Religionens roll i skolan – i samtal med Humanisterna

I torsdags (26/3 2015) deltog jag i en debatt eller samtal om Religionens roll i skolan arrangerat av Humanisterna i Södertälje och med Christer Sturmark och Elof Hansjons (Utbildningsnämndens ordförande) i panelen.

Förra året var jag med i panelen och då hette det ”Religionens roll i Waldorfskolan”. Nu var panelen avskalad till två personer och publiken hade en större roll. Förra året representerade jag mitt parti (moderaterna) – den här gången bara mig själv.

Jag tyckte det var en fin upplevelse att Humanisterna i Södertälje faktiskt verkar ha lärt sig och tagit till sig av förra årets upplevelse. Religionens roll i skolan är ett viktigt tema – och nu håller jag faktiskt med i utgångspunkten: Det är ett problem att Sverige inte har gjort upp konsekvent med sin bakgrund från Gustav Wasas tid med sammanblandning mellan stat och religion. När Christer Sturmark inledde med att vi inte behöver mindre utan snarare mer religionsundervisning i skolan – men att denna måste spegla det land vi är idag och ge mytologiska bilder från olika religioner och kulturer – så kan jag inte annat än hålla med. Helt rätt! För övrigt inte så olikt det ekumeniska religionsföreträdare från alla olika religionsbakgrunder säger. Det konstiga förra gången var att just Waldorfskolan, som faktiskt drivit denna ståndpunkt sedan den grundades 1918, var ställd i fokus som om den var problemet och som om antroposofin var en religion. Lite synd denna gång att Waldorffolket inte dök upp. Det hade kunnat bidra med spänst. Waldorfskolan ger ju just detta – mytologiska bilder från alla religioner, trosinriktningar och kulturer, med klara tankar om vad som hör hemma i vilka åldrar och stadier av mognad. Hur man använder myterna för att säga något utan att peka finger, för att stimulera att man växer upp som kritiskt tänkande individ och får mogna i lagom takt istället för att brådmogna och fastna i förhastade föreställningar. Kanske nästa år!

Elof blev pressad på olika frågor och han agerade som en riktig politiker – d.v.s. genom att ducka. Till del kan jag hålla med och ge honom rätt i att kommunpolitiken måste hålla sig borta från detaljstyrning. Det är pedagogerna och lärarna som ansvarar för pedagogiken – och som kommunpolitiker måste man också hålla sig inom skollagen. För att inte tala om att hålla sig vän med en majoritet av alla väljare…. Men man kan faktiskt ha en vision ändå, något som är anledningen till att man engagerar sig, och det tycker jag gärna man kan uttrycka. För min del handlar det om att förbereda nästa generation att ta över efter oss. Ett problem är att dynamiken i det politiska leder till att det lätt landar i antingen visionslöshet eller i okänslig hårdflört med opinionen. Nej, jag tror faktiskt att saken är den att skolan bör lära att styra sig inifrån och bli en formande kraft i samhället istället för att ta order av politiker som inte är aktiva pedagoger och som ständigt är tvungna att flörta med en majoritet för att inte förlora sitt ämbete.

Författaren och samhällskritikern Lars Gustavsson formulerade begreppet ”Majoritetsinriktad maktpositivism” i en essä som jag läste för många år sedan, och satte med detta fingret på ett principiellt problem i svensk samhällsdebatt på 1970-talet, som jag inte kan se att vi har övervunnit än. ”Maktpositivism” är Gustavssons ord för att beskriva åsikten att den som har makten alltid har rätt. Han hade plockat upp den tråden från Sartre, som analyserat vilka som var medlöpare och vilka som var motståndsmän (och -kvinnor) under den tiden nazisterna ockuperade Frankrike. Sartres slutsats var att båda lägren innehöll en blandning av samtliga ideologiska schatteringar – från kommunister till fascister. Jo, det fanns även fascister inom motståndet. De gillade inte att tyska fascister bestämde över franska fascister! Det som förenade alla medlöpare var att de accepterade makten och slöt sig till den, så snart det var tydligt vem som hade makten. Majoritetsinriktad maktpositivism är en svensk mellanmjölksvariant som (grovt uttryckt) innebär att majoriteten alltid har rätt.

Jag menar att Gustavsson har en viktig poäng här! Skolan formar framtiden och att lägga skolan i händerna på maktpositivisterna menar jag är livsfarligt. Skolan bör istället styras av något i stil med det som jag formulerade som min pedagogiska vision – att förbereda barnen för att ta hand om framtiden – en framtid som vi som hör till nutiden och dåtiden inte kan ha i vår hand.

Tillbaka till religionens roll i skolan: Jag tror inte religionerna i sig är problemet, utan det faktum att den verkliga andligheten står oskyddad och hudlös mot exploatering av maktspelare. En bokstavstro på Vetenskapen där man missat poängen att försök och iakttagelser kan tolkas på mer än ett sätt riskerar lika mycket att bli slagträ i maktspel.

Christer Sturmark tog upp exemplet av en klass som fått starkt inflytande av en kreationist. Är det ett allvarligt problem om 50% av eleverna i en gymnasieklass tror på kreationsläran och motsätter sig evolutionsläran? Den frågan fick inget svar under samtalet – inte heller jag kom på något riktigt klokt att säga. Det jag kom på att säga var att när svenska ungdomar som fötts i Sverig, växt upp i Sverige och genomgått vanlig skola, någon gång därefter blir inspirerade av en predikant som lovar dem evigt liv i paradiset och inträdesbiljett för sina vänner också om de går med i ett heligt krig och de sedan faktiskt reser ned och börjar kriga och medverka till att slå ihjäl oskyldiga som råkar stå i vägen och har en annan tro – då är det ett problem! Och det är ett problem som faktiskt finns i Sverige. Det problemet kanske inte handlar så mycket om vad ungdomarna har fått med sig i skolan – som om vad de INTE fått med sig! Det har duckats för viktiga livsfrågor! (Förklaringen är min gissning utan vetenskapliga belägg). Men när det gäller kreationister versus evolutionslära så har jag något att säga som jag kom på först senare:

Om 50% av eleverna har en märklig föreställning, så tror jag det är ett mindre problem än om 100% av eleverna har en viss föreställning – vilken den än är! Och vad menar vi med ”kreationism” och vad menar vi om tro på ”evolutionsläran”? Jag tror t.ex. inte att människan härstammar från apan. Det går tvärt emot ett outtalat populärvetenskapligt konsensus som en del omedvetet inkluderar i begreppet ”tro på evolutionen”, och som får mig att reagera med ett svagt obehag när någon säger att jag ”måste” tro på evolutionen därför att den bygger på ”fakta”. Jag tror ju på evolutionen, men jag känner ändå ett visst obehag när jag hör något om vad man ”måste” tro.

Jag stödjer min tro (som inte är en dogmatisk tro utan en sådan som alla har och som ständigt påverkas och utvecklas av iakttagelser och nya erfarenheter) på de grundfakta jag studerat och känner till – och ett lite noggrannare än vanligt resonemang.

Människan och apan har en gemensam förfader. Om det har jag inget tvivel. Man kan studera serier av såväl embryons utveckling som olika fossil fram till nu levande varelser. Dessa pekar tydligt på ett gemensamt ursprung och på att det finns en utveckling. Men tvärtemot att visa att människan härstammar från apan så visar det äldsta kända fossilet av en människoförfader drag som tydligt visar att detta inte kan vara förfader till någon av de moderna aporna. Den varelsen (”Lucy”) karaktäriseras snarare som en outvecklad människa. Studerar man fossiler riktigt noga så märker man också att de där grenpunkterna som kan utvecklas både till det ena och det andra – ”den felande länken” – ständigt saknas och ersätts av frågetecken. Mittlinjen – stammen – i det stora stamträdet är en gåta. Är man noga vetenskapligt inriktad, så är det där man kommer att kunna enas. Här har vi en gåta! Studerar man också individernas utveckling ser man att ett nyfött apbarn ganska mycket liknar en vuxen människa. Djurembyon liknar barn – och ju mer de utvecklar sig in i vuxenhet – desto mer specialiserade och olika en människa blir de. Min slutsats är antagligen chockerande för den som trummat in att människan bara är en djurart. Jag tror att människan snarare är ursprunget! Den gemensamma förfadern är om man går bakåt inte ett djur – utan en outvecklad människa! Outvecklad som ett embryo, men på ett sätt mänskligt redan från början – och med djuren som sidospår in i specialisering. Vetenskapliga fakta motsäger inte en sådan bild. Jag tycker t.o.m. att vetenskapliga fakta stödjer den här bilden mer än att den gemensamma förfadern skulle vara ett djur.

När klassrummet öppnar för den här typen av djupa och ifrågasättande perspektiv även gentemot ”populärvetenskapligt konsensus” – då är jag nöjd.

Då börjar vi övervinna den majoritetsinriktade maktpositivismen!

Jag ser fram emot nästa samtal som Humanisterna i Södertälje vill ordna!

Mer nyheter om Diet for a Green Planet i Europa

Vår partnerstad utanför Barcelona – Mollet del Vallès – har i sitt kommunfullmäktige fattat beslut om att anta en Kostpolicy efter Södertäljes modell! I politisk enighet över alla partigränser!

Vi har visserligen genomfört ett projekt som hade detta till syfte. Men att faktiskt komma så långt som till ett enigt politiskt beslut när projektet startade för bara ett drygt år sedan är faktiskt långt över förväntan.

Eddie Adams som var med och representerade projektets finansiär – URBACT – har skrivit ett blogginlägg där han skriver mycket fint om Diet for a Green Planet!

Vi tar sats för nästa steg.

..LT Artikel om Diet for a Green Planet slutkonferens

Utbildningsnämnd 24 mars 2015 – och paus i politiken

Idag var mitt sista möte som förtroendevald i Södertälje kommun på ett tag. Innan förmötet var jag uppe på partikansliet och lämnade in min avsägelse av uppdragen i Utbildningsnämnden och Kommunfullmäktige. Lite vemodigt är det, men viktigt att gå vidare. I de tider vi lever i, så kan man inte låta vare sig slentrian eller sentimentalitet styra alltför mycket. Jag hinner inte med allt jag håller på med. Något måste bort. Det är bara för mig att inse mina begränsningar.

På detta sista möte antog faktiskt nämnden en tilläggspunkt som jag tog upp och kompletterade nämndens yttrande till Folkhälsoplanen med att:

”Ta fram en plan för att utveckla förståelse för maten från jord till bord och stimulera till praktiska aktiviteter som odling, matlagning och förädling”

Det blev ett fint avslut!

Miljönämndsbloggen kommer jag att fortsätta med.

En liten sak som Södertälje kommuns Folkhälsoplan är på väg att missa

Den 24 mars är det möte i Utbildningsnämnden (UN). Där tas bl.a. upp hur UN skall verka för att förverkliga denna. Där har jag en sak jag vill ta upp:

Kännedomen om hur mat odlas och produceras är idag generellt låg. Det innebär dels att valet av matvaror blir omedvetet, och dels att man råkar ut för olika chockbesked genom media, som i grund och botten beror på att de flesta människor inte har en aning om var maten egentligen kommer ifrån. Jag menar att den otryggheten och okunskapen är en faktor för ohälsa. Att oförberedd bli ställd inför hur det som finns på en tallrik har blivit till kan vara en chock som för en del leder till att de tar radikalt avstånd. Den som har förståelsen och tar tag i det medvetet mår bättre. Barn som är med och odlar själva får med sig en stark motivation att också äta de morötter mm som de odlar. Det kan också ge avgörande impulser till hälsosamma livsval och ge motiv för livet. Med t.ex. gårdsbesök och en skolans egen bonde och anknytning till odlingsfrågor i olika skolämnen kan man återknyta på ett sätt som är helande för individ och hela samhället. Mycket som anknyter till detta finns redan i läroplanen. Men det finns inte samlat och blir därför otydligt och splittrat. Ett samlat grepp i frågan om maten från jord till bord är redan på gång på olika skolor i kommunen. Flera lärare och rektorer är intresserade och redan engagerade. Därför är det inte ett stort steg att samla det som redan är på gång till en riktig plan.

Jag vill därför ha en till punkt – ett tillägg till sid 26 (kap. 9 Utbildningsnämndens ansvar Målområde Hälsosamma levnadsvanor).

Ta fram en plan för att utveckla förståelse för maten från jord till bord och stimulera till praktiska aktiviteter som odling, matlagning och förädling och samverkan med Hållbara Livsmedel och BERAS International.

Finns Gud del 3 – Verklighetsperspektivet

Tankar är inte något abstrakt vi producerar utan något verkligt vi fångar upp med våra olika sinnen – däribland hjärnan och vårt eget tänkande. Med vår egen tankeverksamhet skapar vi i tankevärlden. Om jag har förmågan att forma egna tankar med hjälp av det jag fångar upp utifrån, forma en tydlig idé som står i viss harmoni med världen d.v.s. inte direkt bryter mot de faktiska naturlagarna, och har förmåga att med min envishet och obändighet bära igenom idén mot allt möjligt praktiskt motstånd, så kan jag skapa! Då är ”jag” på samma slags plan som det som ofta lite oegentligt kallas ”Gud”. Men skulle jag tro att jag själv är det allra högsta av väsen i världsalltet, och jag inte inser att de bästa av mina tankar faktiskt har inspirerats till mig av högre stående andar – då har jag nog drabbats av en allvarlig form av hybris! Och jag menar inte bara andra mänskliga andar som Beethoven, Einstein och Socrates, utan jag menar också andar som inte har någon fysisk kropp alls…

Jag har lärt mig en teknik som handlar om att arbeta med natten. Eftersom jag har praktisk erfarenhet av att tekniken fungerar och att mina egna erfarenheter stämmer med det jag lyckas ta till mig av de bakomliggande teorierna, så har min anledning till att ifrågasätta teorierna blivit allt mindre. Och att min syn på en massa saker då bryter av från ett allmänt outtalat ”konsensus” stör mig inte – annat än att det är synd att det är så svårt att tala om dessa saker. De borde diskutteras mellan människor!

Det som händer när jag sover är att mitt jag och min själ lämnar kroppen och istället kliver andra andar in i kroppen och ser till att den inte dör medan jag är borta. Jag själv tillsammans med min själ går ut i den andliga världen, men i den här konstellationen förlorar jag medvetandet, så jag är inte normalt sett medveten och minns inget av det som hänt. Jag kan träna mig så att jag fortsätter att vara medveten medan anden och själen lämnar kroppen. Jag har gjort lite sådan träning och det har hänt vissa saker. Kroppsfritt medvetande och medvetande om den andliga världen har hänt mig vid olika tillfällen och i olika grad. Särskilt en gång sommaren 1990 hade jag en tydlig och kraftfull sådan upplevelse som skakade om mig helt och hållet. Sedan den gången bärs jag av en inre säkerhet – en inre orubblighet – som har gett mig mod att ibland gå rakt emot strömmen och att säga ifrån oavsett om jag har stöd i någon annan människa eller inte. Det har också – för att balansera saken – vid andra tillfällen hållit mig tillbaka från onödiga konfrontationer. Om jag konfronterar så gör jag det därför att jag tror att det kan ha en positiv effekt. Jag kan ju missta mig, men jag konfronterar inte bara för att.

Ett väsen jag möter varje natt är det jag kallar min ängel. Min ängel är en god vän som – om jag på kvällen ställer en fråga som jag brottats med – kan ge mig ett svar som jag vaknar med på morgonen. Men ängeln kan också vara lite skarp. Om jag alltför länge låter bli att ställa de där allvarliga och öppna frågorna och bara går på i ullstrumporna som om jag alltid visste bäst – då kan det hända att min ängel kommer och ställer till med något för att få uppmärksamhet och därmed undvika en värre olycka. Det har jag också varit med om några gånger. Det är alltså bäst att lyssna på de där små signalerna som en ond rygg eller en dikeskörning. Allra helst vara så öppen och lyssnande att jag undviker även sådant. Just nu har jag genomlidit några dagar av en plågsam muskelkramp. Jag är inte riktigt säker på vad min ängel ville säga mig den här gången, men något är det och för att få reda på vad det är måste jag lyssna noga och det betyder att jag skall ta det så lugnt jag kan med allt som inte är absolut nödvändigt att göra.

När det bullrar förmycket omkring en så kan man inte höra vad ängeln vill säga.

”Diet for a Green Planet” takes Europe by storm!

I am at the Final Conference of the Diet for a Green Planet URBACT Pilot Transfer Network project. We are in Mollet del Vallès near Barcelona – one of the cities that participated in the project, and all the cities participating in the project has sent much larger and more powerful delegations than I could have hoped for.

We are piloting the idea of a Transfer Network – spreading (transfering) good practice from one city to other cities. We were supposed to manage that in only one and a half year – where the first half of the time was needed to make basics understood. In the reflection I said it was an impossible task! But we have actually accomplished it! We have brought valuable experience to URBACT on how transfering a good practice works – when it works. And – even though it has many times looked as though this was doomed to fail – now all cities confirm very clearly that they will continue to develop the Diet for a Green Planet on their own – and they want to go on with international cooperation too. I say this is a miracle! And I say what makes it possible is that we work with some people who believe in miracles! They do not give up just because it looks hopeless.

Another key success factor is that we actually aim for saving the planet – and that we can present concrete tools on how to do it! It is not an easy task to change food habits. But it can be done, and every person in the world can do his or her share of this work – and have a good time with it.

I came to this meeting in worst possible condition, with a hurting sour muscle in my back that kept me from sleeping, and a bureaucratic very urgent problem in another project that needed all the energy I could give, at the time I had reserved for preparing my presentations and leading the group work.

The curious thing is that I probably did one of my best jobs at those things…

At noon, when I had finished the mornings work session one of the friends here in Mollet had arranged a time for me with massage to warm up my muscles, and after it I took off from the afternoon excursion and went resting to the room. The best and the worst comes together! Always! Now I feel just very good.

Finns Gud? del 2 – Reflektioner kring Stephen Hawking och ”The Theory of Everything”

Vi gick och såg biofilmen om Stephen Hawking ”The Theory of Everything” (I Mölnbo naturligtvis!).

Jag visste inte mycket om hans teorier innan filmen – och filmen ger bara antydningar. Jag hoppas han är någorlunda rätt citerad i alla fall när det gäller sina teorier och livssyn. En filmkritiker tyckte man fick veta alltför lite om hans teorier. Det tyckte inte jag. Ifall han bara är någorlunda rätt citerad så fick i alla fall jag en bra bild av var han står – tillräckligt för att jag kan definiera var Hawkings syn på saker och ting skiljer sig från min! (Nedanstående är inte vetenskap utan mina funderingar)

Oavsett allt annat, så förstår jag fascinationen för denne man. Hawking gör ett outplånligt intryck där han sitter ihopsjunken i en rullstol utan förmåga att röra något mer än små små handrörelser på en avkänningplatta – som är kopplatd till en talmaskin som läser upp. Inför ett stort och hänfört auditorium. Det är lite av en vetenskapsvärldens rockstjärnestatus. Och det han talar om är grunden för världens början och slut. I matematiska formler.

Ända sedan jag var liten kille och läste om Einstein har jag varit medveten om idén om en enda formel som skulle binda samman olika teorier om hur allting fysiskt sett hänger ihop. Relativitetsteorin och kvantmekaniken talar helt olika språk. På något sätt måste de hänga ihop – menade Einstein. Och många med honom – och däribland Hawking – har sökt den där ”formeln” som får olika delar av fysiken att passa ihop i ett större mönster – ”The theory of everything”.

Det ena jag läser ut av filmen är att vi fortfarande inte har den där formeln som sammanfattar allt.

Det andra är att även Hawking – som är en uttalad ateist – erkänner att frågan om vem som skapade naturlagarna återstår. Ifall det finns någon som medvetet skapade naturlagarna – så har denne dock numera dragit sig tillbaka och styr inte längre. Och har lämnat styrandet åt människan. I en av de sista scenerna i filmen som föreställer en föreläsning med rockstjärnan Hawking på podiet i sin rullstol svarande på publikens frågor – de eviga frågorna – ger Hawking en formulering om människans oändliga möjligheter som egentligen säger att nu är det vi som styr världen.

På den punkten är jag faktiskt enig med Hawking – d.v.s. det är min tro – den tro jag kommer att ha tills den blir motbevisad av mig själv. Det är vi människor som styr världens framtid. Naturlagarna är våra verktyg. Men innan vi var mogna att ta ratten, var det någon annan som styrde. Denne någon formade de nuvarande naturlagarna och lämnade på en viss punkt över skapandet till människan. (Är det ett antagande att naturlagarna varit desamma hela tiden – eller finns det något slags bevis? Jag misstänker att det är ett antagande som ingen riktigt gett sig på att ifrågasätta) Som bild tror jag det stämmer att ”Gud skapade människan till sin avbild till att styra över världen på gott och ont”. Jag hör sällan frågan debatteras eller diskutteras ur den synvinkeln: Skaparen som förälder – och inte som en kontrollerande hönsmamma utan en som faktiskt lämnar över ansvar på riktigt! Redo att ge inspiration och goda infall till den som lyssnar – men tillbakadragen i sorg över den som vet allt bäst och glatt går på mot avgrunden. Har man skapat – och skapat sin egen avbild och gett den avbilden friheten att välja mellan gott och ont, så har man.

Det Hawking (enligt min mening och tro) missar är att ”Gud” i själva verket är ”Jag”. (Det finns en sådan formulering av skaparen i Johannesevangeliet ”Jag är den Jag är”). Det finns ingen artskillnad mellan den som skapade naturlagarna och oss själva. (Innan ett visst kyrkomöte år 879 var det här en fråga som var het i den allmänna debatten – och jag hade med mitt uttalande ovan hamnat på en viss sida i den debatten. Efter detta kyrkomöte som fattade ett beslut – en dogm – om hur rättrogna skulle tro blev den åsikten hädisk och bestraffades grymt och utrotades genom inkvisitionen. Jag tänker att vi mer än tusen år senare fortfarande sitter fast i den där dogmatiken som fastslogs på ett möte som landade i ett konsensus. Istället för att tänka fritt själva är vi antingen för eller emot den där dogmen). Jag tycker inte så mycket om ordet ”Gud”, för det kan lätt användas för att klumpa ihop allt som den som använder det inte orkar tänka igenom ordentligt. Jag kan genom att fatta ett inre beslut och arbeta för det i inre ståndaktighet förändra världen – inte hela världen på en gång, men ganska mycket. Om mitt beslut fattats helt fritt – så har det ingen annan orsak än att jag fattade beslutet. Ett sådant beslut kan förändra världen. Att det är så har jag egen erfarenhet av. Några avtryck har jag gjort i världen, och det är inte beslut som jag fattat av nödvändighet pga min bakgrund eller känslor eller sådant. En del av mina avtryck i livet har sådana orsaker. Men inte alla. Det innebär att något helt andligt – mitt eget innersta – kan skapa. Verkligen i eminentaste mening skapa.

Ett annat feltänk (enligt mitt sätt att se på saken) hos Hawking och hos många andra stora ateistiska tänkare är att hjärnan producerar tankar. Tänk om fler genier ville ta ordentligt tag i tanken att hjärnan snarare än producerar tankarna tar emot dem och ger dem spelrum. Tänk tanken att tankarna är realiteter som vi fångar upp med hjälp av hjärnan och alla våra övriga sinnesorgan! I och med att jag tänkt den tanken och lärt mig använda den, så varken kan eller vill jag släppa den. Så mycket faller på plats och får mening. Den öppnar världar! Jag hör aldrig talas om någon forskare som på allvar tar tag i frågan om tankarna produceras av hjärnan eller finns där oavsett. Min egen erfarenhet i den frågan är tydlig. Tankarna är en realitet!

Djurens välfärd; skall vi backa in i framtiden?

Några forskare inom djurskötsel på Sveriges Lantbruksuniversitet skriver idag på DN en tänkvärd artikel ”Sämre för folk och fä” med tanke på den aktuella diskussionen om att fixera suggor.

Det här är ett av många exempel där de som kallar sig ”realister” i själva verket bara tänker kortsiktigt.

När jag gick på grundkursen till agronomlinjen fick jag lära mig uttrycket ”att leva av lagerröta”. Det betyder att man får sitt ekonomiska bokslut att gå ihop med en lämplig vinst genom att låta bli att sköta underhåll. I siffrorna ser man inte att ekonomin går bakåt. Man måste bekävma sig till att titta bakom siffrorna.

Jag är rädd att vi i mycket levt på lagerröta i det svenska samhället – särskilt under 90-talet. Politiskt är det knepigt att röra vid, för den som tar i det får lätt skulden. Därför är det så viktigt att alla som inte är politiker hjälper till att sätta siffror på allt eftersatt underhåll. Dit hör allt från slarvig antibiotikaanvändning till att leva på förra generationens goda rykte.