Det förfärliga svältargumentet

Enligt FAO´s statistik produceras i världen mat som borde räcka till 14 miljarder – men vi är ”bara” 7 miljarder människor på jorden. Resten av matproduktionen går till spillo på olika sätt och i viss mån till ohälsosam överkonsumtion. Att använda mat till bioenergi anser jag vara spill eftersom det går lika bra att använda oätliga produkter till sådant. Att minska denna överproduktion till nivån av vad vi faktiskt behöver för att tillhandahålla en näringsriktig och god kost till de 7 miljarder vi skulle ge ett både stort och nödvändigt bidrag till att rädda klimat, biologisk mångfald och övergödning.

Det är ganska uppenbart att svält och undernäring har andra orsaker än att vi producerar för lite. Krig och konflikter är en stor orsak. En annan stor orsak är att småbönder i länder med liten penningekonomi drabbas av torka och naturkatastrofer som gör att de inte längre kan odla sin mat – och de har inte några pengar för att skaffa mat genom inköp som alternativ. Naturkatastrofer i största allmänhet är också en viktig orsak.

Ändå används fortfarande svältargumentet. ”Om man inte får göra det eller det så hindras vi till toppskördar och då kan vi inte rädda folk i fattiga länder från svält eller undernäring”. Argumentet används för att försvara tekniker och praxis av olika slag som ifrågasätts av hälso- eller miljöskäl – eller av sociala skäl.

Just nu aktuellt är ogräsbekämpningsmedlet glyosat – Roundup. Det kommer nu att förbjudas för användning av privatpersoner eftersom det finns starka varningssignaler för att det är cancerframkallande – men för att försvara dess användning tar de som blivit glyfosatberoende till just det förfärliga svältargumentet. Och uppenbarligen effektivt. Politiker vågar inte. Glyfosat gör det möjligt att odla ensidigt spannmål – vilket sakta men säkert också bryter ned jorden. Utan glyfosat tvingas odlarna till väl balanserade växtföljder, vilket också bygger upp jorden. Blir produktionen mindre? Både ja och nej. Produktionen av spannmål blir ju betydligt mindre. Men produktionen av det vi kallar grovfoder – alltså gräs, klöver och örter som används antingen som hö, ensilage, grönfoder eller bete – blir större. Räknat i total massa blir skillnaden inte farligt stor och i vissa fall t.o.m. till det ekologiska systemets fördel – och då 80% av spannmålen ändå används som foder och överproduktionen ändå bara pressar ned priset på spannmål så lågt att man t.o.m. använder den för att elda och producera värme och energi så kan man verkligen fråga sig hur relevant det är att tänka i ton spannmål. Fördelen med spannmål är att den är lätt att lagra och transportera. Grovfoder är en mer lokal resurs som innebär att djuren måste finnas lokalt eller i alla fall inom rimligt avstånd. Men den där utspridningen av husdjur från enstaka jättelika anläggningar som skapar olösliga problem med övergödning och djuretik är ju något vi ändå vill.

För den enskilde jordbrukaren handlar det om omställning. De som nyligen investerat i anläggningar som bygger på fortsatt hög specialisering kommer att ha svårt medan de som länge sett vartåt det barkar och utvecklat en mångsidighet och ett ekologiskt tänkesätt kommer att få möjligheter. Sådant måste politiken naturligtvis ta hänsyn till och vara beredd att parera. Att ha beredskap för ändrade förutsättningar kallas ”resiliens”. Vi behöver under alla omständigheter resilienta lantbrukare för framtiden.

Men det gäller att inte vara alltför rädd för att ta steget. Vårt lantbruk kommer att klara en omställning till glyfosatfritt betydligt bättre än vad de flesta lantbrukare och experter vågar uttala öppet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s