GMO i jordbruket och upphovsrätten

I debatten om GMO i jordbruket missar man oftast det som är den egentliga drivkraften – upphovsrätten.

Det finns en väsentlig juridisk skillnad mellan en traditionell sort (av en jordbruksgröda) och en sort som tagits fram med genteknik. För den traditionella sorten gäller traditionell upphovsrätt som handlar om att grundmaterialet tagits fram av generationer av jordbrukare under de 10 000 år som människan utvecklat jordbruket. Det innebär att det för en fröfirma endast är möjligt att få ensamrätt på den förbättring man själv gjort. Om någon annan tar fröer och utvecklar någonting som den kan bevisa har vissa fördelar jämfört med utgångsmaterialet, så blir detta en ny sort. Denna traditionella rätt hindrar inte jordbrukare och småbrukare att byta utsäde med varandra och vara kreativa och utveckla sig som de gjort i tusentals år.

Om ett fröföretag däremot har tagit fram en ny sort med hjälp av modern genteknik – så kan de få ett betydligt starkare skydd för sin innovation. De kan ta patent! Det innebär att jordbrukare inte längre lagligt kan byta utsäde med varandra och fröfirman kan betydligt lättare tjäna pengar på sin sort.

I praktiken betyder detta att de stora fröfirmorna som har tillräckliga ”ekonomiska muskler” i praktiken föredrar en sort som är genmodifierad jämfört med en konventionell sort om sorterna i övrigt är likvärdiga. Eftersom konventionell förädling får allt svårare att hitta kapital – så blir det vartefter de gamla sorterna glöms allt lättare att övertyga en okunnig allmänhet (inklusive för den delen en hel grupp av nobelpristagare som visserligen är kunniga inom sina egna områden, men inte har särskilt djupa kunskaper om lantbrukets villkor) om GMO-sorternas fördelar.

För odlarna får denna utveckling en del rent absurda konsekvenser. Här ett axplock:

  • GMO-sorter av bland annat raps sprider sig vilt till grannars fält – däribland till ekologiska lantbrukare som riskerar att drabbas av stora ekonomiska skador eftersom de får sin skörd underkänd om den innehåller GMO. Sverige är ett av de länder som har en sådan lagstiftning på området att det inte går att ställa någon till svars för skadan. De som drabbas kommer alltså inte att kunna skydda sig.
  • Vildspridning av raps och majs i framförallt USA och Kanada har gjort att ekologiska odlare i stora områden helt enkelt måste avstå från att odla raps och majs eftersom vildspridningen av GMO gör det omöjligt.
  • Monsanto – ett stort fröföretag med GMO-fokus – har stämt odlare som ofrivilligt fått sina odlingar GMO-smittade för att de inte betalat licensavgiften. De flesta har inför hotet av en process mot smarta advokater med stora ekonomiska resurser gett upp och betalat. En kanadensisk odlare gick till motangrepp och bestred Monsantos krav. Googla på Percy Schmeiser för att kolla vad som hände!
  • För att peka på det skeva rättsläget har en organisation bildats för att ställa det största GMO företaget Monsanto till svars. Se Monsanto Tribunal
  • Att utveckla en GMO-sort kostar mycket stora pengar. För att investerarna skall få tillbaka de pengarna måste denna enda sort odlas på mycket stora arealer – och därmed slå ut alla andra arter och sorter i det området. Det är en rak konflikt med biologisk mångfald!

Min slutsats blir att så länge vi har lagar i världen som styr så snett som de vi har idag – så är ett stopp mot GMO nödvändigt. Det betyder inte att GMO är av ondo rent principiellt. Det handlar bara om att rättsläget måste få tid att komma ikapp.

Vi behöver en upphovsätt för fröer som utgår från faktiska förbättringar och som främjar odlarnas kreativitet och förmåga att utveckla egna lokalt anpassade sorter. Precis som musiker kan ta melodislingor och ackord av varandra och göra nytt så måste jordbrukarna kunna ta sorter enligt traditionell upphovsrätt.

Därutöver behövs ett fungerande regelverk för ansvar vid vildspridning. Den fröfirma som tjänar stora pengar på att sprida en viss sort måste kunna hållas ansvarig ifall denna sort visar sig skapa problem för tredje part och för miljön.

Annonser

Årets nyheter från utvecklingen av ekologiskt lantbruk i Vitryssland

Före 2011 fanns ekologiskt lantbruk i princip inte i Vitryssland. Det fanns enstaka odlare som kallade sig ekologiska och kanske var det – men inget certifierat och det som eventuellt fanns var i  skala något större än husbehov. Det året fick BERAS kontakt med DAK gården – ett privat familjejordbruk med getmjölksproduktion, som då bestämde sig för att lägga om – och 2013 var de den första certifierade ekogården i landet med djur. Det fanns två till ekogårdar – men de var små. DAK stod för nästan hela den ekologiska arealen – ungefär 60 hektar.

Tack vare stöd från Svenska Institutet kunde ett partnerskap kring BERAS följa upp denna början 2014 – 2016 och sedan dess finns en liten rörelse för ekologiskt lantbruk som samordnas av ”Center for ecological solutions” med ett kontor med några anställda i Minsk.

Förra gången jag var här – för ett år sedan – kunde vi räkna till 14 certifierade ekogårdar. Nu är det 19 och total areal är ungefär 1000 hektar. Det finns fortfarande inget Vitryskt certifieringsföretag – men däremot konkurrens om den marknaden av certifierare från Ukraina, Litauen och Lettland. Det är en liten men stabil rörelse framåt.

För den som har rätt kunskaper, uthållighet och kapital att investera så finns möjligheter nu.

Min allra första kontakt och vän Dima Lutayeu, som kom till Sverige och lärde sig om praktiskt ekolantbruk på flera olika gårdar med början 2002, har nu en egen liten gård som han bygger upp från början. Det är en by där invånarna är gamla och blir äldre. Det finns minst sagt mycket att göra. För ett år sedan besökte jag projektet som då inte ens hade riktigt börjat tillsammans med min fru Birgitta. Nu reste jag tillsammans med en av våra lantbrukarvärdar – Lennart Svenzén från Nöbble gård utanför Kalmar. För ett år sedan gick det inte ens att bo på platsen och det som skulle bli trädgårdsland var överväxt med sly. Nu var det iordninggjort så Dima bodde i huset och en hel del var röjt och hade redan givit en grönsaksskörd som var såld och sättlök som skall säljas till våren – och nu skall mer grönsaker odlas. I stugan var det varmt från den ved som slyet förvandlats till.

Den ekologiska rörelsen i landet lider av att det saknas en nationellt vedertagen definition för ekologiskt, så att de som verkligen odlar ekologiskt får konkurrens av sådana som säger att de gör detta, men ändå inte helt lever upp till allt som egentligen krävs. En exportmöjlighet skulle just nu verkligen stimulera utvecklingen här i rätt riktning och hjälpa dem som satsar seriöst och certifierar sig. Det finns en växande efterfrågan i Minsk, men det är alltså svårarbetat.

Jag försöker efter förmåga att hjälpa till med utvecklingen här på olika sätt. Mycket påminner om den tid jag kom in i det ekologiska i Sverige i början av 1980-talet – strax innan KRAV grundades…

Årets trainees är fem. Och utöver dem finns intresse hos några som gjort sin praktikperiod i Sverige att komma tillbaka till en andra period. Det var en positiv nyhet . Vi har gnuggat de nya lite och gett dem tillfälle att fråga och prata om resan och förberedelser för den första tiden på en gård. Att landa med alla kulturskillnader och nytt språk och nytt det mesta är en stor omställning. Men så är det med lärande.

Till årets återträff kom hela gänget från 2017 plus tre från tidigare årskurser. Fler har hört av sig – men de är på jobb på ”kolchoz” mer eller mindre långt bort och hade svårt att komma ifrån. Men de hör av sig. Vi har inte tappat dem!

Mjölkproduktionens villkor

Dokument Utifrån reportage ”Det vita guldet” ger en bra bild och ett bra underlag för ett allvarligt samtal om mjölkproduktionens villkor. Reportaget har visserligen missat att det är väsentliga skillnader i mjölkkvalitet beroende på om korna ätit grovfoder (gräs och klöver) eller stor andel kraftfoder  (spannmål, majs, soja och annat lättsmält). Det ger en lite orättvis bild av mjölkens påverkan på vår hälsa. Men det överser jag med eftersom reportaget som helhet är så bra.

En sak som blev mycket tydlig för mig var industrins intresse av ständigt mjölköverskott. – och hur de ser till att få det. Det innebär dels att de aldrig riskerar underskott av någonting och kan hålla leveranssäkerhet i alla situationer, men framför allt innebär det att priserna till bonde kan pressas till nivåer som inte är förenliga med ekologiskt hållbar produktion. Med dessa två fördelar kan de stora tvinga bort konkurrenter från marknaden och bli allt större och mäktigare oligopol.

Det är ju ett uppenbart vansinne att jordbruksmark exploateras med tärande odling för att producera ett överskott av mjölk som måste dumpas på marknaden och som dessutom leder till ett skadligt överskott av näring som rinner ut i Östersjön och orsaker övergödning, algblomning och bottendöd.

Jag har ända sedan 1980-talet efterfrågat ett kvotsystem för mjölkproduktion som utgår från gårdens naturliga produktionsförmåga utan tillskott av konstgödsel eller inköpt foder. Kan det äntligen vara dags att ta upp en sådan sak på allvar?

Det förfärliga svältargumentet

Enligt FAO´s statistik produceras i världen mat som borde räcka till 14 miljarder – men vi är ”bara” 7 miljarder människor på jorden. Resten av matproduktionen går till spillo på olika sätt och i viss mån till ohälsosam överkonsumtion. Att använda mat till bioenergi anser jag vara spill eftersom det går lika bra att använda oätliga produkter till sådant. Att minska denna överproduktion till nivån av vad vi faktiskt behöver för att tillhandahålla en näringsriktig och god kost till de 7 miljarder vi skulle ge ett både stort och nödvändigt bidrag till att rädda klimat, biologisk mångfald och övergödning.

Det är ganska uppenbart att svält och undernäring har andra orsaker än att vi producerar för lite. Krig och konflikter är en stor orsak. En annan stor orsak är att småbönder i länder med liten penningekonomi drabbas av torka och naturkatastrofer som gör att de inte längre kan odla sin mat – och de har inte några pengar för att skaffa mat genom inköp som alternativ. Naturkatastrofer i största allmänhet är också en viktig orsak.

Ändå används fortfarande svältargumentet. ”Om man inte får göra det eller det så hindras vi till toppskördar och då kan vi inte rädda folk i fattiga länder från svält eller undernäring”. Argumentet används för att försvara tekniker och praxis av olika slag som ifrågasätts av hälso- eller miljöskäl – eller av sociala skäl.

Just nu aktuellt är ogräsbekämpningsmedlet glyosat – Roundup. Det kommer nu att förbjudas för användning av privatpersoner eftersom det finns starka varningssignaler för att det är cancerframkallande – men för att försvara dess användning tar de som blivit glyfosatberoende till just det förfärliga svältargumentet. Och uppenbarligen effektivt. Politiker vågar inte. Glyfosat gör det möjligt att odla ensidigt spannmål – vilket sakta men säkert också bryter ned jorden. Utan glyfosat tvingas odlarna till väl balanserade växtföljder, vilket också bygger upp jorden. Blir produktionen mindre? Både ja och nej. Produktionen av spannmål blir ju betydligt mindre. Men produktionen av det vi kallar grovfoder – alltså gräs, klöver och örter som används antingen som hö, ensilage, grönfoder eller bete – blir större. Räknat i total massa blir skillnaden inte farligt stor och i vissa fall t.o.m. till det ekologiska systemets fördel – och då 80% av spannmålen ändå används som foder och överproduktionen ändå bara pressar ned priset på spannmål så lågt att man t.o.m. använder den för att elda och producera värme och energi så kan man verkligen fråga sig hur relevant det är att tänka i ton spannmål. Fördelen med spannmål är att den är lätt att lagra och transportera. Grovfoder är en mer lokal resurs som innebär att djuren måste finnas lokalt eller i alla fall inom rimligt avstånd. Men den där utspridningen av husdjur från enstaka jättelika anläggningar som skapar olösliga problem med övergödning och djuretik är ju något vi ändå vill.

För den enskilde jordbrukaren handlar det om omställning. De som nyligen investerat i anläggningar som bygger på fortsatt hög specialisering kommer att ha svårt medan de som länge sett vartåt det barkar och utvecklat en mångsidighet och ett ekologiskt tänkesätt kommer att få möjligheter. Sådant måste politiken naturligtvis ta hänsyn till och vara beredd att parera. Att ha beredskap för ändrade förutsättningar kallas ”resiliens”. Vi behöver under alla omständigheter resilienta lantbrukare för framtiden.

Men det gäller att inte vara alltför rädd för att ta steget. Vårt lantbruk kommer att klara en omställning till glyfosatfritt betydligt bättre än vad de flesta lantbrukare och experter vågar uttala öppet.

Maten i civilförsvaret

Nu talar även försvarsminister Peter Hultqvist (svt rapport 13/1) om att vi behöver tänka på och investera i civilförsvaret, och bland alla frågorna där om internetattacker mot elcentraler, desinformationskampanjer mm finns även frågan om livsmedel – maten.

Sedan historiens början och fram till och med 1990-talet har maten självklart framstått som central försvarsfråga och att svälta ut fienden har varit ett av de vanligaste greppen för att övervinna dem. I de flesta länder är det där med maten fortfarande en prioriterad försvarsfråga.

Vi behöver komma tillbaka till verkligheten – och då kommer vi att kunna förstå att ekologisk mat är en nyckelfråga också för försvaret. På flera sätt.

En storstad som Stockholm eller Göteborg är beroende av ett ständigt inflöde av lastbilar och containrar med matvaror. Om det tillflödet av någon anledning plötsligt stängs av kommer butikerna att tömmas ganska snabbt. Man kan gissa att rykten kan få människor att börja hamstra och skynda på utvecklingen. De som då har en direkt kundrelation till ett ekologiskt lantbruk kan då känna sig trygga – i alla fall om de i fredstid byggt upp en solidarisk relation.

Redan idag – i fredstid – upptäcker några ekogårdar, restauranger och cateringföretag att det finns stora vinster i en gemensam direktrelation där ingredienser och menyer kan anpassas till skörderesultaten och odlingsplaner till matgästernas preferenser. En vettig civilförsvarssatsning vore att stärka sådana ekolantbruk som producerar sitt eget foder och sin egen gödning och energi – och som är redo att fortsätta som vanligt om de plötsligt skulle bli bortkopplade från elnät, leverenser, bredband och allt möjligt.

Många människor på glesbygden är redan vana vid att denna service inte fungerar och kan hantera det – om än med viss irritation över att ingen bryr sig om dem. I kristider blir det plötsligt städerna som behöver dem…

Vi planetskötare

Vi är 7 miljarder människor på jorden och det finns 1,4 miljarder hektar åkermark. Det betyder att vi i genomsnitt har ansvar för 2000 kvadratmeter åkermark var. Om man istället räknar på svenskars genomsnittliga livsmedelskonsumtion och hur mycket åkermark som den tar i anspråk kommer man till att genomsnittssvensken som konsument ansvarar för 4000 kvadratmeter – spritt lite här och var på jordklotet.

Vår målsättning som medvetna planetskötare är att vi skall kunna stå för och vara stolta över hur det ser ut på den yta vi har ansvar för. Om den ytan sköts på ett bra sätt så bidrar den på ett positivt sätt till att upprätthålla jordens ekosystem. Åkermarken är ju en gigantisk solfångare, som dessutom har förmågan att hämta kvävgas från luften och tillverka protein och mineraler från markens stengrund.

Ibland talas det om framtidsvisioner av fabriker som tillverkar mat som laboratorieodlat kött och annat. En sak glöms ständigt bort: råvaran kommer i slutänden från jordbruksmark! I allmänhet är det majs, vete eller soja som bearbetas i kemiindustri till socker som sedan används som byggstenar. Just de åkrarna som producerar råvara till kemiindustrin är bland de värsta. En enda gröda över enorma områden – och ogräs och skadegörare sprutas bort. Det är alltså ytor med en extrem biologisk ensidighet som ersätter enorma områden som varit fyllda av biologisk mångfald. Det är få människor som ser de ytorna. En enda person kan sköta mycket stora ytor eftersom det är högt mekaniserat. Och varför skulle någon annan besöka platsen? Det finns ju ingenting där – utom mil efter mil av majs. Inga butiker, inga restauranger, inga människor, inga djur. Ingenting!

För att undvika att bidra till denna slags produktion behöver vi lära oss att undvika alla livsmedel som vi inte kan spåra till gård eller odlingsyta.

Den raka motsatsen är ett ekologiskt kretsloppsjordbruk. Där har bonden börjat med en plan för hela sin mark. Han eller hon har granskat sin mark och vad varje liten bit av marken har för förutsättningar. Den goda åkermarken har delats in i ett antal skiften och en plan har gjorts upp för att regelbundet byta gröda så att varje markbit har en väl genomtänkt omväxling. Skadegörarna försvinner inte helt, men det gör inte heller de som äter eller parasiterar på skadegörarna, och ingen får tillfälle till en sådan befolkningsexplosion att det blir ett allvarligt problem för grödan. Marker med lite sämre förutsättningar har blivit betesmarker eller skog. Bönder blir idag alltmer intresserade av att bevara speciella miljöer och se till att särskilda växter och djur som finns på deras mark skall kunna fortsätta att leva där. Eftersom denne bonde producerar en mångfald produkter så går det att leva helt och hållet på gårdens egen produktion. Det skapar ett oberoende – och gör gården dessutom intressant för besöksnäring av olika slag. Det som säljs från gården är ett överskott – efter att gårdens folk och fä – och marken – fått sitt. Ja, själva marken måste få sitt också! Om marken inte får tillbaka skörderester och tillåter en del växter att växa i flera år så kommer markens levande innehåll – humusen – att småningom förbrukas och brytas ned och istället gå upp i luften som växthusgas.

Det finns en uppenbar svaghet med detta system. Det kräver stor kunskap – och den som försöker sig på systemet utan att ha tillräckliga kunskaper åker lätt på en nit, och det kan i värsta fall bli en mardröm. En annan svaghet som hitintills hållit tillbaka utvecklingen är att vi saknat system för att definiera och stötta denna form av odling. De som gett sig in på den här linjen har fått klara sig själva och har fått kämpa mot regelverk som är byggda för ett helt annat tänkesätt och de har fått kämpa mot en infrastruktur som är uppbyggd för det motsatta systemet. Att tvinga någon in i det här systemet fungerar inte bra – eftersom det kräver både kunskap och engagemang går det lätt illa om det pressas på.

Men de som ger sig in i det och lyckas kan lyftas fram mer och uppmuntras – ännu mycket mer än som redan görs. Vissa restauranger och cateringföretag köper råvaror direkt från sådana här gårdar och visar med stolthet upp råvaruproducenten för sina gäster. Det är ett mycket bra sätt att stödja den utveckling vi vill ha.  De här gårdarna kan bli läromästare för alla de planetskötare som vi behöver inspirera och utbilda våra ungdomar till att bli! Dessa gårdar är framtidens universitet!

De här gårdarna finns. En del av dem är biodynamiker och andra är övriga ekologiska som har ambitioner utöver att klara minimireglerna för EU-ekologiskt. En del är inte ens certifierat ekologiska för att de är för små för att kostnaderna för certifiering skall betala sig. En del som är gott på väg är delvis konventionella odlare som påbörjat en omställning som kanske tar en livstid att genomföra. Den som börjar med en förstörd industriodling har en lång väg. De är hjältar som behöver särskild uppmuntran! Vi måste inkludera alla som sköter mark i arbetet – oavsett vilka förutsättningar de utgår ifrån. Bara de nu börjar gå i en bra riktning.

Den ekologiska odlingens internationella organisation IFOAM har lanserat ett arbete med ”Ekologiskt 3.0” för att utveckla kriterierna för det ekologiska till att komma närmare det egentliga idealet och anpassa det till dagens ekologiska utmaningar.

 

När får vi gräsmjölk i Sverige?

Det fantastiska med en idisslare som en ko, en get eller ett får, är att de kan smälta det osmältbara. De kan leva av gräs, klöver och örter. Med sina fyra magar och mikrolivet i den största av magarna kan de bryta ned cellulosa till socker och bygga upp högvärdigt protein av enkla kväveföreningar som människor och andra djur inte kan använda som näring.

En blandning av olika gräs och örter, där baljväxterna som kan hämta kväve från luften spelar en särskild roll. Jordbrukaren kallar den för ”vall”. Den står och växer i två eller fler år. Den skördas, och sedan växer den upp igen och skördas igen. I nordligaste Sverige hinner man bara skörda en gång per år. Längst i söder hinner man med fyra skördar på ett år. Men man tar inte bort allt. Rötterna är kvar och bildar en allt kraftigare filt som vi kallar ”grässvål”. Rötterna går allt djupare. Döda rötter tas om hand av maskar och andra djur – och runt de levande rötterna utvecklar sig den levande jorden. En handfull levande jord innehåller fler organismer än antalet människor på jorden. Vi förstår bara en bråkdel av allt som sker i denna jord – och varje plats på jorden har sin unika jord.

Att det växer vall är alltså viktigt för själva jorden – oavsett att något där produceras. Men där finns också en produktion av grönmassa. När idisslare äter av grönmassan – som torrt hö, som bete eller som färsk eller syrad grönmassa (ensilage), så förs de ämnen som stelnat in i osmältbar form tillbaka in i kretsloppet. Gräs och idisslare har genom evolutionen utvecklats tillsammans i en symbios som samtidigt byggt upp den vackra natur vi känner.

Att man idag väljer att utfodra idisslare alltmer med spannmål, soja och andra grödor som lika väl hade kunnat vara människomat direkt blir i detta perspektiv märkligt. Kortsiktigt är det rationellt, men det beror på att våra ekonomiska system idag inte tar hänsyn till ekologin. En mjölkko kan producera upp till 6-7 ton mjölk per år med enbart grovfoder – d.v.s. klöver, gräs och fleråriga örter i form av bete, hö och grönmassa. Då hämtar kon dessutom till stor del sitt foder själv genom att gå ut och beta och risken för sjukdomar är mindre. Kon är friskare och klarar sig för det mesta helt utan antibiotika.

I senaste numret av Ekologiskt Lantbruk (nr 7, 2017) finns en artikel om gräsmjölk. Danmark har det redan – och olika mejerier i Sverige funderar över det och det finns några få gårdar som tillämpar det mer eller mindre konsekvent – och troligen fler som skulle ta steget om det fanns en marknad.

När får vi riktig gräsmjölk också här?