Vad skall vi göra med slammet?

Vad skall vi göra med avloppsslammet?

Ett brev från några medborgare om illaluktande och eventuellt farligt slam som sprids på åkrar i Hölö har resulterat i en artikel i Länstidningen 5 aug ”Illaluktande gödsel oroar grannar” och en intressant och viktig debatt.

Vi kan inte sluta att gå på toaletten och i och med att många människor bor i städer och använder vattentoaletter vars innehåll leds ut till reningsverk där det blandas med diverse annat så har vi ett problem som måste lösas. Man kan likna det vid att vi blir så att säga nödiga på samhällsnivå. Ett tag kan vi hålla oss och skjuta på det. Men till sist blir det totalt omöjligt. Det är ungefär som om man börjar bli nödig på en plats där det inte finns några toaletter och ingenstans att gömma sig bakom en buske. Hur obehagligt det än är måste man till sist välja att antingen dra ner byxorna mitt i folkvimlet eller att låta det hamna i kläderna. Båda alternativen är helt omöjliga. Men till sist blir det på det ena eller det andra sättet.

På samhällsnivå är de rimliga valmöjligheterna på kort sikt att få ut slammet på åkermark – och att förbränna det. Långsiktigt finns det bra alternativ. Men det är som att säga att vi skall bygga en toalett på den där platsen till den som är nödig här och nu.

Det är i en fråga som debatten i Sverige framför allt går fel – fosforn.

En normal åkerjord innehåller flera ton ren fosfor per hektar, som till största delen dock ligger bunden och otillgänglig. Den fosforn kan frigöras med ett regenerativt ekologiskt odlingssystem och den fosfor som transporteras bort för att bli livsmedel från ett sådant system kan utan problem kompenseras med frigörande av fosfor från själva marken. Med ett sådant odlingssystem producerar gården både kött, mjölk, grönsaker och spannmål, men återcirkulerar det mesta som foder till djuren. En sådan gård transporterar inte bort mer än 3-4 kg fosfor per hektar och gårdar med det odlingssystemet visar efter ett par årtionden inga symptom på fosforbrist. Mikrolivet i marken löser ut otillgänglig fosfor och med den cykel vi har med istid vart 10 000 år, så är fosforn faktiskt ingen fara. Det vi behöver göra i jordbruket är att åtgärda snedfördelningen av djurhållning och det bör man i första hand se till genom att vara mer noga vid alla nyinvestereringar i djurstallar och genom att stimulera samarbeten mellan befintliga gårdar med och utan djur som innebär att man kan växla mellan flerårig vall och ettåriga grödor på ett sätt som vartefter bygger upp en levande jord med förmåga att lösgöra fastlagd fosfor.

Jag håller alltså inte med om att vi skall se fosforn i avloppsslammet som en viktig tillgång!

De konventionella odlingssystemen tillsätter lättlösligt fosfor i högre mängd än vad växterna kan ta upp därför att denna lösliga fosfor fastläggs i marken och blir otillgänglig för växterna genom markens kemiska processer. Genom att man tillsätter lättlösligt fosfor dödar man effektivt de mikroorganismer som har förmågan att lösgöra fosfor i marken. Man skapar alltså ett beroende och om man förutsätter att vi skall fortsätta med denna slösaktiga överanvändning av fosfor – ja då har vi ett problem med fosfortillgångarna.

För att övervinna detta kemiska beroende krävs en ”terapi”, som liksom annan beroendebehandling innehåller jobbiga moment.

Här är det viktigt att formulera problemet på rätt sätt. Problemet i jordbruket är att det anrikar fosfor på vissa ställen genom koncentrerad djurhållning och att den fosfor som finns blir otillgänglig för växterna i och med att det ekologiska tillståndet i åkrarna är för dåligt. Det här är problem som kan lösas med ekologiska metoder. Om användning av slam stör den ekologi som bör lösa problemet skall vi inte använda det.

Kemikalieinspektionen är tydlig i sin kritik och vänder sig mot Naturvårdsverkets uppfattning att spridning av slam inte medför signifikativt negativa effekter på människa eller miljö och anser dessutom att det saknas kunskap om kemiska ämnens miljö- och hälsoegenskaper i allmänhet. Man vet för lite om vilka ämnen som finns i slam, hur de omsätts i miljön och i vilken mån de förs vidare till livsmedel.

Jag ser också en något skev förståelse hos många för detta med kretslopp.

Vi kan faktiskt inte undvika att det blir kretslopp hur vi än gör. Frågan är inte om vi skall ha kretslopp utan hur vi vill att kretsloppen ser ut. Det finns ett stort globalt kretslopp i ett geologiskt tidsperspektiv och det finns små och mellanstora kretslopp. De går i varandra och påverkar varandra organiskt. Frågan är att få till sunda kretslopp. Varje individ har ett kretslopp och i samhället och naturen kan vi skapa mer eller mindre tydliga lokala kretslopp som vi vill skydda mot skadliga inverkningar från de större kretsloppen.

Om slammet innehåller ämnen som är skadliga för lantbruket, så skall det inte tillföras. Våtkompostering av källsorterat toalettavfall från extremt snålspolande toaletter till sluten tank utredde jag och accepterade. Men det är en annan sak än slam som kommer från vanliga reningsverk där toalettavfallet blandas med allt möjligt annat

Det alternativ som finns och är rimligt utvecklat är förbränning av slammet, som ger en restprodukt i form av aska. Förbränningen tar effektivt hand om de blandade kemikalier som finns i slammet.

Som kommun äger vi inte frågan har jag fått lära mig när jag utredde denna sak. Lund införde kommunalt förbud mot REVAQ certifierat slam och det prövades i domstol och Lund fick bakläxa och nu finns en prejudicerande dom i frågan. Det innebär att vi som verkar inom kommunen inte kan göra något annat än att spela in våra synpunkter i våra partier nationellt och i andra fora vi har tillgång till, vilket är det jag gör nu.

Jag vill veta mer om alternativet förbränning. Jag tycker vi skall utreda förbränning av slam som alternativ för Sverige och att LRF och Naturvårdsverket bör tänka en gång till.

PS  Användning i odling av energiskog är också ett OK alternativ förutsätt att de hygieniska frågorna är lösta. Det hade jag missat att nämna ovan.

 

Symtombekämpning räcker inte för att rädda Östersjön (svar på inlägg i LT debatt 6 aug)

Strukturkalkning är en bra åtgärd i konventionell odling. Men den släckta kalken som tillsätts är lättlöslig och ger jorden en chockhöjning av pH som stör mikrolivet. I ekologisk odling kan man istället, om det behövs, tillsätta svårlöslig kalk i form av t.ex. kalkstensmjöl. Då stimuleras mikrolivet att lösa ut kalken i den takt det tas upp. En ännu bättre åtgärd för den  konventionella gården vore att lägga om den till ekologisk produktion. Men det är inte alltid förutsättningarna för det finns och då är strukturkalkning en bra åtgärd. Det kan även vara ett steg i en omläggningsprocess att strukturkalka för att skapa förutsättningar för omläggningen. Att strukturkalka en redan ekologisk gård är däremot kontraproduktivt eftersom det stör den biologiska process som har byggts upp genom växtföljden, noggrann gödsling och genom att avstå från kemikalier. Om en ekologisk odling inte har bra växtföljd och gödslingsstrategi, så skulle strukturkalkning kunna vara ett sätt att höja skörden. Men då bekämpar man symptom och undviker att ta i orsaken. Ekologisk odling fordrar både engagemang, kunskaper inom flera områden, ibland stora investeringar – och ofta tvingas den som lägger om att ge sig in på osäker mark och ta personliga risker. Ofta finns inte förutsättningarna förrän i samband med ett generations- eller ägarskifte på gården. Ekologiskt eller konventionellt handlar om odlingssystem. Att försöka driva ekologiskt utan att förstå odlingssystemet ger inte bra resultat. Det största miljöproblemet i lantbruket är strukturellt; djurhållning koncentreras på vissa gårdar och i vissa regioner – medan andra blir helt utan djur. Det ekologiska regelverket sätter en viss broms, som i och för sig inte är tillräcklig, men det generella nationella regelverkets broms är ännu svagare. Det här borde man granska betydligt hårdare inför investeringar. Det skulle både lantbrukare och miljön vinna mycket på.

Edward Hassila och Carl-Albert Rydemark (LT debatt, 6 aug) vill köra de åtgärder de tror på till alla rakt av. Verkligheten är inte så enkel. Ekologiskt lantbruk handlar om att ta till sig den komplexiteten och behandla varje gård individuellt. Det innebär naturligtvis också att en vision om 100% ekologiskt måste ses på mycket lång sikt och kommer att fungera dåligt om den drivs av politiker utan tillräcklig kunskap om denna komplexitet och förståelse för lantbrukarens verklighet som företagare. En omläggning som pressas fram fungerar oftast dåligt. Ekologiskt lantbruk kräver mycket kunskap och den kunskapen är svag i samhället idag. Det är det ekologiska lantbrukets verkliga svaghet. Men det finns duktiga, professionella ekologiska lantbrukare. Konstigt att det lokala LRF´s företrädare missat detta trots att skickliga sådana också finns bland deras egna medlemmar i Hölö och Järna. Jag undrar vad dessa LRF- medlemmar tycker om att Rydemark och Hassila far ut med grova osakliga slängar mot det ekologiska lantbruket i Södertälje ortsförbunds namn.

Tyvärr har kunskapen om odlingssystem under många år behandlats styvmoderligt på Sveriges Lantbruksuniversitet. När jag gick agronomlinjen för trettio år sedan inleddes utbildningen med en praktisk skolning med ett halvårs gårdspraktik plus att man fick lära sig de praktiska grunderna på lantbruksskola under ett halvår. 1990 togs den praktiska delen bort och sedan dess utbildas agronomer utan praktisk grund. Otroligt, men sant. Och på själva universitetet har ensidiga specialkunskaper växt på bekostnad av helhetssynen samtidigt som en allt mindre andel av befolkningen har någon riktig förståelse för jordbrukets villkor. Det som behövs är en bred kompetens- och forskningssatsning som gäller odlingssystem – till konsumenter, politiker, experter, och till jordbrukarna. Det måste bygga på praktisk kunskap.

 

Nej, jag rekommenderar inte Miljöpartiet

Nu har mitt öppna brev tagit skruv. Det publicerades idag i Länstidningen, vilket jag fick reda på genom att Catharina Elmsäter-Svärd ringde och öppnade konstruktivt.

Det var det jag trodde och hoppades. Det är högt i tak i Nya Moderaterna – och det är en av anledningarna till att jag är Moderat och inget annat. Moderaterna tar kompetens och långsiktigt engagemang på allvar. Nu har jag fått igång det samtal som jag var ute efter.

Så här skrev jag: ”… skall jag stå där och rekommendera att man röstar på Miljöpartiet? Det vill jag inte…” Den satsen betyder faktiskt att jag inte rekommenderar Miljöpartiet om man läser ordentligt.

Ett lite tufft och kanske desperat sätt att få bli tagen på allvar.

Men nu har jag nått fram och nu börjar en process, som jag har goda förhoppningar på.

Jag återkommer i ämnet.