GMO i jordbruket och upphovsrätten

I debatten om GMO i jordbruket missar man oftast det som är den egentliga drivkraften – upphovsrätten.

Det finns en väsentlig juridisk skillnad mellan en traditionell sort (av en jordbruksgröda) och en sort som tagits fram med genteknik. För den traditionella sorten gäller traditionell upphovsrätt som handlar om att grundmaterialet tagits fram av generationer av jordbrukare under de 10 000 år som människan utvecklat jordbruket. Det innebär att det för en fröfirma endast är möjligt att få ensamrätt på den förbättring man själv gjort. Om någon annan tar fröer och utvecklar någonting som den kan bevisa har vissa fördelar jämfört med utgångsmaterialet, så blir detta en ny sort. Denna traditionella rätt hindrar inte jordbrukare och småbrukare att byta utsäde med varandra och vara kreativa och utveckla sig som de gjort i tusentals år.

Om ett fröföretag däremot har tagit fram en ny sort med hjälp av modern genteknik – så kan de få ett betydligt starkare skydd för sin innovation. De kan ta patent! Det innebär att jordbrukare inte längre lagligt kan byta utsäde med varandra och fröfirman kan betydligt lättare tjäna pengar på sin sort.

I praktiken betyder detta att de stora fröfirmorna som har tillräckliga ”ekonomiska muskler” i praktiken föredrar en sort som är genmodifierad jämfört med en konventionell sort om sorterna i övrigt är likvärdiga. Eftersom konventionell förädling får allt svårare att hitta kapital – så blir det vartefter de gamla sorterna glöms allt lättare att övertyga en okunnig allmänhet (inklusive för den delen en hel grupp av nobelpristagare som visserligen är kunniga inom sina egna områden, men inte har särskilt djupa kunskaper om lantbrukets villkor) om GMO-sorternas fördelar.

För odlarna får denna utveckling en del rent absurda konsekvenser. Här ett axplock:

  • GMO-sorter av bland annat raps sprider sig vilt till grannars fält – däribland till ekologiska lantbrukare som riskerar att drabbas av stora ekonomiska skador eftersom de får sin skörd underkänd om den innehåller GMO. Sverige är ett av de länder som har en sådan lagstiftning på området att det inte går att ställa någon till svars för skadan. De som drabbas kommer alltså inte att kunna skydda sig.
  • Vildspridning av raps och majs i framförallt USA och Kanada har gjort att ekologiska odlare i stora områden helt enkelt måste avstå från att odla raps och majs eftersom vildspridningen av GMO gör det omöjligt.
  • Monsanto – ett stort fröföretag med GMO-fokus – har stämt odlare som ofrivilligt fått sina odlingar GMO-smittade för att de inte betalat licensavgiften. De flesta har inför hotet av en process mot smarta advokater med stora ekonomiska resurser gett upp och betalat. En kanadensisk odlare gick till motangrepp och bestred Monsantos krav. Googla på Percy Schmeiser för att kolla vad som hände!
  • För att peka på det skeva rättsläget har en organisation bildats för att ställa det största GMO företaget Monsanto till svars. Se Monsanto Tribunal
  • Att utveckla en GMO-sort kostar mycket stora pengar. För att investerarna skall få tillbaka de pengarna måste denna enda sort odlas på mycket stora arealer – och därmed slå ut alla andra arter och sorter i det området. Det är en rak konflikt med biologisk mångfald!

Min slutsats blir att så länge vi har lagar i världen som styr så snett som de vi har idag – så är ett stopp mot GMO nödvändigt. Det betyder inte att GMO är av ondo rent principiellt. Det handlar bara om att rättsläget måste få tid att komma ikapp.

Vi behöver en upphovsätt för fröer som utgår från faktiska förbättringar och som främjar odlarnas kreativitet och förmåga att utveckla egna lokalt anpassade sorter. Precis som musiker kan ta melodislingor och ackord av varandra och göra nytt så måste jordbrukarna kunna ta sorter enligt traditionell upphovsrätt.

Därutöver behövs ett fungerande regelverk för ansvar vid vildspridning. Den fröfirma som tjänar stora pengar på att sprida en viss sort måste kunna hållas ansvarig ifall denna sort visar sig skapa problem för tredje part och för miljön.

Veckans Östersjövänliga tips för den som har en trädgård

Jag älskar att odla bondbönor! Fröerna är stora så man bara sticker ned dem i jorden, som kan vara ganska grov, ogödslad, obearbetad och bemängd med ogräs. Plantorna skjuter upp ändå med kraft och tar över och blir stora och härliga. Utan särskilt mycket arbete från min sida bearbetar bondbönsplantorna jorden och tränger av egen kraft tillbaka ogräset. Bondbönor spelar alltså en viktig roll i min trädgård.

Anledningen till att bondbönorna inte behöver gödsel är att de har den fantastiska förmågan att hämta kväve från luften – som till 80% består av just detta – och förvandla detta till högvärdigt protein. Det är en liten grupp växter som har den speciella förmågan. Kvävet i luften är svårflörtat. För att få det att reagera i naturen krävs något i stil med ett blixtenslag! Eller en sådan här fantastisk växt som bondbönan som utvecklat en symbios med en jordbakterie som får socker av växten som ju kan fixera solenergin och som använder denna energi tillsammans med en avancerad katalytisk process för att tvinga kvävet att reagera och bilda protein. Och så får växten en del av det där kvävet som blivit redo att ingå i olika föreningar. Man kan också tvinga kvävet att reagera i konstgödselfabriker – men då går det åt energi. Två liter olja till ett kg kväve var formeln förr i tiden. Nu har det effektiviserats, men det går fortfarande åt fossil energi och den processen har en bra bit kvar till samma elegans som den naturliga.

Sedan kommer frågan: Vad gör jag med skörden? Som primör kan bondbönorna vara goda – skördade i precis rätt tid, kokta i lättsaltat vatten med lite smör. En gång, två gånger – men det finns en risk att familjen tröttnar. Förr i tiden åts det så mycket bondbönor bland de fattiga i Sverige att en del av de som upplevt detta utvecklat en avsmak för bondbönor. Alltså krävs en liten kreativ kulinarisk insats för att återupprätta bondbönan.

I somras tog jag bara hand om överskottet, kokade lätt och frös in i påsar – och lämnade frågan om vad jag gör med dessa påsar till senare. Nu har ”senare” kommit – d.v.s. februari.

I ”Skillnadens Skörd” av Sara Bäckmo hittade jag ett recept på bondbönsfalaffel. Mixa bönorna med hackad lök, persilja, vitlök, chilipeppar och salt. Blanda i ägg. Lägg till mjöl tills det blir en smet. Fritera små bollar av detta i rapsolja. Det blev faktiskt riktigt bra