Identitetskris

”Kris i EU, kris i Moderaterna … och lite allmänt kris över huvudtaget” blev en sammanfattning av söndagens panel i God morgon Världen (Radio P1, söndagar 9-11).

Kris är utveckling – och utveckling är ju bra. Bara det inte blir för mycket av det goda på en gång. Och kris innebär också risker. Den största risken är när de inblandade börjar låsa in sig i sina positioner istället för att öppna sig för en nödvändig förnyelse .

T.ex. president Bashar al-Assad i Syrien kunde ha öppnat sig för en nödvändig förnyelse när protesterna började. Kunde man kanske ha tänkt sig. Men så blev det ju inte. En kris som stelnar i konflikt är inte bra. Det blir bara värre och värre tills… ja, vad får egentligen slut på en sådan sak?

Kriser handlar, tror jag, nästan alltid om identitet. Vem är jag? Vad definierar jag mig som och vad lägger jag i det?

Vi befinner oss i en nationell identitetskris och det gör att frågan om vad det egentligen är att vara svensk känns aktuell. När jag var barn på 60-talet kändes svaret på den frågan ganska självklart. ”Självklart” betyder klart för en själv. Vilket innebär att den som säger det inte reflekterar över det, och då blir det i själva verket ganska oklart med tiden eftersom ingen gör sig mödan att klargöra vad man egentligen menar. Idag är Sverige de facto ett mångkulturellt samhälle. Beslutet att bli ett sådant togs redan för länge sedan. Nu konfronteras vi av konsekvenserna av gamla beslut som fattades på den tiden då allt var självklart. De gamla tankarna och idéerna är uppenbart oförmögna att lösa de knutar som skapats av just de idéerna.

Bara vi inte låser oss i positioner så kommer det att gå bra. Att bidra till att låsa upp dem som redan låst sig och försöker lösa problemen med våld är svårare. Jag tror ändå på att det kan gå. Men om vi inte förmår lösa våra egna låsningar så kommer vi att ha lite att bidra med till att lösa andras.