Östersjövänlig mat en kall försommar

Vi har hållit på med maskros-surkålssallad sedan början av maj och det börjar bli svårt att hitta dem närmast oss – i alla fall de som är tillräckligt stora. Många tror att de skulle bli alltför beska så här långt in på säsongen, men det är inget problem. I alla fall i kombinationen med surkål och olja (raps- eller oliv) är det bara gott med lite beskt. Den egenodlade salladen tar vi blad av så mycket vi orkar äta och det finns också kryddörter som gräslök, dill, persilja, vitlök mm, samt grönt att fräsa som shungiku (en ätlig Chrysantemum som vi tagit för vana att odla), spenat och mangold.
Vi har precis gått över från rabarber till jordgubbar och skall snart gå över från inköpt lök till den egna nya.
Men i övrigt är vi ganska hänvisade till inköp den här tiden.
Säby gårds rapsolja har tagit slut för den här säsongen. I år skall jag köpa på mig rejält när den nya skörden släpps vid Skillebyholms höstmarknad! Jag tror vi behöver 20 liter för att räcka hela året. Det är väl lika bra att köpa in det på en gång.
Skilleby trädgård har redan egna tomater, vilket är ett litet underverk, tycker jag. Martin och Malin har lärt sig få god fart på dem från februari och så finns röda tomater redan nu. Strömming är typisk försommarmat också – färsk när vi får tag på det. Då steker jag det i smör. Raggmunkar blir det av de sista av förra årets potatisar. Sill och nypotatis är med rätta klassiskt till midsommar. Ägg tycker jag är perfekt vår- och försommarmat. Det är en proteinkälla innan sommargrönsakerna kommit igång och det är den naturliga hönans huvudsäsong för äggläggning med allt spätt grönt som kan pickas.

Politiskt sommarlov 2014

Vårterminens sista politiska möte var Miljönämnden i tisdags – ett möte med få och enkla ärenden som gick snabbt och Kommunfullmäktige (KF) i måndags, som fick avbrytas kl. 22 utan att ha klarat av alla motioner, interpellationer och frågor som fanns på dagordningen. Förra KF hade ställts in för att det var få ärenden, så nu hade det samlat på sig rejält. Två ärenden hade drabbats av minoritetsåterremiss. Det är något oppositionen kan göra när det är något man är missnöjd med och får med sig en tillräckligt stor minoritet. Majoriteten hade återkommit med dessa ärenden utan att ändra någonting. Det är faktiskt lite dåligt. Särskilt när det för Järnas ÖP bara gällde en sats som det varit enkelt att göra något åt och som faktiskt riskerar att ställa till med tolkningsproblem. Det är tjänstemän som tolkar vad som gäller – och då blir det bokstavstolkning. Hur skall de annars tolka?

Hur som helst så är det nu sommar och det dröjer till andra halvan av augusti innan det blir några möten igen.

Vårt arbete i Dina 2000 kvadrat, Vitryssland och med URBACT pågår och är ganska intensivt samtidigt som BERAS International drar igång sin verksamhet. BERAS går från projekt till permanent verksamhet och vi går igenom ett stålbad där vi har för lite resurser till allt vi borde göra. Finns det någon därute som har en miljon eller tre att ge oss? Jordklotet är faktiskt illa ute och vi behöver en basresurs för att kunna göra det vi behöver göra på ett seriöst sätt.

Men sommar är sommar. Avslappningen infinner sig. Sommaren är som en dröm. När den är slut kommer jag att vakna upp med nya krafter och på något märkligt sätt vara redo att ta i saker igen.

Lerhaga 1:4, Tvetaberg 13:1 m.fl. och Blåklinten 16 samt del av Mariekälla

Tre av ärendena på Miljönämnden i förrgår (tisdag 10/6; se ärendena 9, 10 och 11 här) var remissvar om granskning av förslag till detaljplan. I alla dessa tre fall upprepar en enig miljönämnd synpunkter som redan i tidigare skede i planprocessen framförts och som Stadsbyggnadsnämnden valt att inte ta hänsyn till.

I klartext betyder det att Stadsbyggnadsnämndens förtroendevalda av samtliga politiska färger valt att enhälligt köra över Miljönämndens förtroendevalda – likaså av samtliga politiska färger! Sedan har Miljönämndens samtliga förtroendevalda påpekat att de vidhåller vad de redan sagt!

Detta betyder i sin tur att frågan om vad som gäller måste avgöras i Kommunstyrelsen – och att processen hitintills talar om att oenigheten är total inom partierna medan det helt saknas linjer mellan partierna. Det finns inga särskilda yttrnaden eller reservationer. Skillnaden i synsätt går mellan stadsbyggare och miljöexperter. Det är i ett sådant läge det blir upp till politikerna att avgöra.

I praktiken handlar det om fem olika saker:

1) Att tillämpa Kretsloppspolicyn och förorda extremt snålspolande toaletter och hämtning av latrin vid tank – alltså ett källsorterande system som skiljer latrin från bad- dusch och tvättvatten direkt vid källan. Eller att förorda en traditionell lösning med rördragning till det stora reningsverket.

2) Att utreda störningar från Tveta Återvinningsanläggning – buller och lukt.

3) Att utreda bullerstörningar från järnväg

4) Att Miljönämnden anser det olämpligt med en lekyta kringgärdad av en infartsgata

5) Bättre utredning av dagvatten

6) Placering av miljöhus i nära anslutning till bostadshus kan leda till störningar av lukt och buller

Jag tog upp detta på Moderaternas medlemsmöte igårkväll och vi kom fram till att vi väntar med att ta ställning tills vi ser hur förslaget från majoriteten ser ut och medlemmarna haft en bättre möjlighet att sätta sig in i ärendena. Då tar vi upp det igen till behandling på medlemsmötet.

Politisk paneldebatt om Waldorfpedagogik och religion – eftertankar

I söndags (1 juni, kl 15.00 i Stadshuset i Södertälje) medverkade jag i en paneldebatt om ”Waldorfpedagogik och religion”.

Den filmades, och den skulle läggas ut. Jag antar att det då kommer att finnas en länk på humanisternas facebooksida här – även om jag ännu inte sett något. (Jag är inte helt nöjd med min egen insats – det var ett svårt format)

Vi paneldeltagare fick en bok som tack för medverkan. Den heter ”Humanism”, är skriven av Stephen Law och innehåller en beskrivning av den ”sekulära humanismen”. På de första sidorna finns en föredömligt tydlig definition i sex punkter. Det gör att jag kan göra ett försök till klargöranden som saknades i själva debatten.

Debattens titel var ”Waldorfpedagogik och religion” och inbjudna till panelen var dels en representant för Humanisterna (dess ordförande Christer Sturmark), en representant för Waldorffederationen samt representanter för Riksdagspartierna utom SD (jag vet inte om de avböjt eller inte tillfrågats). Inbjudare var Humanisterna i Södertälje.

Redan här finns en viss problematik. Titeln antyder att det finns ett problem med just Waldorfpedagogik och religion, och undersöker man Humanisterna och Christer Sturmark på nätet märker man dels att de har en mycket hård hållning mot religion och dels att de anser att antroposofi är en religion, vilket antroposofin mycket tydligt förnekar. Med en politisk panel antyds att det finns en politisk fråga här. Men hur ser den egentligen ut? Det var knappast tydligt och den faktiska debatten lyckades inte nå fram till något egentligt politiskt. Humanisternas vs antroposofins syn på religionens roll i samhället hade kanske gett tydligare utslag i den politiska skalan. I det här fallet utsåg partierna den politiker de kunde få tag på som hade mest kunnande om Waldorf – och det innebar en ganska okomplicerad enighet över alla partigränser i huvudfrågan – och en otydlighet i vad debatten egentligen skulle handla om.

Man kan debattera religionens roll i skolan generellt och man kan debattera waldofpedagogikens berättigande generellt. Men kombinationen waldofpedagogik och religion antyder att det skulle finnas ett problem just här – särskilt när det är Humanisterna som bjuder in. De är mycket tydliga i sin kritik av allt vad religion heter och de är också tydliga med att de anser antroposofi vara en religion. Waldorfpedagogiken är föregångare när det gäller att ge undervisning i religionskunskap på ett sätt som ger eleverna största möjliga frihet att komma fram till en egen hållning. Den som är insatt gissar att det är antroposofi som avses. Att peka på något indirekt utan att omnämna det kallar jag en insinuation. Det sätter från början en taggig ton och komplicerar debatten.

Waldorfpedagogiken är inspirerad av antroposofi, men drar en tydlig linje att inte undervisa antroposofi. Förr i tiden var waldorflärarna utbildade i antroposofi och förväntades ha en tydlig grund i antroposofistudier. Jag misstänker att många waldorflärare idag har svaga kunskaper om antroposofi – och det tror jag är ett problem i waldorfskolan. Eftersom pedagogiken är inspirerad av antroposofi men inte undervisar i det, är det naturligt att eleverna på något stadium börjar fråga vad det är. Om lärarna då inte har tillräckliga kunskaper i ämnet kan de inte svara eleverna på ett tillfredsställande sätt när de ställer raka frågor som ungdomar gör – och de kan då bli frustrerade.

Antroposofi är inte en religion. Definitivt inte! Det är ingen tro utan något man studerar för att skaffa verktyg att förstå världen och människan bättre. En antroposof måste bygga upp sin tro helt själv – med eller utan stöd av organiserad religion. Verktygen är begrepp som jag tillägnar mig genom att studera böcker – i huvudsak av Rudolf Steiner, men även många andra. Jag tar till mig det jag tror på och som ger mig något. Mycket förblir obegripligt – i alla fall för mig. Men det stör mig inte. Det jag inte förstår lägger jag åt sidan. Kanske går det upp ett ljus en dag – eller också inte. Jag förnekar inte att människor kan göra delar av antroposofiskt innehåll till en slags tro. Men det finns i så fall olika sådana interna kotterier – och ingen linje som är gemensamt sanktionerad.

Jag kan också säga att det har förändrat mig som människa att studera antroposofi. Tjugo år efter att jag studerade det mycket intensivt så är jag en annan människa än om jag inte hade gjort det. Därför vågar jag beteckna mig som antroposof idag. Jag vet att jag kommer att få frågor och jag är inte rädd för det. Man kan nog vara mycket olika grader av antroposof, men om man skall definiera, så tror jag att det räcker med två –”jag är mer eller mindre inspirerad av antroposofi” och ”jag är antroposof”. I det senare fallet har jag deklarerat att jag är beredd att stå för det. I det förra är det helt oförbindligt. Många tycker det är obehagligt att bli instoppade i facket ”antroposof” – och jag kan förstå det. Men med tanke på att det faktiskt är helt utan dogma, så borde det inte vara farligt.

Man kan kombinera antroposofi med vilken religion som helst och även med icke-religion. Detta är glasklart uttryckt i Antroposofiska Sällskapets stadgar och det finns också gott om exempel på antroposofer som samtidigt är utövare av den ena eller andra religionen och icke religiösa. Jag skulle även kunna tänka mig att en antroposof samtidigt skulle kunna vara humanist. I vidare mening är väl alla antroposofer humanister – men om vi talar om den definition som beskrivs i boken ”Humanism” av Stephen Law och som föreningen Humanisterna i Sverige står bakom – så blir jag bortstött på två punkter. Dels är, enligt Law, humanister ateister eller åtminstone agnostiker. Min invändning mot agnosticismen att om man inte vet något om x, så har man väl därigenom också sagt att man knappast kan veta att det inte går att veta om x existerar eller inte? (agnostikern, fick jag lära mig i skolan anser att det inte går att veta något om Gud). På frågan om Gud finns eller inte svarar jag med en motfråga: ”Tala om för mig vad du menar med Gud, så skall jag tala om ifall jag tror på det eller inte”. Begreppet ”Gud” är helt enkelt så otydligt att det för mig är omöjligt att ta ställning till det generellt. Den andra punkten som stöter bort mig är att ”humanister är av övertygelsen att detta liv är det enda liv vi människor har.” Detta är för mig en trossats som gör den formen av humanism som Law företräder mycket lik en religion. (Eftersom jag är fullt övertygad – på sakliga grunder – att det finns såväl ett före födelsen, som ett efter döden och reinkarnation, blir jag definitivt utesluten av denna sats). Övertygelserna argumenteras – men det förblir för mig en trossats när det framhålls som utgångspunkt. Tror man t.ex. som jag kan man alltså inte vara ”humanist”. Christer Sturmark är mycket noga med att ”Humanismen” är en livsåskådning och inte en religion. Må så vara, men i likhet med religioner utgår den från ett ”credo” – en tydligt uttryckt tro som särskiljer människor beroende på tro. Antroposofin saknar credo och förenar människor med olika religion och får dem att se att de har mycket gemensamt och kan mötas.

Jag är själv ganska känslig på den här punkten. Ett ”credo” – en specifik och i ord definierad tro – förenar en grupp människor och stöter samtidigt bort andra. Jag menar att det är just denna egenskap i religionerna som skapar konflikter – och det gör den sekulära humanismen enligt Laws definition problematisk på samma sätt som religioner. Att förena sig i en grupp med ett gemensamt ”credo” är en drivkraft för många människor. En gemensam tro med gemensamma riter bygger en mänsklig gemenskap som många längtar efter. Det har en positiv sida eftersom många människor behöver stödet i en gemenskap. Men det har också en risk då gruppen hamnar i motsats till en annan grupp och en konflikt kan spelas upp och bli svårlöslig då utöver förnuft kraften i själva gemenskapen går att spela på. Här ser jag samma risker i den sekulära humanismen som i religionerna.

Antroposofin är nog också riskabel. Men mer på samma sätt som själva livet. Eller som vetenskapen – som utvecklar kunskaper om atomkärnorna – och först av allt skapar en atombomb som man genast släpper ned på Hiroshima och Nagasaki och dödar människor med. Skall vi då kanske dra gränser för mänsklig kunskap ändå?

”Utan tvivel är man inte riktigt klok” var det någon som sade.

 

Religionens betydelse inom Waldorfpedagogiken

Den här rubriken tycks fortfarande sökas och är en av de mest lästa; Det är också ett snabbt skrivet inlägg. Jag skall inte ändra något i det jag ursprungligen skrev, men jag lägger till en liten förklaring:

Titeln på paneldebatten gav mig ett visst huvudbry. Den insinuerar att Waldorfpedagogiken är beroende av en religion. Den är inspirerad av antroposofin – men denna är inte någon religion. Det finns faktiskt inget man måste tro för att vara antroposof – ingen dogm och inget ”credo”. Tvärtom uttrycker Antroposofiska Sällskapets stadgar mycket tydligt att var och en kan vara medlem oberoende av religion mm. Och det finns också verkligen antroposofer som samtidigt bekänner sig till en eller annan religion – och de som inte gör det. Faktiskt tror jag att alla världsreligioner har åtminstone någon företrädare, som samtidigt anser sig vara antroposof. Åter till stadgarna så uttrycker dessa att antroposof kan den vara som ser ett värde i att studera antroposofi. Och så var jag utsedd att representera mitt politiska partis hållning i frågan. Jag har fortfarande inte fått något meddelande om att paneldiskussionen publicerats på humanisternas hemsida.

OBS nedan att uttrycket ”vetenskapligt bevisat” är inom citationstecken för att markera att det egentligen handlar om ”vetenskapligt koncensus”, vilket inte alls innebär bevisat, utan snarare en varningsflagg för dogmatik.

Eftertankar. Idag var paneldiskussionen om religionens betydelse inom Waldorfpedagogiken. Den filmades, så det bör gå att lyssna på den via Humanisternas hemsida om någon dag eller så. Det blev ett samtal som rörde sig på många nivåer samtidigt, men det hade det för sig att ett samtal är öppnat.

Jag blev besviken på att företrädaren för Waldorffederationen tog avstånd från antroposofin. Det är ju klart att Waldorfpedagogiken är inspirerad av antroposofin! Och vad skulle det vara för fel med det?

Det är nog dags att vi som är antroposofer eller inspirerade av antroposofi kommer ut ur garderoben. Så farligt är det faktiskt inte.

En gång i tiden fick antroposofin alla emot sig och aggressivast var de som företrädde olika religioner som ansåg sig äga den rätta tolkningen samt hemliga mystiska brödraskap som ansåg att deras hemligheter blivit förrådda av Rudolf Steiner. En del materialister var också ganska aggressiva. Det var början av 1900-talet och en tid som drog Europa in i två förödande världskrig.

Idag när mångkulturalismen hyllas av alla (utom då Sverigedemokraterna och andra bruna) finns ingen anledning att sitta och hålla på saker. Låt oss tala klarspråk med varandra!

Jag vill illustrera vad jag menar att antroposofin är med ett exempel:

Det finns ett matematiskt teorem som formulerades på 1700-talet av en matematiker. (Jag minns inte namn och tar hela historien ur minnet). Detta teorem säger att ekvationen ax + bx = cx  saknar heltalslösning för x är större än 2. Alltså ; 32 + 42 = 52 , d.v.s. 3*3 + 4*4 = 5*5 d.v.s. 9 + 16 = 25. Det är ju en heltalslösning för x=2. Sådana finns alltså. Men denne matematiker kastade fram teorin att det inte finns några heltalslösningar om x=3 eller 4 eller högre. Att testa detta empiriskt är ju omöjligt eftersom det finns oändligt många tal. Ingen har sedan dess hittat en sådan heltalslösning och matematiker med specialiseringen heltalsmatematik har sedan dess ägnat liv och tankemöda åt att försöka antingen bevisa eller motbevisa påståendet. Jag läste nyligen en artikel om detta i ett nummer av ”Vetenskap och framsteg”. Efter ett århundrade lyckades faktiskt en matematiker hitta ett hållbart matematiskt bevis för att det inte kan finnas någon lösning för x=3. Det är en avancerad bevisföring som går utöver min förmåga och jag har inte granskat den. Det innebär att jag får lita på att de andra auktoriteter inom heltalsmatematiken som påstår att det här beviset verkligen håller. I det här fallet verkar alla betydande matematiker inom det speciella facket vara eniga och bekräfta beviset. Alltså accepteras det av samhället som ”vetenskapligt bevisat”. Jag har ingen anledning att tvivla. Jag tror att vetenskapssamhället har rätt. Men för min personliga del är detta dock tro och inte vetande. Så pass tuff är jag när det gäller att definiera vad som är vetande. Det innebär att jag lämnar en liten, liten öppning för att vedertagna sanningar som jag inte haft tid och ork att verkligen förstå ända till en komplett kedja av tanke och egen iakttagelse – faktiskt kan ruckas. Det händer ju trots allt att vetenskapliga sanningar som har accepterats av ”alla” – till sist ifrågasätts. Jag tror det beror på att det ligger i vår mänskliga natur att haka på en grupp och forskare är till sist också människor. Ju fler auktoriteter som bekräftar desto mindre krävs för att acceptera en sanning. En liten brist i tankekedjan när sanningen byggs upp blir inkapslad och omgiven av så många auktoriteter att det blir alltmer omöjligt att ifrågasätta.

Nu finns en japansk matematiker som är ett erkänt geni inom området och som kämpat i åratal och som säger sig faktiskt byggt upp ett bevis för att det inte finns någon lösning vare sig för x=3, x=4 eller 5 eller högre, i en lång och ytterst avancerad kedja och skrivit ut denna kedja i en tjock bok. Denna bok är publicerad och kan läsas av vem som helst.

Problemet är att ingen av hans kollegor heltalsmatematiker har lyckats läsa hela boken och hänga med i hela beviset. Boken är helt enkelt så pass mastig och kräver en sådan koncentration att ingen – inte ens de näst duktigaste matematikerna i facket orkat följa hela tankegången från början till slut. De har inte funnit några fel heller och de som kommit längst har sådan tilltro till detta japanska geni att de faktiskt tror att beviset antagligen är korrekt. Men helt säker är ingen utom japanen själv. Han ägnade några års koncentrerad verksamhet åt att lösa problemet, skrev ner lösningen och ägnar sig nu åt andra utmaningar. De andra heltalsmatematikerna tror att det antagligen är ett bevis. Men de är inte säkra och frågan förblir öppen tills vidare. Någon officiell bekräftelse blir inte av.

Saken blir en tro. Den får inte vetenskapens officiella bekräftelse – men den avfärdas inte heller. Den tas på allvar.

På ungefär detta sätt tycker jag vi skall se Rudolf Steiners verk.

Jag kan inte följa honom hela vägen – långt ifrån. Jag misstänker att ingen gör det. Men det finns många – däribland jag själv – som får ut en hel del av det som vi lyckas begripa, och som ser en utmaning i att försöka hänga med i mer. Steiners tankar provocerar mig och andra på detta sätt att tänka vidare. Tankarna är fruktbara. En hel del framgångsrika verksamheter utvecklat sig med inspiration av antroposofin. Mycket av det jag inte kan förstå och som ibland verkar underligt, motsägelsefullt eller t.o.m. orimligt utifrån min naturvetenskapliga kunskap provocerar mig till att tänka nya tankar – utanför boxen. Om antroposofin har förmågan att provocera fram nya och kreativa tankar hos människor och dessutom inspirerar verksamheter – så är det väl alldeles utmärkt att man låter den inspirera pedagogiken. Varför hymla med det? Att avfärda något som man inte förstår är väl inte särskilt vetenskapligt?