Strategiska mål

I samband med nästa möte – då jag tyvärr är bortrest och inte kan delta – har Miljönämnden en planeringsdag, då vi också skall se över miljönämndens ”strategiska mål” och SVMp´s förslag till Mål&Budget, avsnitt Miljö.

Jag får ge lite ”medskick” istället, så får vi se vad de andra i nämnden gör av det. Det är ingen beslutsfråga nu, men dagen bidrar till hur tjänsteförslagen kommer att se ut.

Någonstans på vägen mellan höga ideal och sammandrabbning med hårda budgetfrågor, dagliga prioriteringar och praktiskt genomförande sker det mycket lätt sådant som gör att praktiken och idealen blir två helt olika saker – i värsta fall rentav motsatta. ”Djävulen sitter i detaljerna” heter det, och detta gäller minsann på miljöområdet.

”Strategiska mål” – handlar om att fokusera arbetet på några få mål som är viktiga att komma igenom med under den närmaste framtiden.

Kretsloppspolicyn för rent vatten är ett. Vi behöver tveklöst fokusera på detta ett tag framöver.

Ett område jag vill lyfta fram som strategiskt är livsmedelsinspektionen. En ekologiskt hållbar framtid fordrar lokala kretslopp och därmed lokal livsmedelsförädling och en kraftfull ökning av nya småföretagare inom livsmedelskedjan. Södertälje kommun är dessutom framåt på det här området.  Det innebär att hälsokontrollen framöver måste utveckla en stor skicklighet i att skilja mygg från kameler och kunna både agera tydligt när det föreligger allvarlig hälsofara, samverka i internationella och nationella nätverk och med civilsamhällets och livsmedelsföretagares nätverk för att hålla beredskapen och förebygga risker som kan uppstå i den globala livsmedelsindustrin och vara obyråkratisk och förtroendebyggande i kontakterna med lokala matentreprenörer. Men utan en ordentlig kompetenssatsning – både internt och externt – finns risken att kommunens samlade agerande blir motsägelsefullt.

Ett tredje område är nämndens arbete vid programsamråd och yttranden om detaljplaner. Synen på hur en hållbar stad ser ut håller på att ändras i och med att stadsbornas ”spökarealer” för livsmedelsproduktion, avfallshantering och behov av tystnad och naturupplevelse börjar få en plats i forskningen, som sakta upptäcker ”mjuka värden” och börjar utveckla bättre metoder att värdera dessa. Helhetssyn i stadsplaneringen betyder enormt mycket. Så dyra investeringar det handlar om blir svårt att rätta till i efterhand och när en stor trend sakta vänder finns risk för hemmablindhet och för att skyla över gamla fel genom att begå nya som är värre. Att undvika sådant kräver sin del av nämndens uppmärksamhet.

Ett område som plågat mig sedan jag kom med i nämnden är strålningsmiljön. Den avgående nämnden hade drivit på (som strategiskt mål får jag förmoda eftersom mycket arbete lades ned på det) om zoner med låg nivå av bakgrundsstrålning. På mitt allra första nämndmöte låg ett förslag som innebar att nämnden till sist gav upp efter bakslag i Miljööverdomstolen (om jag minns rätt). Föreningen ”Vågbrytaren” delade för något halvår sedan ut en skrift som handlar om ”elflyktingars” situation i ett Sverige, där det inte längre finns någonstans att undkomma det man är allergisk emot. ”Ett vackert fängelse” heter boken. Det är en plågsam läsning, men jag vet inte vad vi skulle kunna göra från nämnden, då vi redan kört huvudet i väggen en gång. Nr 44 av Miljömagasinet innehåller en artikel av Mona Nilsson som heter ”Högkvalitativ forskning om mobilstrålning”. Det är Journal of Clinical Oncology som publicerat en vetenskaplig artikel som granskat all forskning om hjärntumörer och mobilanvändning och lyfter fram den s.k. Hardellgruppens forskning (som våra myndigheter hitintills ignorerat) som varande av hög kvalitet medan Interphone-studierna, (som svenska myndigheter hitintills lutat sig mot) får hård kritik för brister i metodik och problematisk finansiering. Det allvarliga är att Hardellgruppens studier tyder på 8 gånger förhöjd risk för elakartad hjärntumör för de som börjat använda mobiltelefon före 20 års ålder…  Att vi utsatt hela landets unga befolkning för ett experiment – och till råga på eländet utan att tillåta en ”nollparcell”, så att vi därmed också stängt vägen för en seriös vetenskaplig utvärdering – är något jag var emot från början när 3G-utbyggnaden började diskuteras. Ändå vet jag inte om vi skall lyfta fram detta som strategiskt mål i Södertälje kommuns miljönämnd. Ett strategiskt mål skall man ha goda förutsättningar att lyckas med inom planeringsperioden och i det här fallet ligger rådigheten några nivåer över Miljönämnden i Södertälje kommun. Ett strategiskt mål kunde däremot vara att förbättra samverkan mellan offentliga och civila nätverk. För Miljönämndsbloggen är detta i alla fall det första strategiska målet. Det är t.o.m. hela syftet.

Det finns naturligtvis flera viktiga frågor på Miljönämndens bord. Frågan är vilka som behöver en strategisk satsning just nu, och det får inte vara alltför många. Miljöfarliga områden är en kandidat. Det finns en del sådana i kommunen och de kan inte ignoreras. Klimat och energi är en given fråga också. Men om ”strategiska mål” skall ha någon praktisk betydelse, så måste det till hårda prioriteringar och insikt om att det finns andra – inte minst inom civilsamhället – som också arbetar med frågorna och som kan ha bättre rådighet i specifika frågor. Historien är att offentlig sektor tagit för sig av civilsamhällets uppgifter så att ideella föreningar bestulits på idéer, dränerats på inflytande och tappat engagemang. De ideella föreningarna – liksom även de politiska partierna – misslyckas med att engagera tillräckligt många unga kandidater med tillräcklig energi till alla förtroendevalda poster som behövs. Det är en ström som måste vända om vi någonsin skall komma tillrätta med miljöfrågan.

Vatten igen

Ärendet som heter ”Förslag till kretsloppspolicy för enskilda avlopp i Södertälje kommun” slutar visserligen med att kontoret föreslår att vi avvaktar med beslut tills vi har resultat av pågående utredningar, men det är ändå ett ärende som nämnden bör ge uppmärksamhet.

Det är nämligen mycket viktigt att det här blir rätt. Det önskvärda resultatet är att en omläggning som leder till en radikal minskning av förlusterna av fosfor och kväve till inte bara Kyrksjön och Stavbofjärden utan även till alla andra vatten i kommunen och till Mälaren och Östersjön kommer igång med kraft och drivs framåt av engagemang och medvetenheten om att det finns en väl genomtänkt plan och att alla inblandade hjälps åt efter förmåga.  Ju mindre hot om vite som behövs för att få kraftfull aktion – desto bättre.

Hölö är på väg att få en våtkomposteringsanläggning och bli ett miljöexempel för inte bara kommunen och länet, utan för landet och hela Östersjöbäckenet med dess 10 länder! I mitt icke politiska liv arbetar jag med att bygga ett EU-projekt som lyfter fram ett eller två avvattningsområden i vart och ett av länderna runt Östersjön. Tillsammans skall dessa områden bli ett verktyg för hela Östersjön. Och Stavbofjärdens avvattningsområde är ett av de områdena!

Det här innebär stora potentiella fördelar och öppnar möjligheter för bygden – inte minst för besöksnäringen. Möjligheterna kan genom en kretsloppspolicy för hela kommunen spilla över till hela Södertäljes landsbygd och bidra till Södertäljes profil. Det kan bli riktigt riktigt bra!

Men då gäller det att hela satsningen är väl genomtänkt. I ärendet finns redan remissvar från kommundelsnämnder, Telge Nät, Telge Återvinning m.fl. Det är nu det går att komma in med tankar och synpunkter, så det är bra att det ges ytterligare tid. Det går ännu att granska detaljer och nyanser i förslaget och upptäcka eventuella opåtänkta sidoeffekter. Nu – innan det är fastslaget.

Därför behövs nämndens uppmärksamma intresse även nu när det inte finns något beslut att fatta.

Inför mötet 5 november

Vid min första genomläsning upptäcker jag inga anledningar att göra något annat än att bekräfta tjänsteyttrandena, men två ärenden är värda att läsa extra noga, därför att det handlar om frågor som är komplexa och med potentiellt stora miljökonsekvenser.

Den ena är Miljönämndens remiss till programsamrådet om stadskärnan (punkt 14). Tjänsteyttrandet innehåller olika påpekanden om miljöfaktorer som den fortsatta planeringen måste ta hänsyn till.

Det har länge varit en ”etablerad sanning” att det är bra ur alla synpunkter att ”förtäta stadskärnor” och att storstadsregioner måste växa. Det finns dock ny forskning som balanserar detta.  Det som mest glömts bort är vårt mänskliga behov av ytor. Även om vi bor ihopträngda i städer behöver vi ytor och ytor sträcker obönhörligt ut sig och skapar avstånd. Vi har också osynliga ytbehov. Min ”käpphäst” är odlingsytorna. En genomsnittlig svensk tar 0,3 hektar (=3000 kvadratmeter= en och en halv fotbollsplan) åker i anspråk – någonstans i världen, och få vet var och hur. Det blir i en stad stora ytor och ju större staden är desto mer transporter in av livsmedel och ut av avfall blir det. Och växtnäringen blandas i staden med miljöfarligt avfall som gör det olämpligt att återföra till åkern. Hur stor är egentligen då en rationell och ekologiskt hållbar stad? Vi fick vid förra mötet i nämnden en presentation av ”Miljöhälsorapport Stockholms län 2009” där bl.a. hälsoeffekter av grönområden tas upp. Detta lyfts på ett bra sätt fram i tjänsteyttrandet. Grönområden betyder ganska mycket för hälsan.

Den politiska frågan om stadskärnan hör hemma i Kommunfullmäktige, som är den instans som kommunen har med direktvalda politiker. Miljönämnden företräder miljöfrågan och långsiktigheten. Miljönämndens fråga är på många sätt en ”överpolitisk” fråga, och i just detta ligger Miljönämndens styrka. Ett väl skrivet yttrande från Miljönämnden måste respekteras.

Därför är det bra att det blir samtal i nämnden kring en sådan här punkt och kanske leder den till något tillägg till tjänsteyttrandet.

Den andra punkten som jag känner behov att bevaka lite extra är vårt yttrande gällande tillstånd för miljöfarlig verksamhet. Vopak Sweden AB hanterar stora mängder farliga kemikalier och det här är en fråga som är ny för mig och helt enkelt av den anledningen kräver den lite extra uppmärksamhet.

Jag kommer att vara bortrest på annat uppdrag under själva mötet, så det här inlägget blir mitt bidrag till det om jag inte kommer på något mer.

Kommentar till senaste nämnden och miljönämndsbloggens schema

Som jag trodde var det inget som krävde reservation eller särskilt yttrande på senaste mötet. Vi korrigerade en detalj och ändrade från att Miljönämnden godkänner till att vi överlämnar halvårsbokslutet till Kommunstyrelsen. Hur kan vi godkänna en rapport som inte granskats av en revisor och som vi knappast har nagelfarit själva med de ögonen? Och där det är kommunstyrelsen som helt styr våra budgetmässiga förutsättningar? Det är en liten men viktig detalj som klargör Kommunstyrelsens ansvar.

Nämnden var enhälligt positiv till att göra Södertälje kommun till en GMO-fri zon enligt tjänsteskrivelsen. Där behövdes ingen debatt. De andra ärendena gick också enkelt.

Vi fattade däremot ett viktigt beslut: Mötesschemat för hela nästa år. Därmed är också Miljönämndsbloggens schema givet. Vi får ut handlingarna tio dagar före nämnd och strax därefter är det min avsikt att komma med en kort kommentar om fokus för i alla fall mitt intresse.

Så här är tiderna (kolla alltså bloggen en vecka innan och kommentera senast dagen före mötet – och ibland finns det kanske också anledning att kommentera besluten och då blir det i samband med att protokollet justerats och blivit officiellt):

5 november 2009

8 december

18 januari 2010

15 februari

22 mars

19 april

10 maj

16 augusti

13 september

18 oktober

22 november

Rent vatten

En ständigt aktuell fråga i Miljönämnden är vatten i allmänhet och övergödningen i Stavbofjärden och Kyrksjön (Hölö) i synnerhet (se t.ex. länsstyrelsens rapport ”Planeringsunderlag för åtgärder på enskilda avlopp. Utveckling av VeVa-verktyget genom studie av Åbyån i Södertälje”). I nämnden har vi nyligen fattat ett par ”strategiska beslut”.

Dels beslutade vi att förorda våtkompostering av latrin från extremt snålspolande toaletter för privata hushåll på landsbygden (2 juni 2009, § 92).

Dessutom beslutade vi att satsa på inspektioner av enskilda avlopp (2 juni 2009, § 91) i Åbyåns avvattningsområde.

Det senare är ett beslut som orsakar och kommer att orsaka reaktioner, så det kommer att kräva uppföljning. Det ifrågasättande jag hör gäller vilka avlopp inspektörerna väljer att inspektera först och hur hårt de går åt enskilda fall där utsläppet till vatten i praktiken är obetydligt. (Typ: ”Varför går ni på x som har ett ganska betydelselöst avlopp och inte y som släpper ut massor av väldigt orenat vatten”). Det här är något vi i nämnden kommer att behöva följa upp. Jag är mycket angelägen om att vi har en bra strategi som utgår från det saken handlar om, d.v.s. att få slut på övergödningen. Det handlar inte bara om att angripa de största syndarna först, utan också om att göra det i takt med framväxten av detaljplaner och utvecklingen av bästa teknik. Det är ju inte optimalt att tvinga någon att nyinstallera en dyrbar teknik som snart efter kommer ut i starkt förbättrad version. Nya områden ger möjlighet att direkt bygga upp med miljösmart teknik. Gamla områden har en historia som komplicerar saken. Men någon gång måste man ju in i det.

Nu var det i tisdags ett möte i Wij Gammelgård i Hölö med alla aktörer om Stavbofjärden. Arrangörer var Länsstyrelsen, Miljökontoret i Södertälje kommun och LRF kommungrupp Södertälje. Mötet leddes av den nya  lantbruksdirektören Ulrika Geber (inte helt pinfärsk – hon tillträdde i februari) och var upplagt som en öppen dialogprocess. Det var en stark uppslutning av lantbrukare från Åbyåns och Skillebyåns avvattningsområden och Miljökontoret, länsstyrelsen och en del andra aktörer var också där.

Det är lite speciellt med Kyrksjön, som ligger mitt i det här området, att den har extremt hög fosforhalt – högst i hela Stockholms län – och detta gör att det är kvävet och inte fosforn som är den begränsande faktorn för igenväxning. Viken mellan Mörkö och fastlandet som kallas Stavbofjärden är tydligt utsatt för övergödning. Jag tror efter att ha lyssnat på olika sakkunskaper och lokala aktörer att den extrema situationen har att göra med en kombination av gamla försyndelser, geografi och några pågående faktorer där enskilda avlopp är den största. Det kommer att innebära mycket arbete och kräva ett långt tålamod för att förbättra situationen märkbart. Det är också viktigt att hålla i minnet att siktet egentligen är inställt på Östersjön. Det som rinner in i Kyrksjön och i Stavbofjärden och övergöder dessa rinner vidare. Det kan finnas positiva resultat i det stora innan det börjar märkas lokalt – eller tvärtom.

Det har hänt något med miljöengagemanget bland lantbrukarna i området och där spelar det kretsloppsinitiativ som Gösta Andersson arbetat fram som projektanställd av LRF en stor roll – samma projekt som Miljönämnden bejakat och bidragit till att ta in i kommunens strategi. Centern har också lagt ner arbete på det här och det skall de ha kredit för. Latrin på åkermark är ingalunda någon okomplicerad fråga. Det är frågor om smitta, mediciner vi människor äter och annat som tenderar att blandas med latrinen som måste lösas – liksom det rent logistiska och praktiska. Vi kan inte släppa ögonen på riskerna i systemet. Det system som är på gång i Södertälje är noga planerat och har strikta restriktioner och så skall det vara. Liksom i andra sammanhang är det lätt att tappa uppmärksamheten när något väl kommit igång och blivit rutin. Skall det bli något bra måste alla bli vinnare – hushåll, lantbrukare, miljö och det måste finnas entreprenörer som kan ta sig an hela kedjan på ett professionellt sätt. Nyckeln i det här projektet är extremt snålspolande toaletter som blir en billigare och bättre lösning för hushållen och som innebär att enbart ren och koncentrerad (inte vattenbemängd) latrin kan hämtas direkt från lanthushåll till en lokal anläggning och därifrån ut på lokala åkrar. Med hämtning från sluten tank försvinner toalettavfallet helt från avloppet.

I ett svenskt genomsnittsområde spelar uppdelningen mellan specialiserad djurhållning och ren växtodling en större roll än om man tittar specifikt på det här området där det inte finns så mycket djurhållning alls. Det betyder inte att man inte skall titta på möjligheter som har med det strukturella i lantbruket att göra, men kanske kommer de snarare att leda till större nettoinkomster till områdets lantbruk med bibehållen eller något minskad miljöbelastning än till stora framsteg vad gäller den lokala belastningen. Detta spelar stor roll långsiktigt och i stora Östersjösammanhanget – men mindre roll kortsiktigt och lokalt. I miljöfrågan måste fokus ligga just på långsiktigt och globalt. Vi har försummat det perspektivet alldeles för länge.

Hästhållningen, som ofta inte alls är integrerad i lantbruket, utan kan drivas med inköpt foder och betesmarker som i praktiken blir mer rastfållor än bete och där gödseln blir en avfallsfråga eftersom man inte tar hänsyn till gödselns användbarhet när man t.ex. väljer strö, är gissningsvis en punkt att ta i. Där kan det finnas kortsiktiga miljövinster att ta i som också bidrar i det långsiktiga.

Men lantbrukarna bör ha allt att vinna på att vara framåt i miljöfrågan, och det ser ut som att den polletten nu trillat ner.