Nedsläckt land

På SVT Play finns just nu en serie som heter ”Nedsläckt land” (https://www.svtplay.se/nedslackt-land) . 

Se den!

Det handlar om en grupp människor som har gått in i ett experiment – utan att veta vad det skulle handla om – och utsätts för ett avbrott av el, telefon och datakommunikation i 12 dagar. Vattnet tar slut, toan fungerar inte längre och snart finns ingen mat. Scenariet är en solstorm – ett kosmiskt fenomen som uppträder någon gång på 100 år – och som är något MSB (Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap) verkligen räknar med. Sist vi hade det så var landet inte elektrifierat än – så det märktes knappt. Idag skulle det få enorma konsekvenser.

Med den förståelse i bakgrunden som nära umgänge med jordbrukare och överhuvud taget folk på landet ger – inser man ganska snart i programmet hur bra det skulle vara att från början ha ett nära samarbete med ett närliggande jordbruk och med aktörer i livsmedelskedjan. 

Samtidigt som många enskilda kommer att drabbas av tomma matförråd – kommer handeln att drabbas av att förråd i kylar och frysar snart är förstörda och lantbrukare av att snabbt behöva slakta många djur som är beroende av eldrivna fläktar och utfodringssystem. Lantbrukarna kommer att få mycket att göra. Men för att kunna vara till hjälp krävs att man redan är lite inarbetad. Med ett sådant kunnande är man försäkrad på privat nivå redan nu. Att vara behövd är en garanti för överlevnad i de flesta lägen. Den bästa, tror jag.

Värdet av ett nätverk av gårdar som kombinerar ekoodling (alltså oberoende av ständig tillförsel av gödning, köpefoder och kemikalier) med solceller, reservkraftverk, egna biodrivmedel och med förmåga att få allt att fungera utan IT blir uppenbart. En sådan gård kan ju fortsätta som om inget hänt.

Ett sådant nätverk bygger man inte upp när krisen är ett faktum. Det är lite sent då.

Jag tänker att 80% svenskt och att all import och minst 50% av det svenska skall vara ekologiskt är ett bra mål att sikta på. Med det målet i kombination med ett nätverk av verkligt kriståliga gårdar som samhället satsat på innan krisen är ett faktum, så känner i alla fall jag att vi är väl rustade. 

Har man vanan 80% svenskt från början, så blir omställningen i händelse av en samhällskris inte särskilt dramatisk. Att 100% skall vara ekologiskt är utopiskt – inte minst av den anledningen att ekologiskt kretsloppsjordbruk måste vara frivilligt för att fungera bra. Det kräver alltför mycket eget engagemang för att det skall vara möjligt att tvinga någon till det. Däremot kunde samhället vara tuffare med att förbjuda vissa bekämpningsmedel som glyfosat och styra in genom att höja skatten på insatsmedel och samtidigt minska den på mänsklig arbetskraft.

Maten i civilförsvaret

Nu talar även försvarsminister Peter Hultqvist (svt rapport 13/1) om att vi behöver tänka på och investera i civilförsvaret, och bland alla frågorna där om internetattacker mot elcentraler, desinformationskampanjer mm finns även frågan om livsmedel – maten.

Sedan historiens början och fram till och med 1990-talet har maten självklart framstått som central försvarsfråga och att svälta ut fienden har varit ett av de vanligaste greppen för att övervinna dem. I de flesta länder är det där med maten fortfarande en prioriterad försvarsfråga.

Vi behöver komma tillbaka till verkligheten – och då kommer vi att kunna förstå att ekologisk mat är en nyckelfråga också för försvaret. På flera sätt.

En storstad som Stockholm eller Göteborg är beroende av ett ständigt inflöde av lastbilar och containrar med matvaror. Om det tillflödet av någon anledning plötsligt stängs av kommer butikerna att tömmas ganska snabbt. Man kan gissa att rykten kan få människor att börja hamstra och skynda på utvecklingen. De som då har en direkt kundrelation till ett ekologiskt lantbruk kan då känna sig trygga – i alla fall om de i fredstid byggt upp en solidarisk relation.

Redan idag – i fredstid – upptäcker några ekogårdar, restauranger och cateringföretag att det finns stora vinster i en gemensam direktrelation där ingredienser och menyer kan anpassas till skörderesultaten och odlingsplaner till matgästernas preferenser. En vettig civilförsvarssatsning vore att stärka sådana ekolantbruk som producerar sitt eget foder och sin egen gödning och energi – och som är redo att fortsätta som vanligt om de plötsligt skulle bli bortkopplade från elnät, leverenser, bredband och allt möjligt.

Många människor på glesbygden är redan vana vid att denna service inte fungerar och kan hantera det – om än med viss irritation över att ingen bryr sig om dem. I kristider blir det plötsligt städerna som behöver dem…

När får vi gräsmjölk i Sverige?

Det fantastiska med en idisslare som en ko, en get eller ett får, är att de kan smälta det osmältbara. De kan leva av gräs, klöver och örter. Med sina fyra magar och mikrolivet i den största av magarna kan de bryta ned cellulosa till socker och bygga upp högvärdigt protein av enkla kväveföreningar som människor och andra djur inte kan använda som näring.

En blandning av olika gräs och örter, där baljväxterna som kan hämta kväve från luften spelar en särskild roll. Jordbrukaren kallar den för ”vall”. Den står och växer i två eller fler år. Den skördas, och sedan växer den upp igen och skördas igen. I nordligaste Sverige hinner man bara skörda en gång per år. Längst i söder hinner man med fyra skördar på ett år. Men man tar inte bort allt. Rötterna är kvar och bildar en allt kraftigare filt som vi kallar ”grässvål”. Rötterna går allt djupare. Döda rötter tas om hand av maskar och andra djur – och runt de levande rötterna utvecklar sig den levande jorden. En handfull levande jord innehåller fler organismer än antalet människor på jorden. Vi förstår bara en bråkdel av allt som sker i denna jord – och varje plats på jorden har sin unika jord.

Att det växer vall är alltså viktigt för själva jorden – oavsett att något där produceras. Men där finns också en produktion av grönmassa. När idisslare äter av grönmassan – som torrt hö, som bete eller som färsk eller syrad grönmassa (ensilage), så förs de ämnen som stelnat in i osmältbar form tillbaka in i kretsloppet. Gräs och idisslare har genom evolutionen utvecklats tillsammans i en symbios som samtidigt byggt upp den vackra natur vi känner.

Att man idag väljer att utfodra idisslare alltmer med spannmål, soja och andra grödor som lika väl hade kunnat vara människomat direkt blir i detta perspektiv märkligt. Kortsiktigt är det rationellt, men det beror på att våra ekonomiska system idag inte tar hänsyn till ekologin. En mjölkko kan producera upp till 6-7 ton mjölk per år med enbart grovfoder – d.v.s. klöver, gräs och fleråriga örter i form av bete, hö och grönmassa. Då hämtar kon dessutom till stor del sitt foder själv genom att gå ut och beta och risken för sjukdomar är mindre. Kon är friskare och klarar sig för det mesta helt utan antibiotika.

I senaste numret av Ekologiskt Lantbruk (nr 7, 2017) finns en artikel om gräsmjölk. Danmark har det redan – och olika mejerier i Sverige funderar över det och det finns några få gårdar som tillämpar det mer eller mindre konsekvent – och troligen fler som skulle ta steget om det fanns en marknad.

När får vi riktig gräsmjölk också här?

 

Tiden mognar för att förbjuda tillsats av nitrit i kött

Nitrit används för att ge skinka och andra köttprodukter den rosaröda färg vi vant oss vid.

För 40 år sedan gjordes vetenskapliga studier som varnade för att nitrit kan orsaka cancer. Idag finns en stor mängd tydliga studier som pekar på att denna risk är verklig. Risken är tillräckligt väldokumenterad och tillräckligt allvarlig för att motivera att inte använda nitrit. Av den anledningen är det förbjudet att använda nitrit i ekologiska produkter.  Att vänja sig vid en annan färg på köttet måste vara möjligt. Motargumentet att nitrit skulle behövas för att säkra maten mot botulism håller inte. Vanligt salt och renlighet räcker. Dokument Utifrån 10/12 om köttlobbyn blottlägger ett problem som är betydligt större än bara nitriten och cancerrisken.

Vi behöver oberoende forskning – och vi måste lära oss att förstå hur starkt ekonomiska intressens finansiering av forskning snedvrider. Tobaksforskare som länge hävdade tobakens ofarlighet och långt senare avslöjades vara betalda av tobaksindustrin är klassiskt.

Den historien avslöjades – och nu håller andra liknande historier på att rullas upp. Som nu i Dokument Utifrån om nitrit. Det är bra! Nu krävs bara en insats för att behålla medvetandet – och där spelar ekologiskt producerat en viktig roll. I och med att vi lär oss att leva av ekologiskt producerat upptäcker vi att det är fullt möjligt att klara sig utan alla dessa onödiga och mer eller mindre hälsovådliga produkter. Det går! Det går till och med alldeles utmärkt.

Detta medvetande om att det går bra utan är det absolut starkaste medlet för att övervinna hälsovådliga och miljöfarliga ämnen som tvingas på oss – att visa att livet fungerar utmärkt utan dem! Visa detta – inte för andra – utan var och en för sig själv. Har man skaffat sig den erfarenheten så har man övervunnit risken att bli manipulerad av dem som säger att det ena eller det andra är absolut nödvändigt.

Ett litet men viktigt steg vore att få fram nitritfria charkprodukter i svenska butikshyllor.

 

En sexpack öl

Två siffror kommer jag att minnas från KSLA´s seminarium ”Cirkulär bio-ekonomi skapar mervärden i livsmedelskedjan”:

En sexpack öl och ett halvt kg drav.

Drav är det som blir över när man tillverkar öl. Det innehåller protein av god kvalitet, kolhydrater, vitaminer och mineraler. Det alltså mat – men det går i praktiken i bästa fall till djurfoder eller biogasproduktion, men ofta nog blir det bara avfall av det.

Det var den sista föreläsaren på länk från Kalifornien, Dan Kurzrock, grundare av företaget Regrained, som nämnde sexpacken. Han hade börjat göra öl själv med sina kompisar när han var för ung för att ha rätt att köpa öl – och då hade han upptäckt hur mycket som blir över – och börjat experimentera med det. Och så hade de utvecklat en slags godisbar baserad på drav som nu är på väg att göra ett segertåg över världen – eller i alla fall i San Fransisco med alla sina mikrobryggerier. Under minglet efter mötet fick vi tillfälle att smaka på produkten, som absolut kan ersätta en konventionell ”energibar”. Receptet är skyddat och planen är att exportera idén till andra städer där det finns lokala bryggerier. Så vitt jag kunde se på innehållsförteckningen är drav runt en tredjedel av totalinnehållet.

Men historien med drav kan inte ta slut där. Här finns utrymme för mycket mer innovation. Förr i tiden då man bryggde öl hemma använde man säkert det som blir över på många olika sätt. Man kan baka in det i bröd och på andra sätt få in det i matlagningen. Utmaningen är att draven snabbt bryts ned och förstörs och det finns en gräns för hur mycket man kan använda på en gång. Här finns alltså ett område för innovation och kreativitet.

I och med att branschen Mikrobryggerier växter i Sverige och vi samtidigt uppmärksammar frågan om matspill, så tror jag det kommer att hända saker på det här området.

Tid att tänka nytt när jordbruket investerar

Klas Eklunds argument väger tungt.

När finansmarknaden inser att investeringar i ekologiskt negativ riktning innebär stor risk att förlora pengarna ligger det inte långt bort att investeringar i lantbruk tvingas hålla sig inom ramarna för Ekologiskt Regenerativt lantbruk (ERA) – d.v.s. inte mer djur än vad gården kan försörja med foder – och regenerativa växtföljder som inte sliter ned humuskapitalet, d.v.s. innehåller tillräckligt mycket fleråriga växter i förhållande till ettåriga och med inriktning på biologisk kvävefixering.

Det innebär också att nu är det verkligen hög tid att investera i praktisk kunskap om vad det här i praktiken leder till. För att föda framtidens befolkning kommer det nämligen att kvävas en hel del investeringar i ett hållbart livsmedelssystem…

Insekter som mat i framtiden?

Tanken att vi i framtiden kommer att lära oss äta insekter dyker upp mer och mer.

Jag är inte främmande för idén. Tvärtom – jag har provat och gillade rostade gräshoppor, även om det var länge sedan – och jag vet att eventuella äckelkänslor beror på uppfostran och vad man vänjs vid som barn och kan övervinnas med hjälp av rätt tillagning och servering.

Men i en artikel i Miljömagasinet förra veckan (4/9 2015) dök det upp en artikel som fick mig att börja undra. Där beskrevs en framtid där insekter skall odlas i stora lador – och så skall de utfodras med ”kycklingfoder”!

Författaren till den artikeln verkade helt omedveten om att ”kycklingfoder” är högkoncentrerad, protein- och vitaminrik mat som odlats någonstans och som lika väl som att användas till foder hade kunnat bli livsmedel direkt. Vad är då vinsten med att ta det genom en insekt? Möjligen är insekten lite mer effektiv än kycklingen med mindre förlust av protein och energi på vägen. Men förlust är det!

Vad vi glömmer är att vare sig insekten eller kycklingen producerar vare sig energi eller protein. Det gör växten genom fotosyntes och kvävefixering.

Om vi talar om insekter som lever av att bryta ned cellulosa och annat för människan oätligt material som kommer av växternas primärproduktion. Eller om vi tar insekterna i ekologiska system som utnyttjar någon speciell nisch – Då är jag med på insektsspåret.

Om däremot insekterna skall matas med högvärdigt kycklingfoder, då är vi på helt fel spår!

 

När får vi ett lantbruk som har något med landsbygdsutveckling att göra?

” Trots en fantastisk ökning av produktiviteten är jordbrukets förädlingsvärde i dag inte större än på femtiotalet; från 1993 till 2010 sjönk jordbrukets bidrag till BNP från 18 miljarder till 10 miljarder kronor. ” skriver Gunnar Rundgren och Ann-Helen Meyer von Bremen i en tänkvärd debattartikel i LAND Lantbruk.

Denna produktivitetsökning har alltså skett med hjälp av insatsmedel i form av avancerad (dyr) teknik, inköpt/importerat foder och gödning och drivmedel mm.

Och vår minister Bucht med ansvar för bl.a. landsbygdsfrågor talar, liksom många andra som anger tonen för lantbruket i Sverige, om att framförallt öka exporten med hjälp av i grund och botten ännu mer av samma som hitintills. Förre landsbygdsministern Erlandsson tänkte på precis samma sätt.

Borde inte lantbruk och landsbygdsutveckling gå hand i hand? Är inte lantbruket och arealanvändningen nyckeln i vår ekologiska framtid på jorden?

Min teori om hur det blivit så här går tillbaka till 1945.

Då var Europa sönderbombat och städerna behövde byggas upp samtidigt som folk måste ha mat. Lösningen blev att industrialisera jordbruket för att få loss människor från landsbygden till allt byggarbete som måste ske i de sönderbombade städerna. Att krut och konstgödning är samma kemiska ämne gav en möjlighet till omställning av krigsindustrin till fredlig produktion. Någon gång på 1950-60 talet hade den strategi som då lades med Marshallhjälp från USA mm faktiskt löst problemet. Europa var återuppbyggt och industrin fick fart och tuffade på.

Någon gång där borde det ha varit relevant att byta fokus. Men den framgångsrika strategin har tuffat på trots att problemet alltmer blir det rakt motsatta. Att bryta en framgångsrik strategi är ingen självklarhet. Men varför skall man nu fortsätta att få loss arbetskraft när industrierna nått sin kulmen och det som växer inte längre är industrin utan arbetslösheten?

För framtiden – nu när vår ödesfråga helt uppenbart är jordens ekologi – är att vi formulerar en idé som börjar med att vi har ett jordklot och att jordytan inte växer. Värdestegring i ekonomin borde kopplas till värdestegring av jordens arealer. När penningmassan växer och växer medan samtidigt haven utfiskas och fruktbar åkermark och skog förvandlas till öken, så är det något som inte stämmer.

Vi behöver tänka ut ekonomiska system som vrider incitamenten rätt. Att samhället betalar lantbruk för ekosystemtjänster är ett steg i rätt riktning. Det är också lokala system där en grupp konsumenter backar upp en gård och gör det möjligt för den att utveckla sig i ekologisk riktning och när Saltå Kvarn ger extra merbetalt för frivilliga ekologiska insatser utöver minireglerna. Men vi behöver också tänka ihop de här sakerna.

Projektet ”Dina 2000 kvadrat” är ett försök i den riktningen. Vi är 7 miljarder och vi har 1,4 miljarder hektar åkermark att dela på. Alltså 2000 kvadrat per person – vilket kanske kommer att minska i takt med att jordens befolkning ökar medan åkerarealen krymper. Men poängen var att visa att vi faktiskt bekvämt klarar oss på 2000 som samtidigt odlas på ett sådant sätt att vi samtidigt bidrar till att reparera ekosystemen i världen. Det går alltså. Och var och en av oss kan faktiskt också dra sitt strå till stacken och göra sin andel och inspirera andra. Detta var min idé med projektet.

Att vi lär oss tänka om våra system på ett sätt som utgår från dagens frågor – och inte bara mer eller mindre följer den linje som stakades ut 1944 när några få människor som såg att Tyskland kommer att förlora kriget tänkte några decennier framåt och etablerade den ordning som i stora drag gäller än idag.

 

Dåliga tider är goda tider för lantbruket

Just nu upplever jordbruket i Ryssland en renaissans – tack vare krisen med EU och de följande sanktionerna.

Så har det alltid varit. Under första världskriget blomstrade jordbruket i Sverige och det var möjligt att leva också på mindre gårdar. Höga priser på livsmedelsråvaran är ju bra för landsbygden – mindre bra för städerna där konsumenterna finns. Ivar Lo Johansson beskriver i sin självbiografiska roman ”Pubertet” hur han som tonårigt barn i en småbrukarfamilj oroade sig för hur det skulle gå när kriget tog slut och hur han önskade att det kunde varat lite längre. (Sverige höll sig ju utanför kriget så vårt lantbruk slapp vara slagfält).

Ekonomerna kallar det ”negativ priselasticitet”. När efterfrågan ökar genom att det finns mer köpkraft i samhället, så går priset på basmat ner istället för upp. Långvariga goda tider är alltså rena katastrofen för jordbruket – och det är precis det vi haft sedan andra världskrigets slut. Även om det gått lite upp och ned i högkonjunkturer och lågkonjunkturer så har det i stort sett gått ständigt upp hela tiden. På 1990-talet släppte Sverige idén att se egen försörjning med mat som en del i försvaret – och vår självförsörjning har gått ned – enligt Martin Saar snabbare än i något annat land.

(… till c:a 55% om man mäter i kronor – vilket LRF gör och vilket fått genomslag genom att politiker använt siffran och media accepterat den så att den upprepats till ”allmän sanning”- eller till 82% om man räknar i ton.  Jag snabbkollade den siffra om 50% självförsörjningsgrad som jag hade i bakhuvudet genom att googla – och denna länk kom upp. Personligen är jag inte mycket för sådana siffror eftersom det är så lätt att manipulera medvetandet. En siffra sätter sig genom upprepad användning i media – medan beräkningssättet och vad siffran egentligen står för snabbt blåser bort. De två siffrorna tillsammans visar att vi exporterar billig bulkvara och importerar dyrare lyxlivsmedel.)

Sverige slapp kriget och har haft en lång period av goda tider – så lång att man glömt försvaret och tillåtit sig att bli rejält sårbar.

En sak som inte syns i statistiken om handelsbalans, men väl i verkligheten, är att vi är väl så sårbara för förlusten av exportmarknad för våra billiga bulklivsmedel som av eventuell brist i samband med hinder för tillförsel. Den både export- och importberoende mjölkproduktionen i Sverige lider idag svårt av den förlorade marknaden i Ryssland och kommer antagligen att fortsätta göra det tills så pass många gårdar gett upp att det igen blir en brist på marknaden…

Mer nyheter om Diet for a Green Planet i Europa

Vår partnerstad utanför Barcelona – Mollet del Vallès – har i sitt kommunfullmäktige fattat beslut om att anta en Kostpolicy efter Södertäljes modell! I politisk enighet över alla partigränser!

Vi har visserligen genomfört ett projekt som hade detta till syfte. Men att faktiskt komma så långt som till ett enigt politiskt beslut när projektet startade för bara ett drygt år sedan är faktiskt långt över förväntan.

Eddie Adams som var med och representerade projektets finansiär – URBACT – har skrivit ett blogginlägg där han skriver mycket fint om Diet for a Green Planet!

Vi tar sats för nästa steg.

..LT Artikel om Diet for a Green Planet slutkonferens