Öppet brev till Fredrik Reinfeldt och Anders Borg

Öppet brev till Fredrik Reinfeldt och Anders Borg
Jag är kandidat för moderaterna till kommunfullmäktige i Södertälje, men jag har sagt nej till att delta i aktiviteter till valet som valstugor mm därför att jag inte kan stå för moderaternas miljöpolitik nationellt. Skall jag stå där och rekommendera väljare att rösta på miljöpartiet? Det vill jag inte. Men jag kan inte heller ärligen rekommendera dem att rösta på moderaterna nationellt eller landsting i detta val eftersom miljöfrågan är hela anledningen till att jag över huvud taget engagerar mig i politiken. Södertälje kommun är en annan sak. Där har jag nått fram och har kunnat påverka moderaternas politik så att jag kan stå för den.
När jag hörde att vi skulle tona ned miljöfrågan och moderaterna sedan valde att inte ens delta i Klimatriksdagen (enskilda moderater var där, men saknade uppdrag från sitt parti), så blev det för mycket. Jag valde att ligga lågt i denna valrörelse – mycket lågt. Jag gav upp. Antingen får vi ett regeringsskifte till rödgrönt med oklar utgång i praktiken – eller så får vi en regering som är mer än passiv i miljöfrågan och inte lovat något där. Jag blir tvungen att hoppas att den som behandlar miljöfrågan på det viset blir straffad av sina väljare och därmed inser att detta inte går an.
Jag skriver nu för att ge riksnivån en sista chans innan valet är över. Fredrik Reinfeldt nämnde åtminstone klimatfrågan i Almedalen. Det ger mig ett halmstrå av hopp som jag griper efter.
Moderaterna skulle kunna ha en bra miljöpolicy genom att anta en aktiv strategi för ekologiskt lantbruk och ekologiskt goda matvanor. En aktiv strategi för att öka ekologiskt lantbruk och särskilt att främja de lantbrukare som tar steg utöver miniminivån för EU certifiering, ekologiskt sunda matvanor och en satsning på bred kompetensutveckling inom dessa områden skulle få mig att ändra hållning.
En verkligt ekologisk utveckling inom lantbruket fordrar en bred kompetensutveckling – hos konsumenter, handel, livsmedelsförädlare, politiker, massmedia – och hos jordbrukare. Och det har potential. De gårdar som verkligen kan sin sak skapar arbetstillfällen på landsbygden. I flera fall tar de till sig människor som inte passar in i samhället i övrigt, som kanske inte kan motivera sig där, så att dessa får en chans att vända från belastning till tillgång. Jag kan peka på exempel som skapar ett arbetstillfälle på 10 hektar, medan de flesta lantbruk kräver mer än 100 hektar för ett arbetstillfälle! Men det fordrar en bred kompetens som är ovanlig idag – en helhetssyn.
Tyvärr har vi en landsbygdsminister som har blockerat sådana möjligheter och som bidrar till att sprida fördomar om vad ekologiskt lantbruk innebär. Som agronom och under många år lantbruksrådgivare har jag inte svårt att se att han inte klarar av att se helheten och blir svag för vissa lobbygrupper. Vår nuvarande landsbygdsminister har tyvärr förstört mycket och åstadkommit lite med stora resurser.
Trots en inbjudan underskriven av samtliga alliansens gruppledare i Södertälje valde han att tacka nej utan förklaring. I Södertälje och med resultaten från EU Östersjöprojektet BERAS Implementation (med universitet, forskningsinstitut, kommuner och andra organisationer i 11 länder) hade han kunnat ta till sig nya kunskaper.
Det förekommer oemotsagt tal om att ekologisk odling ger halv skörd. Det grundar sig på en nationell statistikjämförelse där konventionell odling är överrepresenterad på de bästa åkerjordarna och ekologisk odling är överrepresenterad i skogsbygder och på sämre jordar. Det är skandalöst att en sådan jämförelse för stå oemotsagd och det beror på bristande kunskaper tyvärr hos många inklusive media och alltför smalt inriktade forskare. Verkligheten är komplex, men skall man jämföra skördenivå så är ett minimikrav att man utgår från lika förutsättningar i övrigt och att man talar om vad för jämförelse man gör.
Skördenivå är över huvud taget en dålig jämförelse om man skall jämföra odlingssystem eftersom valet av gröda är en del av odlingssystemfrågan och man kanske väljer en lågavkastande sort för att få en produkt av högre kvalitet som marknaden efterfrågar.
Södertälje kommuns kostenhet använder 45-50% ekologiska råvaror till all offentlig mat – över 20000 portioner till skolan, äldreomsorg och social omsorg – har lägre matbudget än genomsnittet av kommuner – och vann i år Junior White Guides utmärkelse för Sveriges bästa skolmat! Det är en dokumenterad realitet. Det är detta vi kallar Östersjövänlig mat under utveckling. Södertälje kommun har gått i fronten för att utveckla detta och har just nu EU-uppdrag att sprida sin goda praktik till andra städer i EU! I detta ingår arbete med attityder till mat och skicklighet hos kockar och kökschefer och bra ledarskap – och direktkontakter mellan köken och lantbrukarna. Det visar på en potential.
Ge mig anledning att tro på moderaterna i Sverige igen och lansera en riktig strategi för utveckling av det ekologiska. Ge mig entusiasmen tillbaka! Jag hjälper gärna till. Det kommer att ge stor utdelning till liten kostnad. Det är jag säker på!

En aspekt på Israel-Palestina konfliken som jag trots all världens fokus aldrig hört någon framföra

Jag är väl tokig om jag tror att jag har något nytt att tillföra i en fråga som ältats fram och tillbaka så många gånger och rådbråkats av så många kloka hjärnor…

Men, dock, det faktum att ingen av tankarna lett fram till en lösning – det blir ju bara värre och värre och medlingsförsöken alltmer uppgivna och dömda på förhand – och att jag går med en tanke som jag faktiskt aldrig hört någon ta upp, får mig att ändå göra det:

Det är dags att på allvar ifrågasätta Woodrow Wilsons ideologiska punkter som användes som grund i fredsförhandlingarna i Versailles 1919. Jag önskar att någon med tillräckliga resurser – t.ex. radio P1 eller TV – skulle ta sig an uppgiften att granska denna Wilsonska ideologi och jämföra med samtida alternativa idéer som aldrig fick genomföras. Granska de praktiska följderna av Wilsons ideologiska punkter och hur mycket av dessa som omedvetet lever kvar i dagens FN-system. Våga ta ett nytt grepp och diskutera alternativen igen med hjälp av moderna forskare inom statsvetenskap och historia och djärva nytänkare…

Att Versailles 1919 var den mest formidabla katastrof man kan tänka sig vet vi idag. Tänk då att vi är så dåliga på att ifrågasätta det tänkesätt som ledde fram till denna katastrof!

En punkt är jag framför allt ute efter just nu. Wilson menade att varje folk har rätt till en nation. Med den tanken i bakhuvudet ritade man om Europas karta. Den Habsburgska dubbelmonarkin styckades upp i nationalstater; Österrike för tyskarna, Ungern för ungrarna o.s.v. Polen bildades genom att plocka bitar från Tyskland och Österrike-Ungern.

Tanken låter ju bra, men tänker man efter i praktiken så blir det ett problem att dra gränserna. Hur man än drar dem hamnar minoriteter på fel sida dessa gränser. Och om en nation ”tillhör” en viss kultur, så blir minoriteternas rättighet en besvärlig fråga som kommer i motsättning till alla människors lika värde. Det hanteras mer eller mindre bra i alla länder, men det förblir ett gnagande problem som kan dyka upp när som helst igen. Om det läge kommer där en nationell minoritet har högre befolkningstillväxt än det folk som definierar landet så leder en sådan utveckling till en identitetskris om identiteten är knuten till ett folk. Här har även Sverige ett problem som blir uppenbart av Sverigedemokraternas siffror i opinionen. För Israel hade det varit en perfekt lösning att 1967 införliva de erövrade territorierna och ge dem som bodde där israeliskt medborgarskap med alla rättigheter. Det är en kontrafaktisk historiespekulation, men jag tror att de araber som bodde i de ockuperade områdena hade varit mer än nöjda med en sådan lösning som inneburit att de sluppit de förtryckande diktaturer de var medborgare i innan. De som inte gillat den lösningen hade ju lätt kunnat flytta in i sitt gamla hemland. Kan vi inte tro att på sådant vis behandlade araber/palestinier hade blivit lojala Israeler? Det var bara det att judarna hade dåliga erfarenheter av att vara minoritet och en sådan lösning hade lett till att de på sikt skulle blivit minoritet i sitt eget land. Man kan förstå hur det blev som det blev.

I Israels fall, så måste alla erkänna att judarna som folk måste ha samma rättighet som alla andra folk. Och så som de behandlats som nationell minoritet historiskt och än idag är frågan extra känslig. Så länge andra folk har ”sina” nationalstater så skall judarna naturligtvis ha sin.

Frågan är då; måste andra folk ha sina nationalstater? Mår en kultur verkligen bäst av att stängas in inom en geografisk gräns och skyddas av en armé och en poliskår och nationell lagstiftning? Tänk t.e.x. på svensk kultur och fenomen som Abba. Hur skulle Abba ha kunnat utveckla sig om de hade varit instängda inom svenska gränser? Jag tror det är exakt här problemet ligger. Att försöka bevara en kultur genom att rita geografiska gränser för den är ungefär lika klokt som att försöka bevara ett liv genom att stänga in det i en lufttät glasburk. Man kan lika gärna hälla på formalin också! Man bevarar visserligen kulturen på det sättet. Men man berövar den livet. Och en död kultur börjar snart stinka – lika säkert som att ett lik börjar göra det.

Israel är inget isolerat särfall. Saken är bara den att Israel och judarnas situation på ett sätt redan pekar på framtiden, samtidigt som de av Woodrow Wilsons punkter är instängda i ett tänkande som för länge sedan passerat bäst-före datum. I klartext; Judarna var kosmopoliter redan för hundra år sedan. De hade redan då en stark kultur som var spridd över världen. Så ser alltfler kulturer ut idag. Snart sagt alla mänskliga kulturer är idag spridda över hela världen även om de har en kärna någonstans. (Jag tror att kulturens vagga i själva verket är den nära dialogen med naturen på en viss plats – alltså agrikulturen. Vår julskinka har t.ex. växt fram ur vårt årslopp, där den givmilda naturen slutade ge ett överskott som kunde ges till grisarna ungefär samtidigt som det blev kallt ute och därmed lämpligt att hänga köttet för mörning och att allt kunde vara lagom att ta fram just när naturen var som mörkast. Kan vi återknyta till sådana tänkesätt och verkligheter på ett modernt sätt, så kan vi skapa nya kulturer och blåsa liv i de gamla).

Judarna drabbades redan för 70 år sedan av den katastrof som i senare tid drabbat serber i Kroatien, kroater i Serbien, tutsier i Rwanda o.s.v. och som, om vi inte lär oss, kommer att fortsätta drabba där man inte ifrågasätter Woodrow Wilsons gamla daterade tankar. De är inte ett isolerat särfall – utan en bild av allas framtid. Vi måste lösa den här knuten – inte bara för deras skull som bor i Israel eller i Gaza – utan för vår egen skull också. Och om vi löser vår egen knut – så hjälper vi till att lösa deras knut samtidigt.

Wilsons punkter skrevs hastigt ihop 1919. Tyskland hade brutit samman. Kriget hade tagit alltför mycket resurser och myterier uppstod bland uppgivna soldater och på vissa håll jäste en kommunistisk revolution. Kejsar Wilhelm gick inte med på att abdikera förrän läget var så illa att han samtidigt var tvungen att fly för att rädda sitt skinn. Han lämnade över till en prins (glömt namnet) som en kort tid hade makten att göra något. Just då fanns faktiskt ett radikalt alternativ som det är intressant att påminna om. Det var ett förslag av ingen mindre än antroposofins grundare Rudolf Steiner. Steiner hade träffat den här prinsen, som också hade sympati för antroposiska idéer, och Steiner hade i det här läget lämnat ett konkret förslag som i korthet gick ut på att låta Tyskland i fredsförhandlingarna inte representeras enbart av den sönderfallande politiska administrationen – staten – utan av tre likvärdiga delegationer; en för staten, en för det tyska kulturlivet och en för det tyska näringslivet. Så som jag har hört och läst om detta, så var prinsen införstådd med idéerna och tyckte att det var bra idéer, men när det kom ett annat förslag från en sådan auktoritet som USA´s president, så vågade han inte. I sitt tal till folket, som blev det enda tillfälle denne prins egentligen hade för att påverka världens framtida utveckling talade han inte om de tre likvärdiga delegationerna utan om Woodrow Wilsons punkter.

Jag undrar hur det hade blivit om prinsen varit modig nog att framföra en klok, men kontroversiell tysk tänkares idéer istället för en tung auktoritets och maktspelares något illa genomtänkta idépaket. Hade det tyska näringslivets delegation varit framsynt nog att förhandla fram något liknande den mellaneuropeiska kol- och stålunionen som det istället tog trettio år till och grym smärta att komma till? Och vad hade kulturlivets delegation gjort?

Hur som helst; Jag tänker att det här var en historisk chans som försatts, men att vi är på väg mot en ny chans att ta den. Tänk om vi kunde övervinna den omoderna idén om en nationalstat för ett folk och istället kan tänka helt fördomsfritt över hur vi bäst organiserar vår globaliserade värld. Kulturernas blandning är ett faktum. Ge bästa möjliga chanser för mänsklighetens utveckling. Ta vara på de chanser vi får.

I så fall tror jag det är värt mödan att plocka fram och försöka att förstå Rudolf Steiners gamla förslag till en tysk prins år 1919 i sitt historiska sammanhang och göra en modern analys av det.

En smak av självförsörjning – välkommen till oss på lördag!

På lördag (26/7) – 9.30 – 15 bjuder vi på oss själva och välkomnar alla som är intresserade till vårt delvisa självhushåll.
Vi håller kurs! Man får komma och vara med och plocka i vår trädgård och skapa en måltid tillsammans – i all enkelhet – och så resonerar vi kring självhushållning på en minigård (2,2 ha – mest skog och betesmark…), och om Östersjövänlig mat, förståss…
Poster 2000 kvm självförsörjning

Farmers University – en vision som tar konkreta steg mot ett förverkligande!

En sak jag gått med länge är visionen om ”Farmers University” – ett bondens eget globala universitet.
Farmers University är fysiskt utspritt på ekologiska gårdar över hela världen – gårdar som har något extra att ge, och som tar emot praktikanter och elever. Farmers University ger fullständig frihet till alla som har en roll i det att följa sin egen väg, men det har hela den infrastruktur som ett riktigt universitet har och det hjälper sina studenter att utveckla sig. Det tar dessutom tag i de verkligt svåra frågorna och mänskliga utvecklingströsklar. Det är ett riktigt universitet, men skiljer sig från andra universitet genom att det inte finns på en enda plats, samtidigt som dess inriktning är just platserna – de unika gårdarna. Målet är att utveckla lantbruken till små helheter som skapar trivsel och god utveckling i sitt lokala område, samtidigt som de med gemensamma krafter arbetar strategiskt för hela jordklotets ekologi – biologisk mångfald, klimatpåverkan, kvävets och fosforns kretslopp och andra brännande ekologiska frågor. Och samtidigt att ge människorna på gårdarna möjligheter att utveckla sig. Farmers University bidrar till att göra gårdarna intressanta. Det är där det händer!
Universitetets kollegium – dess innersta kärna – är lantbrukare som verkligen åstadkommit underverk lokalt; som med sina ekologiska odlingsmetoder visar vägen för hur vi kan vända de avgörande ekologiska trenderna till bättre och som är väl förankrade i sin egen bygd och skapar arbetstillfällen och lärlingsplatser på gården. Alla som medverkar i Farmers University lär sig hela tiden. Man lär sig konsten att ta sig an en plats på jorden – en lantgård – och få den att blomstra och samtidigt bidra till jordens ekologi och till att ge människor en plats att trivas på och leva av.
Det är en vacker vision som jag kan bygga i min fantasi. Men det verkligt spännande just nu är att visionen börjat ta form i verkliga initiativ.
Sommaren 2013 – i sista sluttampen av BERAS Implementation – genomförde vi en vecka där de fyra första dagarna ställde en gård i fokus och som vi kallade ”Farmers University”. Farmers University 5-9 aug
Nu i sommar har vi genom ett projekt finansierat av Svenska Institutet med syfte att bygga upp en kompetens för ekologiskt lantbruk i Vitryssland fått möjlighet att ta nästa steg. Och nu är två lantbruksuniversitet (Grodno Agrarian State University Vitryssland och Aleksandras Stulginskis University i Litauen) inblandade med fyra tredje års agronomstudenter (därutöver finns två elever som inte går någon agronomlinje) som får en praktikperiod på ekologiska lantbruk i Sverige med ett teoriprogram som är integrerat i praktiken med våra nya handböcker för ekologiskt kretsloppsjordbruk som kursbok – de finns på 8 språk och däribland svenska, litauiska, ryska och engelska som kommer till användning här. Vi höll förra veckan ett tvådagarsmöte i Järna där vi samlade våra studenter med föreläsningar och övningar med en tysk expert. Där fick vi en försmak på deras arbeten som skall presenteras i Järna och i Vitryssland i slutet av september. Det ser bra ut. Jag ser fram emot examensdagarna. DSCF4687
Två små steg har tagits och jag funderar över det tredje steget. Min förhoppning är att det skall bli som det där lilla kornet som får en mättad lösning att kristallisera. Det finns så många bra initiativ som längtar efter att skapa en ordning tillsammans…

Östersjövänlig mat – tankar om närodlat

Idag har jag lagat ett smörgåspålägg av Saltå Kvarns bruna bönor enligt det recept som finns på baksidan av paketet.
Det är ekologiskt odlade bruna bönor från Öland. Det fina med bruna bönor är dels att de faktiskt är möjliga att odla i Sverige (till skillnad från många andra bönsorter), och dels att de är bra att ha i växtföljden. De är kvävefixerande och har samtidigt helt andra sjukdomar än klöver. Att skapa efterfrågan på bruna bönor är alltså positivt för utvecklingen av ekologiskt kretsloppsjordbruk i Sverige. (Att skapa efterfrågan på bönsorter som odlas i andra länder är antagligen positivt för utvecklingen av ekologiskt kretsloppsjordbruk i de länderna – men det är lite knepigare att hålla koll på säkert).
Det visade sig dessutom att resultatet blev välsmakande – och det ger protein så det minskar behovet av kött.
Det var inte svårt alls. Jag följde inte receptet helt slaviskt heller utan tog helt enkelt hela paketet – blötlade över natten och kokade medan jag lagade och sedan åt frukost. Sedan skalade och rev jag två rotsellerihuvuden som låg i skåpet och vi undrat ett tag vad vi skulle använda till (receptet sade bladselleri, men det hade vi inte hemma), fem lökar (de sista vinterlökarna vi köpt och som jag inte heller visste vad jag skulle använda till nu när våra egna lökar är färdiga att ta av) samt en vitlök (fem klyftor), hackade och fräste i rapsolja. Sedan blandade jag i bönorna, kryddade med chili, spiskummin och cayennepeppar (receptet sade cayennepeppar och kummin, men det hade vi inte hemma), hällde på lite sojasås och mixade lite ofullständigt. Två små paket gick in i frysen och det tredje prövade vi som smörgåspålägg.
Det här är mitt tänk när det gäller närodlat; Det handlar om att stimulera odling av grödor som är ekologiskt bra att odla lokalt – och det är lättare att veta vad som är bra att odla där man bor, än att veta vad som är bra i Spanien eller Sydamerika.
En annan gröda jag vill se mer av i köken är bondbönor. Sådana växer hos oss. Vi använder dem för att öppna upp nya trädgårdsland. Första året då vi bryter nytt odlar vi potatis. Den suger ut näringen, men växer kraftigt och gör det lättare att komma åt ogräset och få upp ett grundbruk än andra grödor. Året därefter sår vi bondbönor. De växer imponerande kraftigt utan gödsling och gödslar jorden med sina rotrester och ger skörderester att kompostera. Tänk om vi kunde få ut bondbönor på svenska åkrar! Det är ju både gott och nyttigt och skulle hjälpa utvecklingen av ekologiskt kretsloppsjordbruk, även om det finns några tekniska frågor att övervinna. Fanns efterfrågan, så skulle nog dessa hinder kunna övervinnas.
Ett annat närodlingsprojekt jag är nöjd med är kött från ekologiska värphöns!

BERAS i Burundi?

Burundi är ett litet land – till ytan inte större än Småland – men med 7 miljoner invånare, och det ligger inklämt mellan Kongo, Rwanda och Tanzania.

Jag höll först emot när jag fick propåer att hjälpa till att skriva en projektansökan för BERAS i Burundi, men vart efter jag lärt mig mer har jag släppt motståndet. Nu tror jag på det och vi har fått till ett projekt som jag nu håller tummarna för. Dels är det att Burundi verkligen behöver en insats:

En FN rapport från 2010 talar om att 63% av befolkningen lider av kronisk undernäring, att 35% av barnen under 5 år är underviktiga och 52% av dem lider av kronisk näringsbrist av ett eller annat slag. Det är chockerande att se sådana siffror och det är lätt att se att konflikt ligger nära när så många människor inte får det de behöver.

Dels finns det hoppfulla tecken – och ett BERAS-projekt verkar ligga rätt i tiden. Initiativet kommer från en svenska med rötter i Burundi. Hennes mamma är kvar i Burundi och driver ett litet jordbruk där. Burundi gick för tjugo år sedan igenom en kris som klassats som folkmord. Jag minns det från nyheterna, men jag minns framför allt att en organisation som var verksam i Burundi (Centre Jeune Kamenge – CJK) fick Right Livelihood Award 2002 för sitt framgångsrika arbete med att börja läka såren medan konflikten ännu var het. Nu verkar det ha lugnat sig och viktiga aktörer i landet efterfrågar ekologiska metoder att öka produktionen, förbättra matvanorna och bygga upp en livsmedelskedja som minskar spillet och får ut produkter från landsbygden till städerna – och resurser till landsbygden att bygga ett hållbart lantbruk. Ett ytterligare plus är att det finns Burundier i Sverige – och åtminstone en av dem är kompetent och har utbildat sig som EU projektledare. Jag tror det finns en potential för ömsesidigt givande samarbete.

Och dessa aktörer har alltså sökt upp BERAS och bett om hjälp. Och nu har vi fått till en ansökan till EU programmet Horizon 2020.

Därför håller jag nu tummarna för Burundi!