Ta chansen att ändra beslut om Lübeckmodellen!

Skogsforskningen i Sverige har de senaste åren sakta men säkert börjat svänga mot en alltmer positiv och öppen hållning gentemot genuint ekologiska metoder som kontinuitetsskogsbruk och naturnära skogsbruk, vilket Lübeckmodellen är en kombination av. Bl.a. visar en ny studie från Sveriges Lantbruksuniversitet och Future Forrests att blandskogar i jämförelse med monokulturer ger positiva effekter för flera ekosystemtjänster inklusive trädtillväxt.  Kontinuitetsskogsbruk står för att kalhyggen undviks så att skogen behåller sin kontinuitet. Naturnära står för att man har en naturlig blandskog som mål. Det traditionella huvudargumentet för kalhyggesbruk har hämtats från en s.k. ekonomisk nuvärdesanalys och från snäv ekonomisk analys som enbart tar hänsyn till virkesvärdet. Detta trots att denna metod är uppenbart olämplig eftersom den värderar pengar i handen idag högre än pengar i framtiden.  En tusenlapp i handen idag värderas högre än 120 kr per år i tio år. Inte konstigt då att ett kalhygge idag ser ut att bli mest lönsamt! I noggrannare ekonomiska analyser där man ger även annat än virkesförsäljningen ett värde framstår kontinuitetsskogsbruk och naturnära skogsbruk som klar vinnare!

Länstidningen rapporterade 23/2 under rubriken ”Lübeck inget för Tälje” att Tekniska Nämnden beslutat att avslå min motion att införa Lübeckmodellen i Södertälje. Det som förvånar mig i detta är att nämnden trots att jag pekat på stora och tydliga brister i kontorens utredningar, bland annat att man inte alls beaktar naturdelen utan endast kontinuitetsdelen väljer att anta kontorets förslag utan vidare kommentar. Möjligen har det faktiska sakläget och mina argument inte nått fram.

För det första har utredaren missuppfattat hur en omläggning skulle gått till och föreställt sig en onödigt dyrbar metod och att ett införande av Lübeckmetoden skulle innebära ett förkastande av nuvarande nyligen framtagna skogsbruksplan. En stegvis omläggning som drar nytta av nuvarande plan och som bygger upp kommunens egen kompetens är vad jag själv förordar. Dessutom har nuvärdesmetoden okritiskt använts. Jag har i Reservation Lübeckmodellen påpekat en hel rad brister i utredningen.

Lyckligtvis är besluten i nämnderna bara underlag för beslut i Kommunstyrelsen (KS) och i Kommunfullmäktige (KF). Ewa Lofvar-Konradsson (mp) har ännu chansen att ta ett annorlunda beslut i KS, i och med att det kommer fram nya fakta. Bl.a. har sedan sist Linköpings kommun genomfört en betydligt noggrannare utredning än den som åstadkommits av våra egna kontor. Sammantaget visade analysen att sceniariet med kontinuitetsskogsbruk bäst uppfyller kommunens mål med skogsbruket!

Ta chansen, Miljöpartiet, att välkomna denna motion och ni slipper få ett dåligt beslut i denna fråga emot er i kommande valrörelse!

Hans von Essen (m), ledamot i Kommunfullmäktige i Södertälje kommun

Om naturreservat i allmänhet och detaljplan för Lina 4:1 i synnerhet

På nästa KF är ”Detaljplan för Lina 4:1 mfl (Kaxberg)” på dagordningen. Miljönämnden yttrade sig för några månader sedan och påpekade då att planen innebär att villatomter styckas ända intill naturreservatets gräns och att detta kommer att innebära en påverkan på naturreservatet. Om ett 25 meter högt träd växer upp i naturreservatet nära villatomten, så skulle det kunna falla ned på villan och krossa den. Man kan lätt föreställa sig att den villaägare som får ett sådant träd som hotar hemmet kommer att kräva att detta träd tas ned. Alltså förordade Miljönämnden (utan reservationer eller särskilda yttranden) en zon på 25 m mellan villatomt och naturreservat så att reservatet kan förbli natur och villatomten villatomt.

Naturskyddsföreningen i Södertälje förordade av flera andra skäl en 60 meter zon runt reservatet, medan Miljönämnden nöjde sig med 25 meter – ett träds fallavstånd.

Nu när ärendet kommer upp visar det sig att tjänsteskrivelsen landar i att köra över både Miljönämnden och Naturskyddsföreningen på den här punkten och kvarstår vid att ha villatomter ända upp till reservatsgränsen.

Vad tänker jag nu om detta?

För det första stod jag, liksom alla andra i Miljönämnden, bakom nämndens yttrande om en 25 meter zon.

För det andra är jag lite skeptisk till hela reservatstänkandet. Vi får i Sverige och i världen allt fler naturreservat, och det får det på något sätt att se ut som om det blir bättre och bättre för naturen, medan realiteten är precis tvärtom. Reservaten blir alltmer nödvändiga eftersom naturen i allmänhet urholkas.

Vad vi behöver är istället en inriktning av i verklig mening hållbart brukande av naturen som innefattar också produktion.

En modern ”rationell” vete- eller granåker är en öken ur den biologiska mångfaldens synpunkt. En smal genetisk bas av en enda art utgör ett mycket känsligt system. Om det kommer in ett mögel eller en insekt, som är specialanpassat till just den här arten, så kommer denna skadegörare att trivas helt otroligt bra i en stor åker med endast denna art. Då sätter man kanske in ett bekämpningsmedel. Men skadegörare utvecklar förr eller senare resistens mot ett bekämpningsmedel och då måste man ha ett annat bekämpningsmedel till hands. Det blir alltså ett system som består av gröda, skadegörare och bekämpningsmedel – och som blir känsligt eftersom en enda sort är spridd över enormt stora arealer. Industrin kräver dessa stora arealer av en enda sort för att få lönsamhet i sitt ekonomiska system där lönsamhet bygger på stor skala och där det kostar stora pengar att forska fram resistenta specialsorter (kanske genmodifierade) och bekämpningsmedel.

Det rakt motsatta sättet är att arbeta med den biologiska mångfalden och bygga växtföljder eller välbalanserade artsammansättningar, väl balanserad djurhållning och skapa plats för skadegörarnas naturliga fiender i form av skalbaggar, fåglar, fladdermöss o.s.v. Man kan anpassa till mekaniska skördemetoder ändå, men fälten är inte hur stora som helst, och i närheten finns skadegörarnas naturliga fiender som förökar upp sig i takt med skadegöraren och begränsar skadan. I dessa system är kemisk bekämpning bannlyst eftersom sådan skadar själva försvaret. Nyckeln är att balansera delarna av ekosystemet på ett sådant sätt att uttaget av nyttigheter för människan optimeras. Moderna sådana system är väl så produktiva och ekonomiska som de industriella systemen – om de får tillfälle att utveckla sina egna marknadssystem med kunder som alltmer lär sig uppskatta dessa värden. Goda exempel finns inom både lantbruk (Ekologiskt Kretsloppsjordbruk) och skogsbruk (Lübeckmetoden) på lokal nivå. Men dessa system är som öar. I en rent krass omvärld klarar de sig inte. Ensidighetens försvarare gör stora vinster i pengar räknat och har råd och fokus på att försvara sina system mot oliktänkande.

Även forskare är känsliga för signaler från sina finansiärer och i en värld där förmågan att ifrågasätta jävig forskning inte är stark nog sprids snedvridna bilder via massmedia och blir svåra att bekämpa.

Däremot har de genuint ekologiska systemen visat en förmåga att bygga samhällen som klarar att gå mot strömmen och – liksom humlan – göra det ”omöjliga”; Samhällen som blomstrar och trivs – i trots mot förståsigpåare som skakar på huvudet.

Om vi lyckas sprida de genuint ekologiska produktionsmetoderna, så kommer vi inte att behöva lika mycket reservat som vi behöver nu.

Men där är vi inte idag – och därför måste vi försvara reservaten från att naggas i kanten.

 

Politikens paradoxer

Radions korrespondent Kjell-Albin Abrahamsson beskrev en gång i en krönika en intressant svensk paradox. Vi har i Sverige fler parlamentariker i förhållande till antalet invånare i Europa – samtidigt som vi har Europas maktlösaste parlament. Vi har likaså fler ministrar (i förhållande till invånarantalet) – samtidigt som vår regering, i och med det unikt svenska förbudet mot ministerstyre, tycks ha mindre att säga till om än någon annan Europeisk regering. Ändå ligger hela fokus i offentlig debatt på rikspolitiker. Det allra största inflytandet på vår framtid har antagligen lärare i skolans yngsta klasser och personal i förskolan. De formar ju våra attityder, vilket ingen politiker rår på. Men dessa upplever både sig själva och upplevs av andra som totalt maktlösa.

Jag tror att rikspolitiker över huvud taget har mindre att säga till om än såväl de själva som allmänheten vill tro. För att påverka måste man ha kunskaper, engagemang och en viss smidighet – och framför allt behöver man lära sig att ta ansvar och sluta projicera egna svagheter på en eller annan grupp eller person utanför sig själv.

Det kommunala självstyret och beskattningsrätten gör att kommunpolitiker faktiskt har en del att säga till om. Därför tycker jag det är paradoxalt, och inte så bra, att så mycket fokus läggs på rikspolitiken, som klämd mellan kommunens rätt och EU och internationella avtal, faktiskt har ett ganska smalt område kvar. Visst påverkar man med lagstiftning. Men förstår man egentligen hur?

En annan paradox, som dock ligger mer principiellt är att man, som amatörpolitiker i alla fall, tycks få mest att säga till om i frågor som man inte är alltför intresserad av. Jag tror detta hämmar engagemanget. Nästan tio år innan jag gav mig in i politik försökte jag få till antingen en cykelväg eller en busslinje mellan Järna och Nykvarn. Det väckte en hel del lokalt engagemang, men detta dog ut när det föll någonstans mellan Järna kommundelsnämnd, oklar instans inom Södertälje kommun, SL och vägverket och lades ned. Min observation då var att man för att komma någon vart med en sådan lokal fråga skulle bli tvungen att gräva sig in i så många andra frågor, som man egentligen inte var intresserad av, att t.o.m. de mest envisa gav upp till sist. Däremot vore det enkelt att anmäla sig till något politiskt parti och få inflytande över alla möjliga frågor man vare sig är insatt i eller intresserad av. D.v.s. ett skenbart inflytande, eftersom det kommer att slå tillbaka hårt ifall man driver en fråga utan att behärska den.

Nu är det Moraåns vänner och engagerade kring Moraåns dalgång som hamnat i och lider av den här paradoxen – och jag har blivit en sådan där person som på grund av neutralitet eventuellt får visst inflytande. Men jag tänker inte ta ställning förrän jag grundligt satt mig in i saken på ett sådant sätt att jag undviker att drabbas av en insikt som skulle tvinga mig att byta fot.

Presidium (2 feb 2013)

På agendan till 19/2 är:

–          Handlingsplan för sjön Yngern med tillrinningsområde

–          Bokslut per 31 dec 2012 för Miljönämnden

–          Kontrollplan för livsmedelskontroll 2013-2015 (Den här saken har jag alltid hökögon på…)

–          Ansvar för Naturskolans verksamhet (Det var en tanke att föra över ansvaret för Naturskolan från Utbildningsnämnden till Miljönämnden, vilket jag tycker var en bra tanke. Men nu har Utbildningsnämnden minskat Naturskolans budget så mycket att det blir svårt att ta över den – alltså blir förslaget att skjuta upp frågan till nästa år med möjlighet att diskutera budgeten. Också vettigt.

Det var allt. Hade det inte varit för bokslutet, så hade nämnden antagligen blivit inställd och ärendena uppskjutna till nästa nämndemöte istället.

Presidiet består egentligen av ordförande + två vice ordförande – alltså tre personer. Men nämnden kan besluta om att ha utvidgat presidium, och det har vi i miljönämnden. De närvarande som inte hörde till det ordinarie presidiet tillfrågades hur pass viktigt det var att kunna vara med, eller om man kunde tänka sig att spara in på detta. Det visade sig att man värderade möjligheten, men att man kunde tänka sig att avstå eller ställa in mötet och istället få ärendelistan på mail ifall det var tunt med ärenden – som idag.

På slutet lade vi till att Patrik skulle informera om vad som sker kring Järnadammen (som egentligen heter ”Nykvarnsdammen”). Detta har seglat upp som känsloladdat ärende och kommer längre fram upp i form av remiss till en centermotion.

Slingrig väg mot genuint ekologiskt skogsbruk i Södertälje

För ett knappt år sedan lade jag, efter en intern bearbetning och beslut i den moderata kommunfullmäktigegruppen, en motion (Inför Lübeckmodellen) till Södertälje kommun om att införa kalhyggesfritt skogsbruk enligt Lübeckmodellen, som innebär dels naturnära och dels kontinuitetsskogsbruk.

När jag först lade fram mitt förslag visste jag inte att Mats Pertoft (mp) också lagt en motion om Lübeckmodellen till Riksdagen. Skillnaden var att Pertoft ville utreda frågan på riksnivå, medan jag ville införa modellen i praktiken i Södertälje kommuns skogar. Samtidigt etablerades en demonstration av Lübeckmodellen i praktiken – och i förbindelse med den nya Ekoleden i Ytterjärna –  på privat mark inom Södertälje kommun. Skyltar sattes upp längs en vandringsslinga och guidade vandringar med en expert erbjöds vid flera tillfällen.

Motionen kom upp till remiss på Miljönämnden 21/8 2012, och det visade sig då att utredaren missuppfattat frågan och gjort en ekonomisk bedömning, vilket ju inte är miljökontorets kompetens. På mitt förslag beslutade nämnden att återremittera (återremiss innebär att be om en ny utredning med vissa medskick) och begära en utredning av just miljökonsekvenserna.

En annan sak som blev uppenbar då var att kommunens skogsbruksplan hade kopplats förbi miljönämnden. Det fanns alltså en skogsbruksplan som hade antagits i Tekniska nämnden och som remitterats till Miljökontoret, men aldrig lyfts upp till politikerna i nämnden. En miss, men lite typisk med tanke på den stuprörslogik som råder. Biologer som inte har tillräcklig grund när det gäller skogsbrukets ekonomi faller lätt i fällan att acceptera skogsekonomernas slutsatser utan att (ens försöka?) genomskåda de logiska fel som kan finnas. Följden blir att man fokuserar helt på naturreservat och accepterar att produktionsskog är utanför deras område. I naturreservaten är skötseln helt oekonomisk och utanför reservaten accepterar man skogsindustrins värderingar och slutsatser, där man borde lära sig att hävda jäv! Lübeckmodellen har växt fram i en dialog mellan naturvårdsintressen och produktionsintressen – och kommit fram till en modell som är en stark vinna-vinna för båda. I Sverige har vi länge varit lite fast i att ”Öst är Öst och Väst är Väst och aldrig mötas de två” – och i värsta fall konfrontation och i bästa fall kompromisser som dock missar den vinna-vinna som en lite mer kreativ och ingående syn på saken skulle kunna ge.

I samband med återremissen erbjöds hela nämnden att vara med på ett besök i Nibbleskogens demonstrationsyta av Lübeckmodellen med kunnig guide. Därför förvånade det mig att den utredning som kom efter detta innehöll så mycket missuppfattningar och upprepade så mycket av fördomar som finns i branschen. Sedan förvånade det mig igen att nämnden gick på att anta kontorets skrivning ”… som sin”, som det heter, trots att jag hade påpekat bristerna (Reservation Lübeckmodellen). Inte minst borde man kunnat ta till sig att jag inte avsåg en snabbomläggning av allt med dyrbar konsultinsats, utan en omläggning steg för steg där kommunens egna har möjlighet att lära sig metoden och snart nog, för att det inte skall drabba kommunens just nu ansträngda ekonomi, tillämpa den själva. Man undrar hur det kan komma sig att miljöpartiet går emot sin egen linje. Har det gått prestige i den hemsnickrade egna Södertäljemodellen (som bygger på att naturreservat är naturreservat och produktionsskog produktionsskog, enligt i grunden konventionellt svenskt skogstänkande), eller har allianspartnern (s) som styr i praktiken lagt in veto efter att ha fått orossignal om ekonomin?

Trots allt detta tror jag att vi kommer att få Lübeckmodellen till Södertälje kommun till sist. Det ensidiga tänkandet i svenskt skogsbruk håller sakta på att släppa. Det visar inte minst denna pressrelease från Sveriges Lantbruksuniversitet i Umeå!

Under många år har man vägrat att ens lyssna på och pröva argument (sök på Mats Hagner i Miljömagasinet, så hittar ni en del intressant). Det som egentligen karaktäriserar  vetenskaplighet är den öppna diskussionen och transparensen. Forskningen har inga dogmer. Att komma med ”forskningen bevisar” och liknande är naivt och visar bara att man inte förstår vad forskning verkligen är. Politiker och vanliga människor får bekväma sig till att faktiskt förstå en del grundläggande saker om vi skall undgå att bli manipulerade. Det få av oss inser hur känsliga forskare är för det maktspel som ligger i hur forskningen finansieras och hur brister i det systemet kan leda till allvarlig snedvridning.

En modig forskare – Sten Ebbersten (numera ”emeritus”, d.v.s. pensionerad) – som en gång var dekanus och senare professor i Ekologiskt Lantbruk på Sveriges lantbruksuniversitet hade en kraftfull slogan:

”Forskning är ett bra underlag för omdömet…

… inte istället för…”

Lübeckmodellen får väl bli en valfråga; Moderaterna i Södertälje för ett genuint ekologiskt skogsbruk!