Religionens roll i skolan – i samtal med Humanisterna

I torsdags (26/3 2015) deltog jag i en debatt eller samtal om Religionens roll i skolan arrangerat av Humanisterna i Södertälje och med Christer Sturmark och Elof Hansjons (Utbildningsnämndens ordförande) i panelen.

Förra året var jag med i panelen och då hette det ”Religionens roll i Waldorfskolan”. Nu var panelen avskalad till två personer och publiken hade en större roll. Förra året representerade jag mitt parti (moderaterna) – den här gången bara mig själv.

Jag tyckte det var en fin upplevelse att Humanisterna i Södertälje faktiskt verkar ha lärt sig och tagit till sig av förra årets upplevelse. Religionens roll i skolan är ett viktigt tema – och nu håller jag faktiskt med i utgångspunkten: Det är ett problem att Sverige inte har gjort upp konsekvent med sin bakgrund från Gustav Wasas tid med sammanblandning mellan stat och religion. När Christer Sturmark inledde med att vi inte behöver mindre utan snarare mer religionsundervisning i skolan – men att denna måste spegla det land vi är idag och ge mytologiska bilder från olika religioner och kulturer – så kan jag inte annat än hålla med. Helt rätt! För övrigt inte så olikt det ekumeniska religionsföreträdare från alla olika religionsbakgrunder säger. Det konstiga förra gången var att just Waldorfskolan, som faktiskt drivit denna ståndpunkt sedan den grundades 1918, var ställd i fokus som om den var problemet och som om antroposofin var en religion. Lite synd denna gång att Waldorffolket inte dök upp. Det hade kunnat bidra med spänst. Waldorfskolan ger ju just detta – mytologiska bilder från alla religioner, trosinriktningar och kulturer, med klara tankar om vad som hör hemma i vilka åldrar och stadier av mognad. Hur man använder myterna för att säga något utan att peka finger, för att stimulera att man växer upp som kritiskt tänkande individ och får mogna i lagom takt istället för att brådmogna och fastna i förhastade föreställningar. Kanske nästa år!

Elof blev pressad på olika frågor och han agerade som en riktig politiker – d.v.s. genom att ducka. Till del kan jag hålla med och ge honom rätt i att kommunpolitiken måste hålla sig borta från detaljstyrning. Det är pedagogerna och lärarna som ansvarar för pedagogiken – och som kommunpolitiker måste man också hålla sig inom skollagen. För att inte tala om att hålla sig vän med en majoritet av alla väljare…. Men man kan faktiskt ha en vision ändå, något som är anledningen till att man engagerar sig, och det tycker jag gärna man kan uttrycka. För min del handlar det om att förbereda nästa generation att ta över efter oss. Ett problem är att dynamiken i det politiska leder till att det lätt landar i antingen visionslöshet eller i okänslig hårdflört med opinionen. Nej, jag tror faktiskt att saken är den att skolan bör lära att styra sig inifrån och bli en formande kraft i samhället istället för att ta order av politiker som inte är aktiva pedagoger och som ständigt är tvungna att flörta med en majoritet för att inte förlora sitt ämbete.

Författaren och samhällskritikern Lars Gustavsson formulerade begreppet ”Majoritetsinriktad maktpositivism” i en essä som jag läste för många år sedan, och satte med detta fingret på ett principiellt problem i svensk samhällsdebatt på 1970-talet, som jag inte kan se att vi har övervunnit än. ”Maktpositivism” är Gustavssons ord för att beskriva åsikten att den som har makten alltid har rätt. Han hade plockat upp den tråden från Sartre, som analyserat vilka som var medlöpare och vilka som var motståndsmän (och -kvinnor) under den tiden nazisterna ockuperade Frankrike. Sartres slutsats var att båda lägren innehöll en blandning av samtliga ideologiska schatteringar – från kommunister till fascister. Jo, det fanns även fascister inom motståndet. De gillade inte att tyska fascister bestämde över franska fascister! Det som förenade alla medlöpare var att de accepterade makten och slöt sig till den, så snart det var tydligt vem som hade makten. Majoritetsinriktad maktpositivism är en svensk mellanmjölksvariant som (grovt uttryckt) innebär att majoriteten alltid har rätt.

Jag menar att Gustavsson har en viktig poäng här! Skolan formar framtiden och att lägga skolan i händerna på maktpositivisterna menar jag är livsfarligt. Skolan bör istället styras av något i stil med det som jag formulerade som min pedagogiska vision – att förbereda barnen för att ta hand om framtiden – en framtid som vi som hör till nutiden och dåtiden inte kan ha i vår hand.

Tillbaka till religionens roll i skolan: Jag tror inte religionerna i sig är problemet, utan det faktum att den verkliga andligheten står oskyddad och hudlös mot exploatering av maktspelare. En bokstavstro på Vetenskapen där man missat poängen att försök och iakttagelser kan tolkas på mer än ett sätt riskerar lika mycket att bli slagträ i maktspel.

Christer Sturmark tog upp exemplet av en klass som fått starkt inflytande av en kreationist. Är det ett allvarligt problem om 50% av eleverna i en gymnasieklass tror på kreationsläran och motsätter sig evolutionsläran? Den frågan fick inget svar under samtalet – inte heller jag kom på något riktigt klokt att säga. Det jag kom på att säga var att när svenska ungdomar som fötts i Sverig, växt upp i Sverige och genomgått vanlig skola, någon gång därefter blir inspirerade av en predikant som lovar dem evigt liv i paradiset och inträdesbiljett för sina vänner också om de går med i ett heligt krig och de sedan faktiskt reser ned och börjar kriga och medverka till att slå ihjäl oskyldiga som råkar stå i vägen och har en annan tro – då är det ett problem! Och det är ett problem som faktiskt finns i Sverige. Det problemet kanske inte handlar så mycket om vad ungdomarna har fått med sig i skolan – som om vad de INTE fått med sig! Det har duckats för viktiga livsfrågor! (Förklaringen är min gissning utan vetenskapliga belägg). Men när det gäller kreationister versus evolutionslära så har jag något att säga som jag kom på först senare:

Om 50% av eleverna har en märklig föreställning, så tror jag det är ett mindre problem än om 100% av eleverna har en viss föreställning – vilken den än är! Och vad menar vi med ”kreationism” och vad menar vi om tro på ”evolutionsläran”? Jag tror t.ex. inte att människan härstammar från apan. Det går tvärt emot ett outtalat populärvetenskapligt konsensus som en del omedvetet inkluderar i begreppet ”tro på evolutionen”, och som får mig att reagera med ett svagt obehag när någon säger att jag ”måste” tro på evolutionen därför att den bygger på ”fakta”. Jag tror ju på evolutionen, men jag känner ändå ett visst obehag när jag hör något om vad man ”måste” tro.

Jag stödjer min tro (som inte är en dogmatisk tro utan en sådan som alla har och som ständigt påverkas och utvecklas av iakttagelser och nya erfarenheter) på de grundfakta jag studerat och känner till – och ett lite noggrannare än vanligt resonemang.

Människan och apan har en gemensam förfader. Om det har jag inget tvivel. Man kan studera serier av såväl embryons utveckling som olika fossil fram till nu levande varelser. Dessa pekar tydligt på ett gemensamt ursprung och på att det finns en utveckling. Men tvärtemot att visa att människan härstammar från apan så visar det äldsta kända fossilet av en människoförfader drag som tydligt visar att detta inte kan vara förfader till någon av de moderna aporna. Den varelsen (”Lucy”) karaktäriseras snarare som en outvecklad människa. Studerar man fossiler riktigt noga så märker man också att de där grenpunkterna som kan utvecklas både till det ena och det andra – ”den felande länken” – ständigt saknas och ersätts av frågetecken. Mittlinjen – stammen – i det stora stamträdet är en gåta. Är man noga vetenskapligt inriktad, så är det där man kommer att kunna enas. Här har vi en gåta! Studerar man också individernas utveckling ser man att ett nyfött apbarn ganska mycket liknar en vuxen människa. Djurembyon liknar barn – och ju mer de utvecklar sig in i vuxenhet – desto mer specialiserade och olika en människa blir de. Min slutsats är antagligen chockerande för den som trummat in att människan bara är en djurart. Jag tror att människan snarare är ursprunget! Den gemensamma förfadern är om man går bakåt inte ett djur – utan en outvecklad människa! Outvecklad som ett embryo, men på ett sätt mänskligt redan från början – och med djuren som sidospår in i specialisering. Vetenskapliga fakta motsäger inte en sådan bild. Jag tycker t.o.m. att vetenskapliga fakta stödjer den här bilden mer än att den gemensamma förfadern skulle vara ett djur.

När klassrummet öppnar för den här typen av djupa och ifrågasättande perspektiv även gentemot ”populärvetenskapligt konsensus” – då är jag nöjd.

Då börjar vi övervinna den majoritetsinriktade maktpositivismen!

Jag ser fram emot nästa samtal som Humanisterna i Södertälje vill ordna!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s