Maten i civilförsvaret

Nu talar även försvarsminister Peter Hultqvist (svt rapport 13/1) om att vi behöver tänka på och investera i civilförsvaret, och bland alla frågorna där om internetattacker mot elcentraler, desinformationskampanjer mm finns även frågan om livsmedel – maten.

Sedan historiens början och fram till och med 1990-talet har maten självklart framstått som central försvarsfråga och att svälta ut fienden har varit ett av de vanligaste greppen för att övervinna dem. I de flesta länder är det där med maten fortfarande en prioriterad försvarsfråga.

Vi behöver komma tillbaka till verkligheten – och då kommer vi att kunna förstå att ekologisk mat är en nyckelfråga också för försvaret. På flera sätt.

En storstad som Stockholm eller Göteborg är beroende av ett ständigt inflöde av lastbilar och containrar med matvaror. Om det tillflödet av någon anledning plötsligt stängs av kommer butikerna att tömmas ganska snabbt. Man kan gissa att rykten kan få människor att börja hamstra och skynda på utvecklingen. De som då har en direkt kundrelation till ett ekologiskt lantbruk kan då känna sig trygga – i alla fall om de i fredstid byggt upp en solidarisk relation.

Redan idag – i fredstid – upptäcker några ekogårdar, restauranger och cateringföretag att det finns stora vinster i en gemensam direktrelation där ingredienser och menyer kan anpassas till skörderesultaten och odlingsplaner till matgästernas preferenser. En vettig civilförsvarssatsning vore att stärka sådana ekolantbruk som producerar sitt eget foder och sin egen gödning och energi – och som är redo att fortsätta som vanligt om de plötsligt skulle bli bortkopplade från elnät, leverenser, bredband och allt möjligt.

Många människor på glesbygden är redan vana vid att denna service inte fungerar och kan hantera det – om än med viss irritation över att ingen bryr sig om dem. I kristider blir det plötsligt städerna som behöver dem…

Annonser

Vi planetskötare

Vi är 7 miljarder människor på jorden och det finns 1,4 miljarder hektar åkermark. Det betyder att vi i genomsnitt har ansvar för 2000 kvadratmeter åkermark var. Om man istället räknar på svenskars genomsnittliga livsmedelskonsumtion och hur mycket åkermark som den tar i anspråk kommer man till att genomsnittssvensken som konsument ansvarar för 4000 kvadratmeter – spritt lite här och var på jordklotet.

Vår målsättning som medvetna planetskötare är att vi skall kunna stå för och vara stolta över hur det ser ut på den yta vi har ansvar för. Om den ytan sköts på ett bra sätt så bidrar den på ett positivt sätt till att upprätthålla jordens ekosystem. Åkermarken är ju en gigantisk solfångare, som dessutom har förmågan att hämta kvävgas från luften och tillverka protein och mineraler från markens stengrund.

Ibland talas det om framtidsvisioner av fabriker som tillverkar mat som laboratorieodlat kött och annat. En sak glöms ständigt bort: råvaran kommer i slutänden från jordbruksmark! I allmänhet är det majs, vete eller soja som bearbetas i kemiindustri till socker som sedan används som byggstenar. Just de åkrarna som producerar råvara till kemiindustrin är bland de värsta. En enda gröda över enorma områden – och ogräs och skadegörare sprutas bort. Det är alltså ytor med en extrem biologisk ensidighet som ersätter enorma områden som varit fyllda av biologisk mångfald. Det är få människor som ser de ytorna. En enda person kan sköta mycket stora ytor eftersom det är högt mekaniserat. Och varför skulle någon annan besöka platsen? Det finns ju ingenting där – utom mil efter mil av majs. Inga butiker, inga restauranger, inga människor, inga djur. Ingenting!

För att undvika att bidra till denna slags produktion behöver vi lära oss att undvika alla livsmedel som vi inte kan spåra till gård eller odlingsyta.

Den raka motsatsen är ett ekologiskt kretsloppsjordbruk. Där har bonden börjat med en plan för hela sin mark. Han eller hon har granskat sin mark och vad varje liten bit av marken har för förutsättningar. Den goda åkermarken har delats in i ett antal skiften och en plan har gjorts upp för att regelbundet byta gröda så att varje markbit har en väl genomtänkt omväxling. Skadegörarna försvinner inte helt, men det gör inte heller de som äter eller parasiterar på skadegörarna, och ingen får tillfälle till en sådan befolkningsexplosion att det blir ett allvarligt problem för grödan. Marker med lite sämre förutsättningar har blivit betesmarker eller skog. Bönder blir idag alltmer intresserade av att bevara speciella miljöer och se till att särskilda växter och djur som finns på deras mark skall kunna fortsätta att leva där. Eftersom denne bonde producerar en mångfald produkter så går det att leva helt och hållet på gårdens egen produktion. Det skapar ett oberoende – och gör gården dessutom intressant för besöksnäring av olika slag. Det som säljs från gården är ett överskott – efter att gårdens folk och fä – och marken – fått sitt. Ja, själva marken måste få sitt också! Om marken inte får tillbaka skörderester och tillåter en del växter att växa i flera år så kommer markens levande innehåll – humusen – att småningom förbrukas och brytas ned och istället gå upp i luften som växthusgas.

Det finns en uppenbar svaghet med detta system. Det kräver stor kunskap – och den som försöker sig på systemet utan att ha tillräckliga kunskaper åker lätt på en nit, och det kan i värsta fall bli en mardröm. En annan svaghet som hitintills hållit tillbaka utvecklingen är att vi saknat system för att definiera och stötta denna form av odling. De som gett sig in på den här linjen har fått klara sig själva och har fått kämpa mot regelverk som är byggda för ett helt annat tänkesätt och de har fått kämpa mot en infrastruktur som är uppbyggd för det motsatta systemet. Att tvinga någon in i det här systemet fungerar inte bra – eftersom det kräver både kunskap och engagemang går det lätt illa om det pressas på.

Men de som ger sig in i det och lyckas kan lyftas fram mer och uppmuntras – ännu mycket mer än som redan görs. Vissa restauranger och cateringföretag köper råvaror direkt från sådana här gårdar och visar med stolthet upp råvaruproducenten för sina gäster. Det är ett mycket bra sätt att stödja den utveckling vi vill ha.  De här gårdarna kan bli läromästare för alla de planetskötare som vi behöver inspirera och utbilda våra ungdomar till att bli! Dessa gårdar är framtidens universitet!

De här gårdarna finns. En del av dem är biodynamiker och andra är övriga ekologiska som har ambitioner utöver att klara minimireglerna för EU-ekologiskt. En del är inte ens certifierat ekologiska för att de är för små för att kostnaderna för certifiering skall betala sig. En del som är gott på väg är delvis konventionella odlare som påbörjat en omställning som kanske tar en livstid att genomföra. Den som börjar med en förstörd industriodling har en lång väg. De är hjältar som behöver särskild uppmuntran! Vi måste inkludera alla som sköter mark i arbetet – oavsett vilka förutsättningar de utgår ifrån. Bara de nu börjar gå i en bra riktning.

Den ekologiska odlingens internationella organisation IFOAM har lanserat ett arbete med ”Ekologiskt 3.0” för att utveckla kriterierna för det ekologiska till att komma närmare det egentliga idealet och anpassa det till dagens ekologiska utmaningar.

 

Diet for a Green Planet – vad betyder ”mindre kött”?

En av de fem punkterna i ”Diet for a Green Planet” handlar om vår konsumtion av kött. Det där med ”mindre” är ju alltid en relativ sak. För den som redan äter nästan inget kött kan ju uttrycket ”mindre” hamna fel. På nationell nivå äter vi svenskar för mycket. Det är på det viset vi måste se saken. Men vad innebär det individuellt? Jag tänker att alla människor måste hitta sin egen väg här. En del vill gå ”all in” – medan andra vill hitta det där med lagom.

Här är Henrik Schyfferts programserie ”Köttets lustar” på Svt Play riktigt bra! Olika inriktningar får komma till tals och prövas och det hela landar i en bra balans. Den största miljönyttan ligger i att de som idag äter alldeles för mycket kött lär sig en medelväg som är både rimlig att genomföra och attraktiv. Det är också bra att alla – köttätare som vegetarianer – lär sig laga några goda vegetariska rätter så att vegetarianerna slipper känna sig besvärliga.

De som äter kött som svenskt genomsnitt eller mer har en vinst för både hälsa, välmående, ekonomi och miljösamvete att göra. Låt bli det kött som det inte går att ta reda på var det kommer ifrån och köp endast sådant kött som du kan stå för hela vägen! Lär sedan att använda detta dyrbara kött väl och att laga god vegetabilisk mat som kompletterar.

En del kommer att gå hela vägen och bli vegetarian och t.o.m. vegan. Att en majoritet av människor skulle bli vegetarianer är naturligtvis långt ifrån realistiskt – och dessutom behövs djuren i ett sunt ekosystem. Att göra sig helt oberoende av animaliska produkter har inget med miljöhänsyn att göra. Det kan ha en del med hälsa att göra – men då är det individuellt. För en del människor är det bra att äta en del kött för hälsans skull – för andra är det bra för hälsan att vara vegetarian eller till och med vegan. Den som påstår att en generell

Att börja med Diet for a Green Planet i praktiken

När vi konstaterat att frågan om hållbar mat är en fråga om riktning och att det är ett helhetstänk som anpassas till varje ort och individuell smak, så är det bra att ganska snart komma in på vad det innebär i praktiken. Det finns då en sak jag kan säga ganska generellt när vi talar om svenska förhållanden i alla fall.

Börja med att äta mer rotfrukter!

Potatis äter vi redan mycket – men morötter, rödbetor, palsternackor, kålrötter, rotselleri, svartrot och persiljerot kan de flesta med fördel äta mer av. Rotfrukter är billiga i förhållande till sitt innehåll av nyttigheter och förmåga att mätta.  Det borde dessutom odlas mer rotfrukter på svenska gårdar av rena odlingsskäl. Gårdar som har mjölkproduktion har mest växter av gräsfamiljen och baljväxtfamiljen i sin odling. Andra grödor har en funktion som avbrott. Baljväxter är viktiga för att de kan ta kvävgas från luften och med hjälp av mikroorganismer i jorden tillverka protein – alltså protein av luft! Men baljväxterna är känsliga och om man inte har ett avbrott kan de bli sjuka. Rotfrukter är det bästa avbrott man kan tänka sig, för när man odlar rotfrukter hackar man bort ogräset mellan raderna och då blir man av med baljväxter som kunde bära smittan vidare. Gårdar med mjölkproduktion har också gott om sådan gödsel som är bra för att odla rotfrukter.

Genom att efterfråga ekologiskt odlade rotfrukter från svenska gårdar stimulerar man gårdar som verkligen vill bli ekologiska kretsloppsjordbruk med ett ekosystem i balans! Det är samtidigt bra för hushållskassan även om man betalar lite mer per kilogram jämfört med konventionellt odlat av samma slag. Och det är bra för hälsan.

Mina favoriter är:

Morotsstavar – bara skala och skära i stavar som vi lägger i vatten och låter finnas till varje måltid. Hur mycket jag än skär upp brukar de gå åt.

Rödbetstsatiski – rödbetan rivs grovt och blandas med avrunnen yoghurt (s.k. turkisk youghurt finns att köpa direkt), lite citronsaft, en aning honung, salt och peppar.

Ungsrostade blandade – palsternackor, rödbetor, sellerirot blandat. Pensla med olja och strö eventuellt på sesamfrön. Men går bra också utan. In i ugn tills de är mjuka och lite färg.

Det finns bättre recept, säkert. Var och en utvecklar sina vanor. Att våga pröva och komma fram till sina egna favoriter är att vara kreativ med ”Diet for a Green Planet”

Kolla också ”Östersjövänlig mat i praktiken” (längst ned i texten finns länk till att ladda ned boken på svenska och på engelska) – där finns flera recept!

När får vi gräsmjölk i Sverige?

Det fantastiska med en idisslare som en ko, en get eller ett får, är att de kan smälta det osmältbara. De kan leva av gräs, klöver och örter. Med sina fyra magar och mikrolivet i den största av magarna kan de bryta ned cellulosa till socker och bygga upp högvärdigt protein av enkla kväveföreningar som människor och andra djur inte kan använda som näring.

En blandning av olika gräs och örter, där baljväxterna som kan hämta kväve från luften spelar en särskild roll. Jordbrukaren kallar den för ”vall”. Den står och växer i två eller fler år. Den skördas, och sedan växer den upp igen och skördas igen. I nordligaste Sverige hinner man bara skörda en gång per år. Längst i söder hinner man med fyra skördar på ett år. Men man tar inte bort allt. Rötterna är kvar och bildar en allt kraftigare filt som vi kallar ”grässvål”. Rötterna går allt djupare. Döda rötter tas om hand av maskar och andra djur – och runt de levande rötterna utvecklar sig den levande jorden. En handfull levande jord innehåller fler organismer än antalet människor på jorden. Vi förstår bara en bråkdel av allt som sker i denna jord – och varje plats på jorden har sin unika jord.

Att det växer vall är alltså viktigt för själva jorden – oavsett att något där produceras. Men där finns också en produktion av grönmassa. När idisslare äter av grönmassan – som torrt hö, som bete eller som färsk eller syrad grönmassa (ensilage), så förs de ämnen som stelnat in i osmältbar form tillbaka in i kretsloppet. Gräs och idisslare har genom evolutionen utvecklats tillsammans i en symbios som samtidigt byggt upp den vackra natur vi känner.

Att man idag väljer att utfodra idisslare alltmer med spannmål, soja och andra grödor som lika väl hade kunnat vara människomat direkt blir i detta perspektiv märkligt. Kortsiktigt är det rationellt, men det beror på att våra ekonomiska system idag inte tar hänsyn till ekologin. En mjölkko kan producera upp till 6-7 ton mjölk per år med enbart grovfoder – d.v.s. klöver, gräs och fleråriga örter i form av bete, hö och grönmassa. Då hämtar kon dessutom till stor del sitt foder själv genom att gå ut och beta och risken för sjukdomar är mindre. Kon är friskare och klarar sig för det mesta helt utan antibiotika.

I senaste numret av Ekologiskt Lantbruk (nr 7, 2017) finns en artikel om gräsmjölk. Danmark har det redan – och olika mejerier i Sverige funderar över det och det finns några få gårdar som tillämpar det mer eller mindre konsekvent – och troligen fler som skulle ta steget om det fanns en marknad.

När får vi riktig gräsmjölk också här?

 

Tiden mognar för att förbjuda tillsats av nitrit i kött

Nitrit används för att ge skinka och andra köttprodukter den rosaröda färg vi vant oss vid.

För 40 år sedan gjordes vetenskapliga studier som varnade för att nitrit kan orsaka cancer. Idag finns en stor mängd tydliga studier som pekar på att denna risk är verklig. Risken är tillräckligt väldokumenterad och tillräckligt allvarlig för att motivera att inte använda nitrit. Av den anledningen är det förbjudet att använda nitrit i ekologiska produkter.  Att vänja sig vid en annan färg på köttet måste vara möjligt. Motargumentet att nitrit skulle behövas för att säkra maten mot botulism håller inte. Vanligt salt och renlighet räcker. Dokument Utifrån 10/12 om köttlobbyn blottlägger ett problem som är betydligt större än bara nitriten och cancerrisken.

Vi behöver oberoende forskning – och vi måste lära oss att förstå hur starkt ekonomiska intressens finansiering av forskning snedvrider. Tobaksforskare som länge hävdade tobakens ofarlighet och långt senare avslöjades vara betalda av tobaksindustrin är klassiskt.

Den historien avslöjades – och nu håller andra liknande historier på att rullas upp. Som nu i Dokument Utifrån om nitrit. Det är bra! Nu krävs bara en insats för att behålla medvetandet – och där spelar ekologiskt producerat en viktig roll. I och med att vi lär oss att leva av ekologiskt producerat upptäcker vi att det är fullt möjligt att klara sig utan alla dessa onödiga och mer eller mindre hälsovådliga produkter. Det går! Det går till och med alldeles utmärkt.

Detta medvetande om att det går bra utan är det absolut starkaste medlet för att övervinna hälsovådliga och miljöfarliga ämnen som tvingas på oss – att visa att livet fungerar utmärkt utan dem! Visa detta – inte för andra – utan var och en för sig själv. Har man skaffat sig den erfarenheten så har man övervunnit risken att bli manipulerad av dem som säger att det ena eller det andra är absolut nödvändigt.

Ett litet men viktigt steg vore att få fram nitritfria charkprodukter i svenska butikshyllor.

 

Matrapporten 2017

Matrapporten är en stor årlig undersökning av svenskarnas attityder till mat som görs av Foodfriends.

MatLusts möte 28/11 fick vi en dragning.

Det mest intressanta var att det blev så tydligt att Sverige är ett mycket matintresserat land – 79% säger sig vara matintresserade eller mycket matintresserade, vilket är en stor andel internationellt.

Detta är bra eftersom maten faktiskt är viktigare än vi tror – för klimat, biologisk mångfald, övergödning – och för hur jordklotet kommer att se ut fysiskt i framtiden. Blir det monokulturer av industrigrödor som majs, soja, vete, palmolja, gran och några till på oändliga fält som växlar med städer, fabriker, logistikcenter, vägar, öknar och naturreservat som små öar här och där? Eller kan vi också få ett omväxlande jordbrukslandskap med betesmarker, ängar, trädgårdar och olika varianter som producerar både mat, bioenergi, byggmaterial, friluftsliv och annat samtidigt?

Intresset för mat talar för att vi kan få mer av det mångfunktionella landskapet.  Vartefter alltfler fördjupar sig i frågan kommer vi att upptäcka kopplingen till de arealer vi äter mat ifrån. Vem vill medvetet bidra till matöknar?

En annan sak jag fastnar för är att veganer och vegetarianer trots tydlig trend är och förblir en ganska liten minoritet – medan vegetabilisk mat ökar hos människor som inte säger nej till att äta kött ibland. Det är också en bra trend!

Djuren spelar en viktig ekologisk roll i varje ekosystem. Det som blivit fel är att vi överproducerar industrigrödor med hjälp av billig fossilenergi och sedan bygger industrier för animalieproduktion som är helt frikopplade från det ekosystem där de finns. Billigt foder blir billigt kött. Men det är på bekostnad av biologisk mångfald, jordförstöring och övergödning.

En djurhållning som är integrerad i ett lokalt ekosystem är något helt annat. Man kan ha personliga skäl att bli vegetarian eller vegan. Men för den ekologiska hållbarheten finns ingen anledning att gå längre än till att hålla konsumtionen av animalier på en balanserad nivå och välja kött från djur som levt av grovfoder och spill i ett hållbart ekosystem.