Riksrevisionen kritiserar Landsbygdsprogrammet

Igår kom nyheten att Riksrevisionen kritiserar Landsbygdsprogrammet. Det blev ett hett samtalsämne bland några av oss som var på väg hem från Vilnius. Det är bra med revisorer!

En oro för framtiden är att texter om ”innovation” i lantbruket kommer att tolkas som teknisk innovation, när det som verkligen behövs är nytänkande på det sociala, ekonomiska och ekologiska området. Ny hypermodern teknik på lantbrukets område har en tendens att kräva ytterligare sammanslagningar av gårdar för att betala sig. Det kan vara bra – men är det långt ifrån alltid.

Lantbruksbranchens starka lobbyister säger sig företräda lantbrukarna – och uppfattas också som om de gjorde detta – när de i själva verket företräder de industrier som lever av att sälja förnödenheter till eller köpa råvaror av lantbruket. Många lantbrukare är helt i händerna på dessa, och tillåter att aktörer som tjänar pengar på lantbruket utan att vara lantbrukare framställer sig som om de var lantbrukarnas röst. LRF –Lantbrukarnas Riksförbund – är två saker i ett; Dels är det böndernas  organisation, som är organiserad i lokalavdelningar med ibland stort engagemang och intressanta aktiviteter som utser sina regionombud, som i sin tur utser riksstyrelsen, som skall företräda landets bönder. Men LRF är också ägare till de industrier som säljer förnödenheter till bönder och som köper upp böndernas produkter, förädlar dem och säljer dem vidare.

LRF nr 1 som företräder bönderna bör rimligen jubla om någon kommer på ett sätt som gör att de behöver mindre förnödenheter och sparar kostnader eller ett sätt att få ut ett högre pris genom att ta på sig mer av förädlingen och utveckla egna varumärken. Men LRF nr 2 som företräder industrierna som säljer till bönderna och köper råvaror måste rimligen ha som huvudintresse att sälja så mycket som möjligt och köpa till lägsta möjliga pris. Men det är exakt samma riksstyrelse som skall företräda båda parterna. Det är som om LO och SAF hade en gemensam styrelse. De senaste 40 åren har antalet lantbrukare minskat stadigt och katastrofalt snabbt, medan de industrier som också hör till LRF har växt och blivit allt starkare. Det talar sitt tydliga språk. Min kollega Hans Naess berättade för många år sedan att han ledde ett studiearbete i LRF avdelningen i Vadsbro. De började undersöka hur mycket pengar de betalade till sina ekonomiska föreningar och hur mycket insatser de hade i dem. Sedan började de fundera över vad dessa pengar skulle kunna göra om de arbetade i Vadsbro. Detta blev så småningom slutet på LRF avdelningen i Vadsbro (Det är i alla fall så jag hörde historien – ifall det faktiskt finns en LRF avdelning där fortfarande hoppas jag på rättning) och starten på några nykooperativa verksamheter som Rheum och Finesserna.

Sådana nytänkare som dessa, Eldrimner, Ekologiska Lantbrukarna, Saltå Kvarn, Ekobanken  och många andra med dem skulle med i jämförelse med de pengar som landsbygdprogrammet kostat mycket små medel kunna åstadkomma underverk – om det inte samtidigt slängdes subventioner till dem som konserverar ohållbara strukturer och om inte dessa ohållbara strukturer och baktunga institutioner hade ett så starkt inflytande över hur regelverk skrivs.

Ett regelverk med tillämpning som slutade att missgynna det småskaliga och jordnära skulle snabbt få stora positiva effekter.  Jag hoppas på en frisk debatt om Landsbygdsprogrammet i framtiden efter RRV´s svidande rapport.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s