.

Med dessa fakta i grunden så blir rådet tvärtom – ät en lagom mängd kött, men snarare nöt- och lamm från ekologiska naturbetesdjur än fläsk och kyckling. Det värsta blir billigt fläsk, och anledningen till detta är att billig konstgödsel (som slukar fossil energi i framställningen) driver ned världsmarknadspriset på spannmål, så att fläskproduktionens lönsamhet kommer att hänga på att pressa så mycket foder som möjligt i grisarna med största möjliga effektivitet.

Den logiska åtgärden för att råda bot på detta är att beskatta handelsgödseln – och för att få ihop ett förslag som fungerar med bönderna så skulle den skatten återföras till lantbrukarna i form av minskad arbetsgivaravgift.

Något behöver också göras mot importen av billigt kött, billig foderspannmål och billig soja som inte betalar sina miljökostnader. Där finns en knut i Världshandelsorganisationens regelverk som behöver lösas upp. Att definiera god miljöhänsyn som olagligt handelshinder är ju inte klokt. Men så fungerar det faktiskt idag!

Och konsumenten behöver lära sig att konsumera klokt. Det är det som kallas Östersjövänlig mat eller ”Diet for a Green Planet”.

 

Budgetdebatt i Kommunfullmäktige i Södertälje 2014

En gång varje år börjar Kommunfullmäktige kl 9 på morgonen och varar ända till kvällen. Det är när beslut tas om budgeten. Det handlar om ramarna för hur kommunen skall sköta sin ekonomi och använda sina skatteintäkter – ungefär 5 Miljarder kronor. Partierna har förberett sig för detta i tre månader – eller på sätt och vis hela året – genom att gå igenom kommunens ekonomi i stort och i detaljer. Hela arbetet i nämnderna mynnar ut i nämndernas planer med målsättningar, riktlinjer och i tilldelning av ekonomiska resurser för att förverkliga målsättningarna. Oppositionspartierna – som har representanter i alla nämnderna – granskar dessa planer och diskutterar dem på sina medlemsmöten. Varje parti har sitt sätt att komma fram till ett slutdokument – sitt konkreta förslag till hur man skall göra istället.

Så kommer den stora dagen då detta skall tas upp och beslutas. Fast i praktiken är naturligtvis beslutet redan fattat i och med valresultatet. Det handlar i praktiken istället om att visa upp vad man kan inför nästa val.

Följaktligen är det många som vill och skall säga något och en budget på 5 000 000 000 kronor innehåller naturligtvis en hel del detaljer som är lite knepiga att förstå och för att det hela skall bli uthärdligt har det beslutats om ett ”mjukt” regelverk som innebär att varje parti har en viss tid på sig i proportion till valresultatet och ett inlägg får inte vara längre än 3 minuter.

Utmaningen blir alltså att säga något på 3 minuter som är relevant för årets budget. Om man verkligen har något nytt att säga, så är det ganska hopplöst. Ämnet miljö kommer dessutom på slutet av dagen då alla börjar längta hem och vår tid är på upphällningen.

Nedan följer mitt inlägg – i alla fall det manus jag hade (jag tänkte lägga ut länken till webb tv där det går att lyssna på, men det var något fel så det blir en allmän länk):

”Herr ordförande, ledamöter och åhörare,

Vi har ett jordklot och vi lever farligt nära gränsen för vad detta jordklot tål – eller har redan överskridit den.

Enligt Stockholm Environment Institute (SEI) har vi redan överskridit gränsen på tre viktiga områden: Förlust av biologisk mångfald, kvävets kretslopp och klimatförändring genom utsläpp av gaser. Av dessa tre är – fortfarande enligt SEI – förlusten av biologisk mångfald den värsta, därefter kvävet – och på tredje plats det som vi talar mest om och som också verkligen är allvarligt – klimatförändringen.

Klimatmötet i Lima nyss avslutades igen – inte så överraskande – med ett i förhållande till situationen svagt resultat. Om vi betänker att den flyktingvåg som når ända till oss ytterst har att göra med att konkurrensen om ändliga naturresurser hårdnar, så ser läget i världen mörkt ut. Halva Syriens befolkning är på flykt och de flesta har hamnat i grannländerna. Kommer dessa redan påfrestade grannländer att klara detta?

I denna mörka värld är Södertälje en möjlig ljusglimt. Så här skriver en forskare i en rapport för Stockholm Resilience Center:

… den minsta årliga kostnaden för samhället att uppnå målsättningarna i Baltic Sea Action Plan (kostnadseffektiva åtgärders effekt på lantbrukens lönsamhet och matpriser; Wulf et al 2014) har uppskattats till 4.7 miljarder Euro. (Alltså ca 8 ggr Södertälje kommuns totala budgetomslutning) Men; en svensk kommun – Södertälje – har redan gjort stora insatser för att transformera lantbruket och hela livsmedelskedjan, och uppnått, åtminstone delvis, alla fyra policy målen som diskutteras här, utan extra kostnader. Hemligheten är en integrerad ansats som innefattar offentlig upphandling, lågintensiv djurhållning och anpassning av måltidsverksamheten i skolan.

Författaren drar slutsatsen att samhällsaktörerna hitintills har begått felet att ta varje fråga för sig – och missar möjligheten i att arbeta i organiska helheter.

Men vi får inte glömma att det är civila aktörer som engagerat sig – och delvis tagit stora privata risker utan vinstintresse, drivna av att situationen för världen ser just så mörk ut som jag inledningsvis beskrev – bl.a. för att hämta hem EU bidrag som har spelat en avgörande roll i den här positiva utvecklingen. För att fortsätta den satsningen behövs mer EU bidrag, som, med tanke på potentialen att spara 50 miljarder måste finnas, för den kompetensutveckling inom hållbara livsmedel som behövs. Kommunens egen EU avdelning lades ned för ett par år sedan.

Just nu håller EU´s program för 2014-2020 på att drivas igång. För att fortsätta den goda satsningen, behöver ett arbete för att kunna dra nytta av det programmet göras nu.

Man kan säga att kommunen just nu står utan sked medan det regnar manna från himmelen.

Det finns ett till gammalt svenskt ordspråk som passar in här: ”Medan gräset växer dör kon”.

Trots allt är jag fortfarande tyvärr orolig för Södertäljes fina satsning.”