Ekologiskt skogsbruk

Den egentliga orsaken till att det verkar vara så svårt att lägga om vårt skogsbruk till en verkligt ekologisk metod tycks vara att våra sågverk och vår industri är uppbyggd för att ta hand om ganska klent virke. Med tanke på att sågverk håller på sin höjd i 30 år och skog tar 80 – 100 år att växa upp, så borde detta inte vara ett verkligt problem. Det blir ett problem bara för att vi är för dåliga på att se framåt och att vi inte förstår skogen tillräckligt bra.

Jag har läst Mikael Karlssons bok ”Konsten att hugga träd och ha skogen kvar”. Alla som har intresse för skog borde läsa den!

Träd växer bättre ju större de är – tills de når den storlek där de börjar murkna. Vilken den storleken är varierar med klimat, växtplats och trädslag – och det är framför allt för den här bedömningen man behöver en expert. Så länge trädet är friskt ökar produktionen ju större trädet är – vilket inte är konstigt med tanke på att de lägger på en årsring varje år och denna årsring blir större ju större diameter trädet har – och att kronan med gröna barr eller löv samtidigt blir större med större yta för att fixera solljus och roten med sin symbios med skogens svampar blir allt större med allt större förmåga att bryta loss markens mineral. En större diameter ger dessutom mindre spill när stammen skall sågas upp till virke. Detta är en grund till att ekologiskt skogsbruk enligt den metod som utvecklats i Lübeck i Tyskland och därför fått namnet ”Lübeckmetoden” kan ge bättre ekonomi till skogsägaren än den vanliga svenska standardmetoden – alltså kalhygge eller ”trakthyggesbruk” med plantering och röjning. Vår svenska standardmetod innebär alltså att man skördar av alla träd vid en storlek som är ganska liten i förhållande till hur stora träd kan bli – och dessutom handlar det om en monokultur . Det blir alltså en slags trädplantager snarare än en skog av det. Lübeckmetoden innebär att man främjar de trädslag som passar bäst på varje markbit genom att man utgår från naturlig föryngring.

Tänkvärt är att Lübeckmetoden ger 80% virke och 20% massaved (alltså råvara till papper) medan vår standardmetod ger tvärtom – 20% virke och 80% papper och energi. När man tar tillvara skog som byggmaterial så har man fixerat koldioxid från luften och behåller den i en byggnad ända tills denna byggnad rivs. När trä ersätter andra byggmaterial så går det dessutom åt mindre energi för att smälta metall och mala berg till mjöl. Papper kan visserligen återvinnas – men efter en betydligt kortare tid kommer det att eldas upp så att koldioxiden går tillbaka ut i luften.

Lübeckmetoden bygger på ett ekologiskt tänkesätt som motsvarar ekologiskt kretsloppsjordbruk i skogen.

En gång drev jag frågan om att införa Lübeckmetoden för ekologiskt skogsbruk i Södertälje kommuns skogar – vilket tyvärr misslyckades till följd av att jag hade använt fel ingångar och för sent insåg att skogsfrågorna var underställda Tekniska nämnden och inte Miljönämnden. Ett litet praktikexempel med en vandringsslinga med skyltar i Nibblestiftelsens skog kunde jag dock hjälpa till att få på plats. För att hitta dit – gå till Ekoleden – Följ den röda leden från Kulturhuset mot Östersjön och skogsbruksslingan kommer strax före Skogsbrynsbyn.

Det förfärliga svältargumentet

Enligt FAO´s statistik produceras i världen mat som borde räcka till 14 miljarder – men vi är ”bara” 7 miljarder människor på jorden. Resten av matproduktionen går till spillo på olika sätt och i viss mån till ohälsosam överkonsumtion. Att använda mat till bioenergi anser jag vara spill eftersom det går lika bra att använda oätliga produkter till sådant. Att minska denna överproduktion till nivån av vad vi faktiskt behöver för att tillhandahålla en näringsriktig och god kost till de 7 miljarder vi skulle ge ett både stort och nödvändigt bidrag till att rädda klimat, biologisk mångfald och övergödning.

Det är ganska uppenbart att svält och undernäring har andra orsaker än att vi producerar för lite. Krig och konflikter är en stor orsak. En annan stor orsak är att småbönder i länder med liten penningekonomi drabbas av torka och naturkatastrofer som gör att de inte längre kan odla sin mat – och de har inte några pengar för att skaffa mat genom inköp som alternativ. Naturkatastrofer i största allmänhet är också en viktig orsak.

Ändå används fortfarande svältargumentet. ”Om man inte får göra det eller det så hindras vi till toppskördar och då kan vi inte rädda folk i fattiga länder från svält eller undernäring”. Argumentet används för att försvara tekniker och praxis av olika slag som ifrågasätts av hälso- eller miljöskäl – eller av sociala skäl.

Just nu aktuellt är ogräsbekämpningsmedlet glyosat – Roundup. Det kommer nu att förbjudas för användning av privatpersoner eftersom det finns starka varningssignaler för att det är cancerframkallande – men för att försvara dess användning tar de som blivit glyfosatberoende till just det förfärliga svältargumentet. Och uppenbarligen effektivt. Politiker vågar inte. Glyfosat gör det möjligt att odla ensidigt spannmål – vilket sakta men säkert också bryter ned jorden. Utan glyfosat tvingas odlarna till väl balanserade växtföljder, vilket också bygger upp jorden. Blir produktionen mindre? Både ja och nej. Produktionen av spannmål blir ju betydligt mindre. Men produktionen av det vi kallar grovfoder – alltså gräs, klöver och örter som används antingen som hö, ensilage, grönfoder eller bete – blir större. Räknat i total massa blir skillnaden inte farligt stor och i vissa fall t.o.m. till det ekologiska systemets fördel – och då 80% av spannmålen ändå används som foder och överproduktionen ändå bara pressar ned priset på spannmål så lågt att man t.o.m. använder den för att elda och producera värme och energi så kan man verkligen fråga sig hur relevant det är att tänka i ton spannmål. Fördelen med spannmål är att den är lätt att lagra och transportera. Grovfoder är en mer lokal resurs som innebär att djuren måste finnas lokalt eller i alla fall inom rimligt avstånd. Men den där utspridningen av husdjur från enstaka jättelika anläggningar som skapar olösliga problem med övergödning och djuretik är ju något vi ändå vill.

För den enskilde jordbrukaren handlar det om omställning. De som nyligen investerat i anläggningar som bygger på fortsatt hög specialisering kommer att ha svårt medan de som länge sett vartåt det barkar och utvecklat en mångsidighet och ett ekologiskt tänkesätt kommer att få möjligheter. Sådant måste politiken naturligtvis ta hänsyn till och vara beredd att parera. Att ha beredskap för ändrade förutsättningar kallas ”resiliens”. Vi behöver under alla omständigheter resilienta lantbrukare för framtiden.

Men det gäller att inte vara alltför rädd för att ta steget. Vårt lantbruk kommer att klara en omställning till glyfosatfritt betydligt bättre än vad de flesta lantbrukare och experter vågar uttala öppet.

Maten i civilförsvaret

Nu talar även försvarsminister Peter Hultqvist (svt rapport 13/1) om att vi behöver tänka på och investera i civilförsvaret, och bland alla frågorna där om internetattacker mot elcentraler, desinformationskampanjer mm finns även frågan om livsmedel – maten.

Sedan historiens början och fram till och med 1990-talet har maten självklart framstått som central försvarsfråga och att svälta ut fienden har varit ett av de vanligaste greppen för att övervinna dem. I de flesta länder är det där med maten fortfarande en prioriterad försvarsfråga.

Vi behöver komma tillbaka till verkligheten – och då kommer vi att kunna förstå att ekologisk mat är en nyckelfråga också för försvaret. På flera sätt.

En storstad som Stockholm eller Göteborg är beroende av ett ständigt inflöde av lastbilar och containrar med matvaror. Om det tillflödet av någon anledning plötsligt stängs av kommer butikerna att tömmas ganska snabbt. Man kan gissa att rykten kan få människor att börja hamstra och skynda på utvecklingen. De som då har en direkt kundrelation till ett ekologiskt lantbruk kan då känna sig trygga – i alla fall om de i fredstid byggt upp en solidarisk relation.

Redan idag – i fredstid – upptäcker några ekogårdar, restauranger och cateringföretag att det finns stora vinster i en gemensam direktrelation där ingredienser och menyer kan anpassas till skörderesultaten och odlingsplaner till matgästernas preferenser. En vettig civilförsvarssatsning vore att stärka sådana ekolantbruk som producerar sitt eget foder och sin egen gödning och energi – och som är redo att fortsätta som vanligt om de plötsligt skulle bli bortkopplade från elnät, leverenser, bredband och allt möjligt.

Många människor på glesbygden är redan vana vid att denna service inte fungerar och kan hantera det – om än med viss irritation över att ingen bryr sig om dem. I kristider blir det plötsligt städerna som behöver dem…

Vi planetskötare

Vi är 7 miljarder människor på jorden och det finns 1,4 miljarder hektar åkermark. Det betyder att vi i genomsnitt har ansvar för 2000 kvadratmeter åkermark var. Om man istället räknar på svenskars genomsnittliga livsmedelskonsumtion och hur mycket åkermark som den tar i anspråk kommer man till att genomsnittssvensken som konsument ansvarar för 4000 kvadratmeter – spritt lite här och var på jordklotet.

Vår målsättning som medvetna planetskötare är att vi skall kunna stå för och vara stolta över hur det ser ut på den yta vi har ansvar för. Om den ytan sköts på ett bra sätt så bidrar den på ett positivt sätt till att upprätthålla jordens ekosystem. Åkermarken är ju en gigantisk solfångare, som dessutom har förmågan att hämta kvävgas från luften och tillverka protein och mineraler från markens stengrund.

Ibland talas det om framtidsvisioner av fabriker som tillverkar mat som laboratorieodlat kött och annat. En sak glöms ständigt bort: råvaran kommer i slutänden från jordbruksmark! I allmänhet är det majs, vete eller soja som bearbetas i kemiindustri till socker som sedan används som byggstenar. Just de åkrarna som producerar råvara till kemiindustrin är bland de värsta. En enda gröda över enorma områden – och ogräs och skadegörare sprutas bort. Det är alltså ytor med en extrem biologisk ensidighet som ersätter enorma områden som varit fyllda av biologisk mångfald. Det är få människor som ser de ytorna. En enda person kan sköta mycket stora ytor eftersom det är högt mekaniserat. Och varför skulle någon annan besöka platsen? Det finns ju ingenting där – utom mil efter mil av majs. Inga butiker, inga restauranger, inga människor, inga djur. Ingenting!

För att undvika att bidra till denna slags produktion behöver vi lära oss att undvika alla livsmedel som vi inte kan spåra till gård eller odlingsyta.

Den raka motsatsen är ett ekologiskt kretsloppsjordbruk. Där har bonden börjat med en plan för hela sin mark. Han eller hon har granskat sin mark och vad varje liten bit av marken har för förutsättningar. Den goda åkermarken har delats in i ett antal skiften och en plan har gjorts upp för att regelbundet byta gröda så att varje markbit har en väl genomtänkt omväxling. Skadegörarna försvinner inte helt, men det gör inte heller de som äter eller parasiterar på skadegörarna, och ingen får tillfälle till en sådan befolkningsexplosion att det blir ett allvarligt problem för grödan. Marker med lite sämre förutsättningar har blivit betesmarker eller skog. Bönder blir idag alltmer intresserade av att bevara speciella miljöer och se till att särskilda växter och djur som finns på deras mark skall kunna fortsätta att leva där. Eftersom denne bonde producerar en mångfald produkter så går det att leva helt och hållet på gårdens egen produktion. Det skapar ett oberoende – och gör gården dessutom intressant för besöksnäring av olika slag. Det som säljs från gården är ett överskott – efter att gårdens folk och fä – och marken – fått sitt. Ja, själva marken måste få sitt också! Om marken inte får tillbaka skörderester och tillåter en del växter att växa i flera år så kommer markens levande innehåll – humusen – att småningom förbrukas och brytas ned och istället gå upp i luften som växthusgas.

Det finns en uppenbar svaghet med detta system. Det kräver stor kunskap – och den som försöker sig på systemet utan att ha tillräckliga kunskaper åker lätt på en nit, och det kan i värsta fall bli en mardröm. En annan svaghet som hitintills hållit tillbaka utvecklingen är att vi saknat system för att definiera och stötta denna form av odling. De som gett sig in på den här linjen har fått klara sig själva och har fått kämpa mot regelverk som är byggda för ett helt annat tänkesätt och de har fått kämpa mot en infrastruktur som är uppbyggd för det motsatta systemet. Att tvinga någon in i det här systemet fungerar inte bra – eftersom det kräver både kunskap och engagemang går det lätt illa om det pressas på.

Men de som ger sig in i det och lyckas kan lyftas fram mer och uppmuntras – ännu mycket mer än som redan görs. Vissa restauranger och cateringföretag köper råvaror direkt från sådana här gårdar och visar med stolthet upp råvaruproducenten för sina gäster. Det är ett mycket bra sätt att stödja den utveckling vi vill ha.  De här gårdarna kan bli läromästare för alla de planetskötare som vi behöver inspirera och utbilda våra ungdomar till att bli! Dessa gårdar är framtidens universitet!

De här gårdarna finns. En del av dem är biodynamiker och andra är övriga ekologiska som har ambitioner utöver att klara minimireglerna för EU-ekologiskt. En del är inte ens certifierat ekologiska för att de är för små för att kostnaderna för certifiering skall betala sig. En del som är gott på väg är delvis konventionella odlare som påbörjat en omställning som kanske tar en livstid att genomföra. Den som börjar med en förstörd industriodling har en lång väg. De är hjältar som behöver särskild uppmuntran! Vi måste inkludera alla som sköter mark i arbetet – oavsett vilka förutsättningar de utgår ifrån. Bara de nu börjar gå i en bra riktning.

Den ekologiska odlingens internationella organisation IFOAM har lanserat ett arbete med ”Ekologiskt 3.0” för att utveckla kriterierna för det ekologiska till att komma närmare det egentliga idealet och anpassa det till dagens ekologiska utmaningar.

 

Diet for a Green Planet – vad betyder ”mindre kött”?

En av de fem punkterna i ”Diet for a Green Planet” handlar om vår konsumtion av kött. Det där med ”mindre” är ju alltid en relativ sak. För den som redan äter nästan inget kött kan ju uttrycket ”mindre” hamna fel. På nationell nivå äter vi svenskar för mycket. Det är på det viset vi måste se saken. Men vad innebär det individuellt? Jag tänker att alla människor måste hitta sin egen väg här. En del vill gå ”all in” – medan andra vill hitta det där med lagom.

Här är Henrik Schyfferts programserie ”Köttets lustar” på Svt Play riktigt bra! Olika inriktningar får komma till tals och prövas och det hela landar i en bra balans. Den största miljönyttan ligger i att de som idag äter alldeles för mycket kött lär sig en medelväg som är både rimlig att genomföra och attraktiv. Det är också bra att alla – köttätare som vegetarianer – lär sig laga några goda vegetariska rätter så att vegetarianerna slipper känna sig besvärliga.

De som äter kött som svenskt genomsnitt eller mer har en vinst för både hälsa, välmående, ekonomi och miljösamvete att göra. Låt bli det kött som det inte går att ta reda på var det kommer ifrån och köp endast sådant kött som du kan stå för hela vägen! Lär sedan att använda detta dyrbara kött väl och att laga god vegetabilisk mat som kompletterar.

En del kommer att gå hela vägen och bli vegetarian och t.o.m. vegan. Att en majoritet av människor skulle bli vegetarianer är naturligtvis långt ifrån realistiskt – och dessutom behövs djuren i ett sunt ekosystem. Att göra sig helt oberoende av animaliska produkter har inget med miljöhänsyn att göra. Det kan ha en del med hälsa att göra – men då är det individuellt. För en del människor är det bra att äta en del kött för hälsans skull – för andra är det bra för hälsan att vara vegetarian eller till och med vegan. Den som påstår att en generell