Komplement till köttguiden

Det där med kött och hållbarhet är inte så enkelt som det ibland kan låta. 

Genomsnittssvensken äter mer kött än vad som är ekologiskt hållbart – och mer än det som är optimalt för hälsan. Så långt är det klart. Men sedan finns det en del att säga. En sak man hör ofta är att kyckling är bättre än fläsk som är bättre än nötkött. Här behövs verkligen några viktiga nyanseringar.

Nötkreatur – alltså kor, kalvar, tjurar, stutar, oxar – är specialiserade för att leva av gräs, baljväxter och örter i form av bete, hö, ensilage och grönfoder. Det här är perenna växter som bygger ett allt djupare rotsystem, andas in koldioxid och kväve från luften, bryter ned stenen för att frigöra fosfor och mikronäringsämnen och bygger upp en levande jord. Det är en mångfald av olika arter som är anpassade till varje plats och som byggt upp ett starkt ekosystem. Idisslarna och gräsmarkerna har utvecklats tillsammans i några miljoner år genom evolutionen. De har tillsammans skapat den miljö och det klimat som gett människan en möjlighet att utvecklas och föröka sig. Att skylla nutidens miljökris på idisslarna blir minst sagt absurt. Idisslarna har alltid funnits och de har alltid pruttat ut metan och deras verksamhet har inte förstört klimatet utan tvärtom gett oss det vänliga klimat vi nu har.

För att få nötdjuren att växa snabbare och ge mer ekonomisk vinst i en värld där den i pengar räknat dyraste resursen är mänskliga arbetstimmar, så har det alltmer blivit så att djuren utfodras med spannmål och ”kraftfoder” eller ”koncentrat” – alltså råvaror som hade kunnat göras till människoföda direkt istället för att passera genom ett djur. För att djuren inte skall bli sjuka ges de ibland ett minimum av ”strukturfoder” – vilket är ett annat ord för hö och ensilage. I värsta fall föder man upp unga tjurar nästan utan deras naturliga foder och slaktar dem i ung ålder innan de hinner bli sjuka.

Bakom detta ligger ett systemfel i den ekonomi vi byggt upp. Mänsklig arbetskraft beskattas och blir dyr samtidigt som vi betalar i stort sett ingenting för att hämta och förbruka fossila resurser och för att släppa ut ämnen som belastar naturen. De miljöskatter vi hitintills fått till liknar den där berömda spottloskan i Mississippi. Här behövs rejäla tag.

För att ta hänsyn till det här när man räknar klimatpåverkan borde man räkna metanutsläppet från djur som lever av 100% naturvårdsbete och hö eller ensilage från fleråriga odlingar av klöver, gräs och örter som en kostnad i naturvården – inte i köttproiduktion. Kött och mjölk som produceras på det sätter borde inte belastas med någon metan alls. Det är ju en del av naturvården. Annat blir det om gräsmarkerna gödslas med kvävegödsel eller om djuren utfodras till en del med foder från ettåriga grödor. Kvävegödning förstör den naturliga kvävefixeringen och dessutom gynnar den ett fåtal växtarter så att ovanligare arter slås ut. En kvävegödslad vall bidrar alltså inte till den biologiska mångfalden och inte till den naturliga uppbyggnaden av kväveförråd i marken. Ettåriga grödor andas visserligen in koldioxid och bygger upp kolhydrater med hjälp av fotosyntesen, men efter skörd bearbetas marken med harv och plog för att förbereda nästa gröda och under den tid marken ligger öppen förlorar den mer koldioxid än den tar upp.

Det här var en något förenklad beskrivning, men en som jag kan stå för. Redan den här beskrivningen är tillräckligt komplex för att det skall bli övermäktigt att formalisera den i matematiska former och algoritmer. Även utan den här ytterligare komplikationen så kostar en livscykelanalys  sex- till sjusiffriga belopp att ta fram. Alltså gör man vissa grovhuggna antaganden. Ett sådan är att nöt är nöt. Och man gör inte någon livscykelanalys om det inte finns en stark plånbok som betalar den. Sådana starka plånböcker finns hos de stora slakterikoncernerna. Eftersom det är få experter som behärskar både livscykelanalyser och förstår hur praktiskt lantbruk går till och hur ekologin fungerar och det är ett avsevärt arbete (som värderas i kronor per timme för expertkonsult) blir det få som verkligen sätter sig in i saken. Det som kommer ut kan sedan skrivas i högt ansedda universitets namn och användas av statliga verk och se synnerligen seriöst ut Det behöver inte ens vara något fel på själva forskningen. Det står ju beskrivet i grunduppsatsen hur förutsättningarna lagts. Det är bara att läsa innantill. Frågan är bara hur många som gör det och ställer sig frågan om man verkligen räknat bort den del av kons metanutsläpp som bör belasta naturvården och inte köttet eller mjölken.

Det är på liknande sätt med de andra av lantbrukets husdjur. Grisar tar vara på olika matrester och sådant som blir över. Höns och kycklingar likaså, med lite andra nyanser. I det gamla bondesamhället där det inte fanns kyl och frys var grisen det bästa sättet att ta vara på matrester. Dessutom bökar de upp mark, så att de kan ersätta plog och harv i viss mån. Dagens ordning med extremt billiga transporter gör att man kan kortsiktigt exploatera vissa marker och där producera grödor till ett pris i kronor som är oslagbart med ekologiskt hållbar produktion. Vissa gräsmarker i världen har byggt upp förråd av bördig jord i miljontals år. Där kan man odla ettåriga grödor efter varandra utan att det till en början märks att man tär på jorden. Det är också skogar som huggs eller bränns ned så att man sedan kan odla upp dem. Man kan likna detta vid att förbruka olja – det är också fossila resurser som vi förbrukar. Dessa marker producerar billigt ”kraftfoder” som ger bönderna ”marknadssignaler” som går på tvärs mot hållbar utveckling. 

Tänk om vi kunde få till en global rörelse mot just denna exploatering – tärande odling. Om de som tär på fossila resurser oavsett om det är olja eller levande jord tvingas göra motsvarande uppbyggnad på ett eller annat sätt, så borde det gå att få marknadssignalerna att peka rätt. Vi är långt därifrån idag, men när jag är optimistisk så tänker jag att en väl samordnad folkrörelse med rätt engagemang och kunskaper kan åstadkomma det.

Just kyckling förordas av många som det mest hållbara köttalternativet. Det är lite märkligt med tanke på att vi idag konsumerar obetydligt mer nötkött än på 1950-talet, medan konsumtionen av kyckling har gått upp enormt. Billigt, lättlagat , lättätet och lätt att med kryddning anpassa till olika smaker. Men hållbart? De snabbväxta kycklingarna kräver ett lättsmält och näringsrikt foder som i stort sett är mer hälsosamt att äta direkt om man inte har en försvagad matsmältning. 

Förutom aspekten om djurvälfärd, så är koncentrationen av djur på en plats ett allvarligt problem. Eftersom grisar och fjäderfä lever av foder som är lätt att torka och transportera så blir det ekonomiskt fördelaktigt att ha så många djur som möjligt på en enda plats. Det betyder att djuren har frikopplats från marken där de är. Gödseln har förvandlats från en viktig tillgång till ett problem. Lagen föreskriver hur många djur man maximalt får ha på en hektar (10 000 kvadratmeter) mark. De som företräder industrin lägger stor kraft på att lobba för att lagstiftningen inte skall bli för snäv och för den enskilde bonden pressar lönsamheten mot så många djur som möjligt. Svensk lagstiftning är tuffare än de flesta andra länders lagstiftning, men svenska bönder är ändå tvungna att verka på samma marknad som andra EU länders bönder och som pressar mot hög djurtäthet. 

Alltför hög djurtäthet gör att det blir i stort sett omöjligt att undvika förlust av fosfor och kväve till Östersjön och andra vatten. Inte heller Sveriges lagstiftning räcker här för att rädda Östersjön.

Min slutsats av allt detta är att vägen framåt är att som konsument, förädlare och matinköpare eller på annat sätt aktör vägra allt det som inte är hållbart eller inte har tillräcklig transparens – och att samtidigt så mycket som möjligt stödja de bönder som satsar på att producera hållbart enligt principerna för ekologiskt kretsloppsjordbruk. När det inte finns produkter från ekologiskt kretsloppsjordbruk är det bästa man kan göra att köpa från certifierad ekologisk produktion. KRAV har något tuffare regler när det gäller krav på djurtäthet och självförsörjning med foder. Ännu tuffare krav har DEMETER. Saltå Kvarn och Järna Mejeri är pionjärer när det gäller att ställa krav utöver den ekologiska produktionens miniregler. Det finns idag fler sådana. Allt detta har vi goda skäl att stötta. 

Som konsument är min slutsats att det går utmärkt att äta en viss mängd kött och mjölk, och för att göra det enkelt för mig så håller jag mig till mjölk och kött som antingen är ekologiskt certifierat (helst KRAV eller DEMETER) eller som jag kan följa hela vägen till ett ekologiskt kretsloppsjordbruk, rent beteskött eller vilt. Sedan är det plånboken och min känsla för vad jag vill ha och behöver som avgör hur mycket. Jag håller samtidigt upp ögonen för kött och mjölk som kommer från rent bete och grovfoder. När det gäller just fläsk håller jag på KRAV och föreningen ”Jord på Trynet” som har grisar som får böka ute. Spektrumet för ägg är stort. De mest hållbara äggen är sällan möjliga att få tag på. Själv håller jag några sommarhöns och äter inte så mycket ägg alls på vintern. Ekologiskt är en miniminivå som jag inte fuskar med när det gäller ägg. 

Sedan har svensken blivit lite bortskämd så att vi importerar de dyraste styckningsdetaljerna och exporterar de bitar som vi glömt hur man tillagar. Därför tycker jag det är viktigt att slå ett slag för det köttbranschen kallar ”anatomiskt ansvar”. Allt blir ju så mycket enklare om vi kunde lära oss att ta hand om hela djuret. Det system vi har idag gör att en viss detalj kan få så lite ekonomiskt värde att den hellre kastas som avfall än att man lägger tid på att göra mat av den. Här finns möjlighet för den kreativa att hitta en nisch till ett nytt företag och den som har en tight hushållsekonomi och behöver kött kan leta upp produkter som får ekvationen att gå ihop. Att på hösten köpa ett helt eller ett halvt färdigstyckat lamm att ha i frysen och plocka upp vartefter är en bra idé. Det finns numera många bönder som erbjuder detta.

Annonser

GMO i jordbruket och upphovsrätten

I debatten om GMO i jordbruket missar man oftast det som är den egentliga drivkraften – upphovsrätten.

Det finns en väsentlig juridisk skillnad mellan en traditionell sort (av en jordbruksgröda) och en sort som tagits fram med genteknik. För den traditionella sorten gäller traditionell upphovsrätt som handlar om att grundmaterialet tagits fram av generationer av jordbrukare under de 10 000 år som människan utvecklat jordbruket. Det innebär att det för en fröfirma endast är möjligt att få ensamrätt på den förbättring man själv gjort. Om någon annan tar fröer och utvecklar någonting som den kan bevisa har vissa fördelar jämfört med utgångsmaterialet, så blir detta en ny sort. Denna traditionella rätt hindrar inte jordbrukare och småbrukare att byta utsäde med varandra och vara kreativa och utveckla sig som de gjort i tusentals år.

Om ett fröföretag däremot har tagit fram en ny sort med hjälp av modern genteknik – så kan de få ett betydligt starkare skydd för sin innovation. De kan ta patent! Det innebär att jordbrukare inte längre lagligt kan byta utsäde med varandra och fröfirman kan betydligt lättare tjäna pengar på sin sort.

I praktiken betyder detta att de stora fröfirmorna som har tillräckliga ”ekonomiska muskler” i praktiken föredrar en sort som är genmodifierad jämfört med en konventionell sort om sorterna i övrigt är likvärdiga. Eftersom konventionell förädling får allt svårare att hitta kapital – så blir det vartefter de gamla sorterna glöms allt lättare att övertyga en okunnig allmänhet (inklusive för den delen en hel grupp av nobelpristagare som visserligen är kunniga inom sina egna områden, men inte har särskilt djupa kunskaper om lantbrukets villkor) om GMO-sorternas fördelar.

För odlarna får denna utveckling en del rent absurda konsekvenser. Här ett axplock:

  • GMO-sorter av bland annat raps sprider sig vilt till grannars fält – däribland till ekologiska lantbrukare som riskerar att drabbas av stora ekonomiska skador eftersom de får sin skörd underkänd om den innehåller GMO. Sverige är ett av de länder som har en sådan lagstiftning på området att det inte går att ställa någon till svars för skadan. De som drabbas kommer alltså inte att kunna skydda sig.
  • Vildspridning av raps och majs i framförallt USA och Kanada har gjort att ekologiska odlare i stora områden helt enkelt måste avstå från att odla raps och majs eftersom vildspridningen av GMO gör det omöjligt.
  • Monsanto – ett stort fröföretag med GMO-fokus – har stämt odlare som ofrivilligt fått sina odlingar GMO-smittade för att de inte betalat licensavgiften. De flesta har inför hotet av en process mot smarta advokater med stora ekonomiska resurser gett upp och betalat. En kanadensisk odlare gick till motangrepp och bestred Monsantos krav. Googla på Percy Schmeiser för att kolla vad som hände!
  • För att peka på det skeva rättsläget har en organisation bildats för att ställa det största GMO företaget Monsanto till svars. Se Monsanto Tribunal
  • Att utveckla en GMO-sort kostar mycket stora pengar. För att investerarna skall få tillbaka de pengarna måste denna enda sort odlas på mycket stora arealer – och därmed slå ut alla andra arter och sorter i det området. Det är en rak konflikt med biologisk mångfald!

Min slutsats blir att så länge vi har lagar i världen som styr så snett som de vi har idag – så är ett stopp mot GMO nödvändigt. Det betyder inte att GMO är av ondo rent principiellt. Det handlar bara om att rättsläget måste få tid att komma ikapp.

Vi behöver en upphovsätt för fröer som utgår från faktiska förbättringar och som främjar odlarnas kreativitet och förmåga att utveckla egna lokalt anpassade sorter. Precis som musiker kan ta melodislingor och ackord av varandra och göra nytt så måste jordbrukarna kunna ta sorter enligt traditionell upphovsrätt.

Därutöver behövs ett fungerande regelverk för ansvar vid vildspridning. Den fröfirma som tjänar stora pengar på att sprida en viss sort måste kunna hållas ansvarig ifall denna sort visar sig skapa problem för tredje part och för miljön.

Årets nyheter från utvecklingen av ekologiskt lantbruk i Vitryssland

Före 2011 fanns ekologiskt lantbruk i princip inte i Vitryssland. Det fanns enstaka odlare som kallade sig ekologiska och kanske var det – men inget certifierat och det som eventuellt fanns var i  skala något större än husbehov. Det året fick BERAS kontakt med DAK gården – ett privat familjejordbruk med getmjölksproduktion, som då bestämde sig för att lägga om – och 2013 var de den första certifierade ekogården i landet med djur. Det fanns två till ekogårdar – men de var små. DAK stod för nästan hela den ekologiska arealen – ungefär 60 hektar.

Tack vare stöd från Svenska Institutet kunde ett partnerskap kring BERAS följa upp denna början 2014 – 2016 och sedan dess finns en liten rörelse för ekologiskt lantbruk som samordnas av ”Center for ecological solutions” med ett kontor med några anställda i Minsk.

Förra gången jag var här – för ett år sedan – kunde vi räkna till 14 certifierade ekogårdar. Nu är det 19 och total areal är ungefär 1000 hektar. Det finns fortfarande inget Vitryskt certifieringsföretag – men däremot konkurrens om den marknaden av certifierare från Ukraina, Litauen och Lettland. Det är en liten men stabil rörelse framåt.

För den som har rätt kunskaper, uthållighet och kapital att investera så finns möjligheter nu.

Min allra första kontakt och vän Dima Lutayeu, som kom till Sverige och lärde sig om praktiskt ekolantbruk på flera olika gårdar med början 2002, har nu en egen liten gård som han bygger upp från början. Det är en by där invånarna är gamla och blir äldre. Det finns minst sagt mycket att göra. För ett år sedan besökte jag projektet som då inte ens hade riktigt börjat tillsammans med min fru Birgitta. Nu reste jag tillsammans med en av våra lantbrukarvärdar – Lennart Svenzén från Nöbble gård utanför Kalmar. För ett år sedan gick det inte ens att bo på platsen och det som skulle bli trädgårdsland var överväxt med sly. Nu var det iordninggjort så Dima bodde i huset och en hel del var röjt och hade redan givit en grönsaksskörd som var såld och sättlök som skall säljas till våren – och nu skall mer grönsaker odlas. I stugan var det varmt från den ved som slyet förvandlats till.

Den ekologiska rörelsen i landet lider av att det saknas en nationellt vedertagen definition för ekologiskt, så att de som verkligen odlar ekologiskt får konkurrens av sådana som säger att de gör detta, men ändå inte helt lever upp till allt som egentligen krävs. En exportmöjlighet skulle just nu verkligen stimulera utvecklingen här i rätt riktning och hjälpa dem som satsar seriöst och certifierar sig. Det finns en växande efterfrågan i Minsk, men det är alltså svårarbetat.

Jag försöker efter förmåga att hjälpa till med utvecklingen här på olika sätt. Mycket påminner om den tid jag kom in i det ekologiska i Sverige i början av 1980-talet – strax innan KRAV grundades…

Årets trainees är fem. Och utöver dem finns intresse hos några som gjort sin praktikperiod i Sverige att komma tillbaka till en andra period. Det var en positiv nyhet . Vi har gnuggat de nya lite och gett dem tillfälle att fråga och prata om resan och förberedelser för den första tiden på en gård. Att landa med alla kulturskillnader och nytt språk och nytt det mesta är en stor omställning. Men så är det med lärande.

Till årets återträff kom hela gänget från 2017 plus tre från tidigare årskurser. Fler har hört av sig – men de är på jobb på ”kolchoz” mer eller mindre långt bort och hade svårt att komma ifrån. Men de hör av sig. Vi har inte tappat dem!

Mjölkproduktionens villkor

Dokument Utifrån reportage ”Det vita guldet” ger en bra bild och ett bra underlag för ett allvarligt samtal om mjölkproduktionens villkor. Reportaget har visserligen missat att det är väsentliga skillnader i mjölkkvalitet beroende på om korna ätit grovfoder (gräs och klöver) eller stor andel kraftfoder  (spannmål, majs, soja och annat lättsmält). Det ger en lite orättvis bild av mjölkens påverkan på vår hälsa. Men det överser jag med eftersom reportaget som helhet är så bra.

En sak som blev mycket tydlig för mig var industrins intresse av ständigt mjölköverskott. – och hur de ser till att få det. Det innebär dels att de aldrig riskerar underskott av någonting och kan hålla leveranssäkerhet i alla situationer, men framför allt innebär det att priserna till bonde kan pressas till nivåer som inte är förenliga med ekologiskt hållbar produktion. Med dessa två fördelar kan de stora tvinga bort konkurrenter från marknaden och bli allt större och mäktigare oligopol.

Det är ju ett uppenbart vansinne att jordbruksmark exploateras med tärande odling för att producera ett överskott av mjölk som måste dumpas på marknaden och som dessutom leder till ett skadligt överskott av näring som rinner ut i Östersjön och orsaker övergödning, algblomning och bottendöd.

Jag har ända sedan 1980-talet efterfrågat ett kvotsystem för mjölkproduktion som utgår från gårdens naturliga produktionsförmåga utan tillskott av konstgödsel eller inköpt foder. Kan det äntligen vara dags att ta upp en sådan sak på allvar?

Det förfärliga svältargumentet

Enligt FAO´s statistik produceras i världen mat som borde räcka till 14 miljarder – men vi är ”bara” 7 miljarder människor på jorden. Resten av matproduktionen går till spillo på olika sätt och i viss mån till ohälsosam överkonsumtion. Att använda mat till bioenergi anser jag vara spill eftersom det går lika bra att använda oätliga produkter till sådant. Att minska denna överproduktion till nivån av vad vi faktiskt behöver för att tillhandahålla en näringsriktig och god kost till de 7 miljarder vi skulle ge ett både stort och nödvändigt bidrag till att rädda klimat, biologisk mångfald och övergödning.

Det är ganska uppenbart att svält och undernäring har andra orsaker än att vi producerar för lite. Krig och konflikter är en stor orsak. En annan stor orsak är att småbönder i länder med liten penningekonomi drabbas av torka och naturkatastrofer som gör att de inte längre kan odla sin mat – och de har inte några pengar för att skaffa mat genom inköp som alternativ. Naturkatastrofer i största allmänhet är också en viktig orsak.

Ändå används fortfarande svältargumentet. ”Om man inte får göra det eller det så hindras vi till toppskördar och då kan vi inte rädda folk i fattiga länder från svält eller undernäring”. Argumentet används för att försvara tekniker och praxis av olika slag som ifrågasätts av hälso- eller miljöskäl – eller av sociala skäl.

Just nu aktuellt är ogräsbekämpningsmedlet glyosat – Roundup. Det kommer nu att förbjudas för användning av privatpersoner eftersom det finns starka varningssignaler för att det är cancerframkallande – men för att försvara dess användning tar de som blivit glyfosatberoende till just det förfärliga svältargumentet. Och uppenbarligen effektivt. Politiker vågar inte. Glyfosat gör det möjligt att odla ensidigt spannmål – vilket sakta men säkert också bryter ned jorden. Utan glyfosat tvingas odlarna till väl balanserade växtföljder, vilket också bygger upp jorden. Blir produktionen mindre? Både ja och nej. Produktionen av spannmål blir ju betydligt mindre. Men produktionen av det vi kallar grovfoder – alltså gräs, klöver och örter som används antingen som hö, ensilage, grönfoder eller bete – blir större. Räknat i total massa blir skillnaden inte farligt stor och i vissa fall t.o.m. till det ekologiska systemets fördel – och då 80% av spannmålen ändå används som foder och överproduktionen ändå bara pressar ned priset på spannmål så lågt att man t.o.m. använder den för att elda och producera värme och energi så kan man verkligen fråga sig hur relevant det är att tänka i ton spannmål. Fördelen med spannmål är att den är lätt att lagra och transportera. Grovfoder är en mer lokal resurs som innebär att djuren måste finnas lokalt eller i alla fall inom rimligt avstånd. Men den där utspridningen av husdjur från enstaka jättelika anläggningar som skapar olösliga problem med övergödning och djuretik är ju något vi ändå vill.

För den enskilde jordbrukaren handlar det om omställning. De som nyligen investerat i anläggningar som bygger på fortsatt hög specialisering kommer att ha svårt medan de som länge sett vartåt det barkar och utvecklat en mångsidighet och ett ekologiskt tänkesätt kommer att få möjligheter. Sådant måste politiken naturligtvis ta hänsyn till och vara beredd att parera. Att ha beredskap för ändrade förutsättningar kallas ”resiliens”. Vi behöver under alla omständigheter resilienta lantbrukare för framtiden.

Men det gäller att inte vara alltför rädd för att ta steget. Vårt lantbruk kommer att klara en omställning till glyfosatfritt betydligt bättre än vad de flesta lantbrukare och experter vågar uttala öppet.

Maten i civilförsvaret

Nu talar även försvarsminister Peter Hultqvist (svt rapport 13/1) om att vi behöver tänka på och investera i civilförsvaret, och bland alla frågorna där om internetattacker mot elcentraler, desinformationskampanjer mm finns även frågan om livsmedel – maten.

Sedan historiens början och fram till och med 1990-talet har maten självklart framstått som central försvarsfråga och att svälta ut fienden har varit ett av de vanligaste greppen för att övervinna dem. I de flesta länder är det där med maten fortfarande en prioriterad försvarsfråga.

Vi behöver komma tillbaka till verkligheten – och då kommer vi att kunna förstå att ekologisk mat är en nyckelfråga också för försvaret. På flera sätt.

En storstad som Stockholm eller Göteborg är beroende av ett ständigt inflöde av lastbilar och containrar med matvaror. Om det tillflödet av någon anledning plötsligt stängs av kommer butikerna att tömmas ganska snabbt. Man kan gissa att rykten kan få människor att börja hamstra och skynda på utvecklingen. De som då har en direkt kundrelation till ett ekologiskt lantbruk kan då känna sig trygga – i alla fall om de i fredstid byggt upp en solidarisk relation.

Redan idag – i fredstid – upptäcker några ekogårdar, restauranger och cateringföretag att det finns stora vinster i en gemensam direktrelation där ingredienser och menyer kan anpassas till skörderesultaten och odlingsplaner till matgästernas preferenser. En vettig civilförsvarssatsning vore att stärka sådana ekolantbruk som producerar sitt eget foder och sin egen gödning och energi – och som är redo att fortsätta som vanligt om de plötsligt skulle bli bortkopplade från elnät, leverenser, bredband och allt möjligt.

Många människor på glesbygden är redan vana vid att denna service inte fungerar och kan hantera det – om än med viss irritation över att ingen bryr sig om dem. I kristider blir det plötsligt städerna som behöver dem…

Vi planetskötare

Vi är 7 miljarder människor på jorden och det finns 1,4 miljarder hektar åkermark. Det betyder att vi i genomsnitt har ansvar för 2000 kvadratmeter åkermark var. Om man istället räknar på svenskars genomsnittliga livsmedelskonsumtion och hur mycket åkermark som den tar i anspråk kommer man till att genomsnittssvensken som konsument ansvarar för 4000 kvadratmeter – spritt lite här och var på jordklotet.

Vår målsättning som medvetna planetskötare är att vi skall kunna stå för och vara stolta över hur det ser ut på den yta vi har ansvar för. Om den ytan sköts på ett bra sätt så bidrar den på ett positivt sätt till att upprätthålla jordens ekosystem. Åkermarken är ju en gigantisk solfångare, som dessutom har förmågan att hämta kvävgas från luften och tillverka protein och mineraler från markens stengrund.

Ibland talas det om framtidsvisioner av fabriker som tillverkar mat som laboratorieodlat kött och annat. En sak glöms ständigt bort: råvaran kommer i slutänden från jordbruksmark! I allmänhet är det majs, vete eller soja som bearbetas i kemiindustri till socker som sedan används som byggstenar. Just de åkrarna som producerar råvara till kemiindustrin är bland de värsta. En enda gröda över enorma områden – och ogräs och skadegörare sprutas bort. Det är alltså ytor med en extrem biologisk ensidighet som ersätter enorma områden som varit fyllda av biologisk mångfald. Det är få människor som ser de ytorna. En enda person kan sköta mycket stora ytor eftersom det är högt mekaniserat. Och varför skulle någon annan besöka platsen? Det finns ju ingenting där – utom mil efter mil av majs. Inga butiker, inga restauranger, inga människor, inga djur. Ingenting!

För att undvika att bidra till denna slags produktion behöver vi lära oss att undvika alla livsmedel som vi inte kan spåra till gård eller odlingsyta.

Den raka motsatsen är ett ekologiskt kretsloppsjordbruk. Där har bonden börjat med en plan för hela sin mark. Han eller hon har granskat sin mark och vad varje liten bit av marken har för förutsättningar. Den goda åkermarken har delats in i ett antal skiften och en plan har gjorts upp för att regelbundet byta gröda så att varje markbit har en väl genomtänkt omväxling. Skadegörarna försvinner inte helt, men det gör inte heller de som äter eller parasiterar på skadegörarna, och ingen får tillfälle till en sådan befolkningsexplosion att det blir ett allvarligt problem för grödan. Marker med lite sämre förutsättningar har blivit betesmarker eller skog. Bönder blir idag alltmer intresserade av att bevara speciella miljöer och se till att särskilda växter och djur som finns på deras mark skall kunna fortsätta att leva där. Eftersom denne bonde producerar en mångfald produkter så går det att leva helt och hållet på gårdens egen produktion. Det skapar ett oberoende – och gör gården dessutom intressant för besöksnäring av olika slag. Det som säljs från gården är ett överskott – efter att gårdens folk och fä – och marken – fått sitt. Ja, själva marken måste få sitt också! Om marken inte får tillbaka skörderester och tillåter en del växter att växa i flera år så kommer markens levande innehåll – humusen – att småningom förbrukas och brytas ned och istället gå upp i luften som växthusgas.

Det finns en uppenbar svaghet med detta system. Det kräver stor kunskap – och den som försöker sig på systemet utan att ha tillräckliga kunskaper åker lätt på en nit, och det kan i värsta fall bli en mardröm. En annan svaghet som hitintills hållit tillbaka utvecklingen är att vi saknat system för att definiera och stötta denna form av odling. De som gett sig in på den här linjen har fått klara sig själva och har fått kämpa mot regelverk som är byggda för ett helt annat tänkesätt och de har fått kämpa mot en infrastruktur som är uppbyggd för det motsatta systemet. Att tvinga någon in i det här systemet fungerar inte bra – eftersom det kräver både kunskap och engagemang går det lätt illa om det pressas på.

Men de som ger sig in i det och lyckas kan lyftas fram mer och uppmuntras – ännu mycket mer än som redan görs. Vissa restauranger och cateringföretag köper råvaror direkt från sådana här gårdar och visar med stolthet upp råvaruproducenten för sina gäster. Det är ett mycket bra sätt att stödja den utveckling vi vill ha.  De här gårdarna kan bli läromästare för alla de planetskötare som vi behöver inspirera och utbilda våra ungdomar till att bli! Dessa gårdar är framtidens universitet!

De här gårdarna finns. En del av dem är biodynamiker och andra är övriga ekologiska som har ambitioner utöver att klara minimireglerna för EU-ekologiskt. En del är inte ens certifierat ekologiska för att de är för små för att kostnaderna för certifiering skall betala sig. En del som är gott på väg är delvis konventionella odlare som påbörjat en omställning som kanske tar en livstid att genomföra. Den som börjar med en förstörd industriodling har en lång väg. De är hjältar som behöver särskild uppmuntran! Vi måste inkludera alla som sköter mark i arbetet – oavsett vilka förutsättningar de utgår ifrån. Bara de nu börjar gå i en bra riktning.

Den ekologiska odlingens internationella organisation IFOAM har lanserat ett arbete med ”Ekologiskt 3.0” för att utveckla kriterierna för det ekologiska till att komma närmare det egentliga idealet och anpassa det till dagens ekologiska utmaningar.