Sista mötet i Mälardalsrådets Miljöutskott

Det var inte bara mitt sista möte i utskottet. Det var det sista mötet över huvud taget. Efter oss läggs utskottet ned och istället kommer Mälardalsrådets styrelse att utse arbetsgrupper med begränsad livslängd beroende på aktuella frågor.

Jag tror att om det sköts bra, så har den nya organisationen potential att bli bra.

En av de klokaste sakerna som sades på vårt sista möte var att politiker alltför ofta lever i illusionen att när de väl fattat ett beslut, så är de färdiga och resten sköter sig själv.

Det är då arbetet börjar. Beslut måste följas upp – och politisk uppföljning slarvas det med. Det finns visserligen en tjänstemannaorganisation som tar tag i uppföljningen, men kanske är det just det som kan skapa en viss lättja? Om man fattat ett beslut om att bygga om någonting hemma och har anlitat en hantverkare, så kan man ju därför inte bara släppa allting. Hur det blir om man i det fallet inte tar tag i uppföljningen vet ju de flesta.

Utskottets sista möte handlade om hållbar mat! Kanske har min närvaro trots allt betytt något? Att det allra sista mötet tog upp just detta tema var ju glädjande!

Vi hade ett seminarium om offentlig upphandling av mat med Axel Hansson från LRF (ansvarig för LRF´s arbete med offentlig upphandling av mat. Han har var hos oss i Södertälje för tre år sedan när vi kom igång med Södertälje Närodlat) och en (ekologisk) mjölkbonde Anette Gustawsson från Norrtälje (140 mjölkkor och 300 hektar åker – alltså en bra balans mellan djurhållning och areal som möjliggör självförsörjning med foder). Anette siktade in sig  på djurskyddet, som hon är engagerad i, men som också innebär att hon har högre kostnader än motsvarande producent i utlandet, och hon beskrev hur upprörd hon blivit av att upptäcka att hennes barn i skolan serverades kött från djur som behandlats på ett sätt som är olagligt i Sverige. Hon hade krävt och fått undantag för sina barn av etiska skäl. De beviljades rätten att äta svenskt kött. Men då blev det ju lite konstigt att alla andra barn fortsatte att äta kött som skulle varit olagligt i Sverige. Så småningom hade hon fått sin kommun att engagera sig och nu tycker hon det är på rätt väg i Norrtälje.

Det är ju en historia om uppföljning! Först en bristande politisk uppföljning av Astrid Lindgrens djurskyddslag – och sedan ett enskilt initiativ som försöker ta tag i den uppföljningen.

Axel berättade bl.a. om en kommun (mitt minne är lite osäkert – men jag tror det var Klippan) som hade genomfört en upphandling med kriterier som motsvarar svensk djurskyddslag och en av de stora grossisterna hade vunnit. Sedan hade de vid ett visst tillfälle meddelat att den produkt som uppfyllde kravet tyvärr inte fanns i lager och undrat om de fick leverera ett alternativ. Vilket alltså innebar en produkt som inte uppfyller svensk djurskyddslag.  Grossisterna har vant sig vid att detta bara accepteras utan ifrågasättande. Det normala är alltså att uppföljningen är svag eller saknas.

Men just i det här fallet hade Kostchefen sagt nej och själv kollat med leverantören av den produkt som uppfyller djurskyddskraven och upptäckt att den visst fanns och återkommit till grossisten med det budskapet. Det är ett enskilt initiativ av uppföljning. Den här gången av en tjänsteman i kommunen. Grossisten hade inte produkten på sin egen hylla och hade inte kollat vidare. Numera slarvar inte grossisten på det här sättet – i alla fall inte i den kommunen.

Axel Hansson menade att om man gjorde uppföljning på det viset systematiskt, så blir även de stora företagen tvungna att anpassa sig och skärpa sig. Då kan även små börja konkurrera.

Den här diskussionen fick flera bra följdinlägg. Uppföljning. Jag tror det är en jättefråga i svensk politik.

Uppföljning blir också nyckeln för om Mälardalsrådets omorganisation skall bli lyckad.

Utskottet har gett en serie med verkligt bra föreläsningar. Man kan hitta en hel del av det på utskottets hemsida, så den är en bra källa till kunskaper. Vi har tagit emot viktiga kunskaper och flera uttryckte stor tacksamhet för detta. Det har haft sin effekt. Men flera – och en av dem jag själv – har också upplevt en frustration i att den egna kunskapen växt och växt, men utan att ge utgångar i handling. Vi har inte fattat ett enda beslut – inte ens gjort gemensamma uttalanden. Flera uttryckte också tacksamhet över utbytet av idéer. Vi har tagit emot mycket från varandra. Blandningen av olika partier och olika kommuner och landsting har varit välgörande och positiv. Utskottet har varit en skola. Och det är ju en bra sak. Men en organisation av en sådan dignitet som Mälardalrsådets Miljöutskott kanske borde vara lite mer än en skola.

Ett eget tillägg som jag fick medhåll i är att också dra in utanförstatliga aktörer – civilsamhälle och näringsliv. Politiken har sina begränsningar när det gäller kontinuitet. Fyraårsperioderna är som de är. Vi borde sträva efter trepartsstrukturer. Jag tror det gäller särskilt för miljö- och hållbarhetsfrågorna.

Konkurrens som politisk metod

Idag på Vetenskapsradion (http://sverigesradio.se/sida/tabla.aspx?programid=132, 4,11 min in i programmet) gjorde Stefan Arora-Jonsson, ledamot i Sveriges Unga Akademi –  ett intressant inlägg om konkurrens som politiken borde ta en rejäl funderare kring. Det är ett tips till politiska partier som vill hänga med i tiden och vara ett halvt steg före att bjuda in honom någon gång.

Konkurrens är ju en metod för politiker – att helt enkelt låta en fri konkurrens ersätta det medvetna politiska beslutsfattandet. Konkurrensen är ett sätt att komma ifrån vänskapskorruption och släppa in nya grupper som inte fått chansen – kvinnor, minoriteter o.s.v. – som hållits utanför därför att beslutsfattarna hör till en viss kulturell krets som håller viktiga positioner för sig själva och har svårt att se världen utanför sin egen kulturkrets.

Konkurrensen får oss att skärpa oss. Den är ett incitament som fungerar.

Men vad händer när det blir alltför bekvämt och enkelt att överlåta samhälleliga beslut på konkurrens? När konkurrensen blir hänsynslös har den också en negativ sida. Om konkurrensen är ett alltför bekvämt sätt för politiker att lämna över sitt ansvar på andra, så kanske det kan gå över styr.

Det är säkert många som vill säga att konkurrensen redan gått över styr. I en konkurrens så finns alltid med att några inte drar sig för att fuska och lär sig att göra det utan att det märks – förrän det är för sent. De kanske rent av hinner bli så starka genom sitt fuskande innan de avslöjas att de har infiltrerat rättsväsendet. Det rättvisa rättsväsendet där en rättegång för att komma tillrätta med ett fusk kommer att kosta mångdubbelt av vad fusket kostade.

Konkurrens är inte det enda som kan få människor att skärpa sig. Kan vi få en fördjupad politisk-ideologisk debatt om incitament? Jag tror politiska ideologer på alla kanter behöver fundera lite på djupet om våra mänskliga incitament. Vad får en människa att engagera sig med all sin kraft – utan att börja fuska med långsiktigheten? Hur kan vi på samhällsnivå – politiskt – engagera den kraften? Jag vet att den kraften finns. Jag är övertygad om att den finns inne i varje människa. Men att det många gånger behöver skalas bort en del yttre lager som vi behöver för att skydda vårt innersta i en värld – där vi kanske alltför mycket utsätts för hänsynslös konkurrens…

 

20 Maj i Järna – BERAS International Conference – den första…

Det drar ihop sig! Farmers University får alltmer kött på benen – och den 20 Maj skall det visas upp för en större publik tillsammans med att vi också visar upp Södertälje kommuns arbete med ”Diet for a Green Planet”, som samtidigt blir alltmer tydlig som internationell profil!

Här är inbjudan!

Farmers University var för två år sedan inte mycket mer än en vision. Nu finns två olika kursprogram – ett för ungdomar och ett för bönder, som båda utarbetats med hjälp av universitetslärare och som också har testats i verkligheten om än i liten skala. Visionen behöver utarbetas mycket mer – men vi ser redan att den håller. Det finns behov av en utbildningsväg för ekologiskt regenerativt lantbruk i praktiken. I själva verket är behovet enormt!

Ungdomskursen kör vi just nu igång för andra året. Det är därför jag just nu är i Litauen och möter ungdomarna som just nu är på väg till sina praktikgårdar i Sverige. Samtidigt passar jag på att samtala om visionen med berörda här. Det finns en organisation här som motsvarar KRAV – och det är viktigt att den ger stadga med tydliga svar på alla frågor. Men kompetensutveckling är en annan sida som också behöver utvecklas och ges någon slags tydlighet. En bonde måste kunna en del av mycket olika teman och framför allt kunna behålla en överblick och ta ansvar för egna beslut och lösa problem. Hur lär man sig egentligen det?