Maten i civilförsvaret

Nu talar även försvarsminister Peter Hultqvist (svt rapport 13/1) om att vi behöver tänka på och investera i civilförsvaret, och bland alla frågorna där om internetattacker mot elcentraler, desinformationskampanjer mm finns även frågan om livsmedel – maten.

Sedan historiens början och fram till och med 1990-talet har maten självklart framstått som central försvarsfråga och att svälta ut fienden har varit ett av de vanligaste greppen för att övervinna dem. I de flesta länder är det där med maten fortfarande en prioriterad försvarsfråga.

Vi behöver komma tillbaka till verkligheten – och då kommer vi att kunna förstå att ekologisk mat är en nyckelfråga också för försvaret. På flera sätt.

En storstad som Stockholm eller Göteborg är beroende av ett ständigt inflöde av lastbilar och containrar med matvaror. Om det tillflödet av någon anledning plötsligt stängs av kommer butikerna att tömmas ganska snabbt. Man kan gissa att rykten kan få människor att börja hamstra och skynda på utvecklingen. De som då har en direkt kundrelation till ett ekologiskt lantbruk kan då känna sig trygga – i alla fall om de i fredstid byggt upp en solidarisk relation.

Redan idag – i fredstid – upptäcker några ekogårdar, restauranger och cateringföretag att det finns stora vinster i en gemensam direktrelation där ingredienser och menyer kan anpassas till skörderesultaten och odlingsplaner till matgästernas preferenser. En vettig civilförsvarssatsning vore att stärka sådana ekolantbruk som producerar sitt eget foder och sin egen gödning och energi – och som är redo att fortsätta som vanligt om de plötsligt skulle bli bortkopplade från elnät, leverenser, bredband och allt möjligt.

Många människor på glesbygden är redan vana vid att denna service inte fungerar och kan hantera det – om än med viss irritation över att ingen bryr sig om dem. I kristider blir det plötsligt städerna som behöver dem…

Annonser

Vi planetskötare

Vi är 7 miljarder människor på jorden och det finns 1,4 miljarder hektar åkermark. Det betyder att vi i genomsnitt har ansvar för 2000 kvadratmeter åkermark var. Om man istället räknar på svenskars genomsnittliga livsmedelskonsumtion och hur mycket åkermark som den tar i anspråk kommer man till att genomsnittssvensken som konsument ansvarar för 4000 kvadratmeter – spritt lite här och var på jordklotet.

Vår målsättning som medvetna planetskötare är att vi skall kunna stå för och vara stolta över hur det ser ut på den yta vi har ansvar för. Om den ytan sköts på ett bra sätt så bidrar den på ett positivt sätt till att upprätthålla jordens ekosystem. Åkermarken är ju en gigantisk solfångare, som dessutom har förmågan att hämta kvävgas från luften och tillverka protein och mineraler från markens stengrund.

Ibland talas det om framtidsvisioner av fabriker som tillverkar mat som laboratorieodlat kött och annat. En sak glöms ständigt bort: råvaran kommer i slutänden från jordbruksmark! I allmänhet är det majs, vete eller soja som bearbetas i kemiindustri till socker som sedan används som byggstenar. Just de åkrarna som producerar råvara till kemiindustrin är bland de värsta. En enda gröda över enorma områden – och ogräs och skadegörare sprutas bort. Det är alltså ytor med en extrem biologisk ensidighet som ersätter enorma områden som varit fyllda av biologisk mångfald. Det är få människor som ser de ytorna. En enda person kan sköta mycket stora ytor eftersom det är högt mekaniserat. Och varför skulle någon annan besöka platsen? Det finns ju ingenting där – utom mil efter mil av majs. Inga butiker, inga restauranger, inga människor, inga djur. Ingenting!

För att undvika att bidra till denna slags produktion behöver vi lära oss att undvika alla livsmedel som vi inte kan spåra till gård eller odlingsyta.

Den raka motsatsen är ett ekologiskt kretsloppsjordbruk. Där har bonden börjat med en plan för hela sin mark. Han eller hon har granskat sin mark och vad varje liten bit av marken har för förutsättningar. Den goda åkermarken har delats in i ett antal skiften och en plan har gjorts upp för att regelbundet byta gröda så att varje markbit har en väl genomtänkt omväxling. Skadegörarna försvinner inte helt, men det gör inte heller de som äter eller parasiterar på skadegörarna, och ingen får tillfälle till en sådan befolkningsexplosion att det blir ett allvarligt problem för grödan. Marker med lite sämre förutsättningar har blivit betesmarker eller skog. Bönder blir idag alltmer intresserade av att bevara speciella miljöer och se till att särskilda växter och djur som finns på deras mark skall kunna fortsätta att leva där. Eftersom denne bonde producerar en mångfald produkter så går det att leva helt och hållet på gårdens egen produktion. Det skapar ett oberoende – och gör gården dessutom intressant för besöksnäring av olika slag. Det som säljs från gården är ett överskott – efter att gårdens folk och fä – och marken – fått sitt. Ja, själva marken måste få sitt också! Om marken inte får tillbaka skörderester och tillåter en del växter att växa i flera år så kommer markens levande innehåll – humusen – att småningom förbrukas och brytas ned och istället gå upp i luften som växthusgas.

Det finns en uppenbar svaghet med detta system. Det kräver stor kunskap – och den som försöker sig på systemet utan att ha tillräckliga kunskaper åker lätt på en nit, och det kan i värsta fall bli en mardröm. En annan svaghet som hitintills hållit tillbaka utvecklingen är att vi saknat system för att definiera och stötta denna form av odling. De som gett sig in på den här linjen har fått klara sig själva och har fått kämpa mot regelverk som är byggda för ett helt annat tänkesätt och de har fått kämpa mot en infrastruktur som är uppbyggd för det motsatta systemet. Att tvinga någon in i det här systemet fungerar inte bra – eftersom det kräver både kunskap och engagemang går det lätt illa om det pressas på.

Men de som ger sig in i det och lyckas kan lyftas fram mer och uppmuntras – ännu mycket mer än som redan görs. Vissa restauranger och cateringföretag köper råvaror direkt från sådana här gårdar och visar med stolthet upp råvaruproducenten för sina gäster. Det är ett mycket bra sätt att stödja den utveckling vi vill ha.  De här gårdarna kan bli läromästare för alla de planetskötare som vi behöver inspirera och utbilda våra ungdomar till att bli! Dessa gårdar är framtidens universitet!

De här gårdarna finns. En del av dem är biodynamiker och andra är övriga ekologiska som har ambitioner utöver att klara minimireglerna för EU-ekologiskt. En del är inte ens certifierat ekologiska för att de är för små för att kostnaderna för certifiering skall betala sig. En del som är gott på väg är delvis konventionella odlare som påbörjat en omställning som kanske tar en livstid att genomföra. Den som börjar med en förstörd industriodling har en lång väg. De är hjältar som behöver särskild uppmuntran! Vi måste inkludera alla som sköter mark i arbetet – oavsett vilka förutsättningar de utgår ifrån. Bara de nu börjar gå i en bra riktning.

Den ekologiska odlingens internationella organisation IFOAM har lanserat ett arbete med ”Ekologiskt 3.0” för att utveckla kriterierna för det ekologiska till att komma närmare det egentliga idealet och anpassa det till dagens ekologiska utmaningar.

 

När får vi gräsmjölk i Sverige?

Det fantastiska med en idisslare som en ko, en get eller ett får, är att de kan smälta det osmältbara. De kan leva av gräs, klöver och örter. Med sina fyra magar och mikrolivet i den största av magarna kan de bryta ned cellulosa till socker och bygga upp högvärdigt protein av enkla kväveföreningar som människor och andra djur inte kan använda som näring.

En blandning av olika gräs och örter, där baljväxterna som kan hämta kväve från luften spelar en särskild roll. Jordbrukaren kallar den för ”vall”. Den står och växer i två eller fler år. Den skördas, och sedan växer den upp igen och skördas igen. I nordligaste Sverige hinner man bara skörda en gång per år. Längst i söder hinner man med fyra skördar på ett år. Men man tar inte bort allt. Rötterna är kvar och bildar en allt kraftigare filt som vi kallar ”grässvål”. Rötterna går allt djupare. Döda rötter tas om hand av maskar och andra djur – och runt de levande rötterna utvecklar sig den levande jorden. En handfull levande jord innehåller fler organismer än antalet människor på jorden. Vi förstår bara en bråkdel av allt som sker i denna jord – och varje plats på jorden har sin unika jord.

Att det växer vall är alltså viktigt för själva jorden – oavsett att något där produceras. Men där finns också en produktion av grönmassa. När idisslare äter av grönmassan – som torrt hö, som bete eller som färsk eller syrad grönmassa (ensilage), så förs de ämnen som stelnat in i osmältbar form tillbaka in i kretsloppet. Gräs och idisslare har genom evolutionen utvecklats tillsammans i en symbios som samtidigt byggt upp den vackra natur vi känner.

Att man idag väljer att utfodra idisslare alltmer med spannmål, soja och andra grödor som lika väl hade kunnat vara människomat direkt blir i detta perspektiv märkligt. Kortsiktigt är det rationellt, men det beror på att våra ekonomiska system idag inte tar hänsyn till ekologin. En mjölkko kan producera upp till 6-7 ton mjölk per år med enbart grovfoder – d.v.s. klöver, gräs och fleråriga örter i form av bete, hö och grönmassa. Då hämtar kon dessutom till stor del sitt foder själv genom att gå ut och beta och risken för sjukdomar är mindre. Kon är friskare och klarar sig för det mesta helt utan antibiotika.

I senaste numret av Ekologiskt Lantbruk (nr 7, 2017) finns en artikel om gräsmjölk. Danmark har det redan – och olika mejerier i Sverige funderar över det och det finns några få gårdar som tillämpar det mer eller mindre konsekvent – och troligen fler som skulle ta steget om det fanns en marknad.

När får vi riktig gräsmjölk också här?

 

Matrapporten 2017

Matrapporten är en stor årlig undersökning av svenskarnas attityder till mat som görs av Foodfriends.

MatLusts möte 28/11 fick vi en dragning.

Det mest intressanta var att det blev så tydligt att Sverige är ett mycket matintresserat land – 79% säger sig vara matintresserade eller mycket matintresserade, vilket är en stor andel internationellt.

Detta är bra eftersom maten faktiskt är viktigare än vi tror – för klimat, biologisk mångfald, övergödning – och för hur jordklotet kommer att se ut fysiskt i framtiden. Blir det monokulturer av industrigrödor som majs, soja, vete, palmolja, gran och några till på oändliga fält som växlar med städer, fabriker, logistikcenter, vägar, öknar och naturreservat som små öar här och där? Eller kan vi också få ett omväxlande jordbrukslandskap med betesmarker, ängar, trädgårdar och olika varianter som producerar både mat, bioenergi, byggmaterial, friluftsliv och annat samtidigt?

Intresset för mat talar för att vi kan få mer av det mångfunktionella landskapet.  Vartefter alltfler fördjupar sig i frågan kommer vi att upptäcka kopplingen till de arealer vi äter mat ifrån. Vem vill medvetet bidra till matöknar?

En annan sak jag fastnar för är att veganer och vegetarianer trots tydlig trend är och förblir en ganska liten minoritet – medan vegetabilisk mat ökar hos människor som inte säger nej till att äta kött ibland. Det är också en bra trend!

Djuren spelar en viktig ekologisk roll i varje ekosystem. Det som blivit fel är att vi överproducerar industrigrödor med hjälp av billig fossilenergi och sedan bygger industrier för animalieproduktion som är helt frikopplade från det ekosystem där de finns. Billigt foder blir billigt kött. Men det är på bekostnad av biologisk mångfald, jordförstöring och övergödning.

En djurhållning som är integrerad i ett lokalt ekosystem är något helt annat. Man kan ha personliga skäl att bli vegetarian eller vegan. Men för den ekologiska hållbarheten finns ingen anledning att gå längre än till att hålla konsumtionen av animalier på en balanserad nivå och välja kött från djur som levt av grovfoder och spill i ett hållbart ekosystem.

Olika system för odling av fisk på land

När man odlar fisk i kassar i havet, så kissar och bajsar fiskarna naturligtvis rakt ut i vattnet och det hela tas om hand genom det stora havets utspädning och naturliga rening. Vilda fiskar gör naturligtvis detsamma. Skillnaden är att odlad fisk utfodras. Man häller alltså fiskfoder, som dels består av fiskmjöl och dels av grödor odlade på land, rakt ut i vattnet. Kan det undgå att bidra till havets övergödning? Detta har gjort mig betänksam mot odlad fisk när skalan blir allt större. När man talar om att foderutnyttjandet är ett till ett, vilket ger illusionen att man får lika mycket fisk som man ger foder, blir jag bara mer skeptisk. Fodret är torrt och köttet innehåller mest vatten. Att räkna kilogram utan att ta hänsyn till hur mycket som är vatten blir missvisande. Ett problem som visat sig i praktiken är att odlad fisk kan utveckla sjukdomar som sedan sprider sig till vilda bestånd. Detta betyder inte att all odling av fisk i havet är dåligt. Men vi behöver en nyanserad diskussion om den!

När man odlar fisk på land i slutna system så försvinner de här invändningarna. Man återvinner vattnet genom att det renas och går tillbaka till fisken. Foderrester, avföring och urin tas tillvara i reningen och i bästa fall används avfallet som gödning till att odla grönsaker. I allra bästa fall består fiskfodret av något som inte kan användas till människoföda direkt. Det finns gräsätande fisk och fisk som lever av alger. Det är något som låter bra för den som bekymrar sig om algblomning. Fiskodling som faktiskt bidrar till att lösa problemet med övergödning samtidigt som näringsrik mat produceras! Det är ju ekologi!

Här skapar den konventionella kommunikationen kring animalieproduktion ett problem. Begreppet ”foderomvandlingsförmåga” används slarvigt. Man räknar kg protein i fodret mot kg protein i produkten och får en siffra. Men i det ena änden är proteinet från början av hög kvalitet som människomat som i fiskmjöl och soja – och i den andra änden är det protein i klöver och lusern, som behöver odlas för jordens skull och som inte är ätligt för människor. Resultatet av att man inte tar hänsyn till proteinets kvalitet är att man drar slutsatsen att de djur som använder mest högkvalitativt foder har den bästa foderomvandlingsförmågan. Det är faktiskt en katastrofalt felaktig slutsats som får konsekvenser. Den animalieproduktion som använder svårsmälta fodermedel får dåliga siffror och de som lever av människomat får bra siffror. Det är faktiskt rakt upp och ned! Att räkna mer noga är inte enkelt. Att räkna riktigt noga är inte ens möjligt. Men vi vill så gärna ha en endimensionell siffra. Det blir ju så enkelt att dra slutsatser när hela komplexiteten kan göras om till en siffra. Då kan till och med en maskin fatta besluten med hjälp av algoritmer.

Risker med att låta algoritmer ta över mänskliga beslut är en annan diskussion.

Jag var i måndags (27/11) på ett seminarium ”De nya affärsmöjligheterna . Fina fiskar fast på land”. Dels besökte vi en anläggning som odlade stör – och närmare bestämt med huvudinriktning på rysk kaviar – och dels fick vi en överblick över branschen.

Det finns två principiellt olika system: RAS och Maya Chy.

RAS – som står för ”Recirculating Aquatic System” är i praktiken ungefär som att ha akvariefiskar fast större. Vattnet måste cirkulera ständigt. Eftersom det är mer fisk per volym vatten än i ett vanligt akvarium måste cirkulationen gå fortare för att få bort allt som fiskarna utsöndrar innan det förgiftar dem. I den anläggning vi besökte byts allt vatten ut varje timme. Sedan går det igenom sedimentering, fettavskiljare, ozon, fettavskiljare en gång till, ammonifiering, nitrifiering och denitrifikation tills vattnet är tillräckligt rent. Den stora nackdelen med detta system är att det är dyrt. Därför passar det inte för billig fisk. Rysk kaviar är alltså en passande produktion i det här systemet. Ett annat problem är att det blir svårt till omöjligt att få KRAV certifiering – av djuretiska skäl. Fiskarna simmar runt runt i en bassäng som inte innehåller något annat än ett antal fiskar av samma art och ekonomin gör att man vill ha dem så tätt som möjligt. Jag tycker att ekonomin är det allvarligaste problemet här. De dyra investeringarna leder till att det krävs mycket stor skala för att få ihop det hela ekonomiskt. Trots allt detta tror jag den här metoden har sin roll i att avlasta havsfiske och fiskodling i haven – och ge meningsfullt innehåll till tomma industrilokaler. Tekniken kan säkert förfinas. Man kunde t.ex. mycket väl tänka sig att sätta till vattenväxter som hjälper till mer reningen och man kan använda restprodukten som filtreras bort till odlingsändamål. Det sista är en bra fråga att ställa som konsument

Maya Chy – betyder helt enkelt fisk från Maya-kulturen. Det är ett traditionellt fiskodlingssystem som växt fram i Centralamerika – alltså i Maya-indianernas land. ”Chy” betyder ”fisk”. Grundprincipen cirkulerande vatten är densamma – men reningssteget består av luftning och grönsaksodling. Fiskarna producerar alltså koldioxid och kvävesalter, som för dem är avfall, men som är näring för växterna. Systemet producerar alltså både fisk och grönsaker – och tar tillvara rester från jordbruk och livsmedelsförädling. Och produktionen av grönsaker är större än produktionen av fisk! Detta speglar det faktum att växterna spelar den mest grundläggande ekologiska rollen. Fisken är minst ett steg högre upp i ”näringskedjan”.

Under svenska förhållanden passar det att använda gamla lador som står tomma till Maya Chy. En sådan variant håller på att byggas upp på Fräkentorp utanför Malmköping. Det skall bli intressant att följa framväxten av detta system.

Tid att tänka nytt när jordbruket investerar

Klas Eklunds argument väger tungt.

När finansmarknaden inser att investeringar i ekologiskt negativ riktning innebär stor risk att förlora pengarna ligger det inte långt bort att investeringar i lantbruk tvingas hålla sig inom ramarna för Ekologiskt Regenerativt lantbruk (ERA) – d.v.s. inte mer djur än vad gården kan försörja med foder – och regenerativa växtföljder som inte sliter ned humuskapitalet, d.v.s. innehåller tillräckligt mycket fleråriga växter i förhållande till ettåriga och med inriktning på biologisk kvävefixering.

Det innebär också att nu är det verkligen hög tid att investera i praktisk kunskap om vad det här i praktiken leder till. För att föda framtidens befolkning kommer det nämligen att kvävas en hel del investeringar i ett hållbart livsmedelssystem…

Insekter som mat i framtiden?

Tanken att vi i framtiden kommer att lära oss äta insekter dyker upp mer och mer.

Jag är inte främmande för idén. Tvärtom – jag har provat och gillade rostade gräshoppor, även om det var länge sedan – och jag vet att eventuella äckelkänslor beror på uppfostran och vad man vänjs vid som barn och kan övervinnas med hjälp av rätt tillagning och servering.

Men i en artikel i Miljömagasinet förra veckan (4/9 2015) dök det upp en artikel som fick mig att börja undra. Där beskrevs en framtid där insekter skall odlas i stora lador – och så skall de utfodras med ”kycklingfoder”!

Författaren till den artikeln verkade helt omedveten om att ”kycklingfoder” är högkoncentrerad, protein- och vitaminrik mat som odlats någonstans och som lika väl som att användas till foder hade kunnat bli livsmedel direkt. Vad är då vinsten med att ta det genom en insekt? Möjligen är insekten lite mer effektiv än kycklingen med mindre förlust av protein och energi på vägen. Men förlust är det!

Vad vi glömmer är att vare sig insekten eller kycklingen producerar vare sig energi eller protein. Det gör växten genom fotosyntes och kvävefixering.

Om vi talar om insekter som lever av att bryta ned cellulosa och annat för människan oätligt material som kommer av växternas primärproduktion. Eller om vi tar insekterna i ekologiska system som utnyttjar någon speciell nisch – Då är jag med på insektsspåret.

Om däremot insekterna skall matas med högvärdigt kycklingfoder, då är vi på helt fel spår!