Frihetens problematik

Människans natur är att spränga sina gränser.

När en människa upptäcker en gräns som är satt av en annan människa, av Gud eller av naturen (och är på det humöret), så ger hon sig inte förrän hon sprängt den gränsen. Föräldrar vet vilken oerhörd lockelse ”Du får inte…” kan utgöra. Det ligger i vår natur. I detta sprängande av gränser söker vi vår egen identitet och livets mening.

Jag tror att idén om det gränslösa samhället som så starkt präglar vårt samhälle idag, kommer av denna mänskliga strävan att spränga gränser. Den har fått oss att drömma om en gränslös värld.

Nu är vi nästan där – och börjar märka att den gränslösa världen kan vara som den värsta mardröm!

För inte så länge sedan var vi tvungna att arbeta konkret med naturen för vårt uppehälle. För att få mat måste vi sköta åkrar och djur eller fiska, jaga och samla. Det krävdes en ansträngning, som också gjorde att vi höll oss sunda.

Något i oss människor är som djuren. Om en ko kommer lös i ladugården och hittar kraftfoderbingen, så äter den tills den dör. För kraftfodret har den ingen gräns i sig själv. Betet kan den aldrig äta ihjäl sig på, för det fyller upp magen i tid och ger en tydlig signal till arbetet med att idissla och tugga om. Men kraftfodret tycks fordra en inre gräns som kon saknar.

Djupare sett menar jag att det sant mänskliga – utöver sprängandet av andras gränser – är att hitta sina egna gränser i sig själv ur fri insikt.

Det är dags att vi slutar drömma om en totalt gränslös värld och istället börjar drömma om en värld där vi bygger upp alla de gränser vi behöver för att leva väl. Vi behöver gränser på alla plan; Jag sätter min personliga gräns när andra ställer krav på mig som jag inte kan säga ja till. Ett lokalsamhälle bör kunna sätta sina gränser – alla beteenden hos nyinflyttade och besökare är inte OK. (Inte heller alla beteenden hos de som bott in sig sedan evigheter är OK). Familjen måste kunna sätta sina gränser. Även kommunen, den större gruppen, föreningen, nationen o.s.v. måste kunna sätta sina gränser och definiera vad som är tillåtet inom dess revir.

Men vi måste samtidigt också respektera den sant framåtskridande gränsöverskridande människan.

Det nya samhället måste bygga på tron på den innerst inne goda människan som går denna svåra balansgång och växer med erfarenheten till allt starkare lysande moraliska förebilder – och finner sin glädje i livet i att få bli alltmer skicklig i att bidra till att vår värld blir bättre att leva i.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s