Kyckling är inte så klimatsmart

När jag gick min agronomutbildning för nästan 30 år sedan fick vi lära oss begreppet ”foderomvandlingsförmåga”.  Lärarna påpekade noga att man måste använda siffror och saklig beräkning och att begreppet handlade om Megajoule in mot Megajoule ut. Då kunde man räkna ut sakligt. Hur mycket foder gick åt för att producera ett kg kött? Man kunde ju räkna kg foder mot kg kött, men då skulle ju torrfoder få en orättvis fördel. Då kan man räkna torrsubstans. Men en del foder innehåller sådant som inte är någon näring alls. Men om man räknar ut energivärdet, så tyckte man att man hade kompenserat så att det räckte.

Följden av detta blev att den bästa foderomvandlingsförmågan har fiskodling där man utfodrar med fiskmjöl, medan betesdjur som själva går runt för att ta vara på gräs har den sämsta. Det blev nästan löjligt tydligt att ju mer likt fodret var slutprodukten – desto bättre foderomvandlingsförmåga. Det var nog flera som protesterade, men jag misstänker att de flesta till sist accepterade och gick vidare till nästa lektion för att plugga in nästa grej.

Men jag har inte släppt det här och jag känner igen det här bakvända tankesättet i många beräkningar – bland annat i den beräkning som kommer fram till att kyckling skall vara klimatsmart.

Nu har broilerindustrin gått ut med en informationsskrift till alla skolor om hur ”klimatsmart” det är med kyckling. De av mina tidigare kurskamrater som snällt accepterade lektionen om foderomvandlingsförmåga håller antagligen med – och de är ju experter som de som saknar agronomexamen har svårt att säga emot.

Men jag håller inte med!

Kyckling utfodras i allmänhet med foder som i princip hade kunnat vara människomat direkt. Även om det då bara går åt 3 gånger så mycket näring i foder som man får ut i kött, så är det sämre än kött från betande djur som vårdar marker och bidrar till vackra hagar och biologisk mångfald samtidigt som de äter. Även om korna rapar metan, så kompenseras detta av att de bidrar till humusbildningen – ifall de sköts på ett klokt ekologiskt sätt. Om vi talar siffror så är det en viktig faktor som i den svenska debatten glöms bort – och det är effekten på markens humushalt. De ettåriga grödorna tär på humushalten medan flerårig vall med klöver och gräs bygger upp. Det är svårt att mäta – och resultatet gynnar inte foderindustrins intressen. Kanske förklarar detta att denna faktor så länge förbisetts. FN har uppmärksammat denna faktor och uppgraderat livsmedelskedjans roll för klimateffekten, men denna insikt tar tid att tränga in.

Skillnaden mellan kött och kött rent miljömässigt handlar om ifall djuren utfodras med ettåriga grödor som i princip är utbytbara mot direkta matgrödor eller om de utfodras med fleråriga grödor som behövs för att bygga upp humusen i jorden eller restprodukter som människor ändå inte äter.

Det är en enkel tumregel som faktiskt håller för en skeptisk agronoms granskning.

 

Annonser

4 thoughts on “Kyckling är inte så klimatsmart

  1. Hej Hans!
    Följande debattartikel i SvD tar ju upp en mycket näraliggande fråga (mer eller mindre samma fråga). Vad anser du om de argument som framförs? Jag tror inte de håller riktigt, men kan inte sätta fingret på varför.
    http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/spelar-ingen-storre-roll-om-kor-ater-gras-eller-spannmal_8159780.svd
    (Det finns länkar i början av artikeln till några föregående debattartiklar som hör till debatten.)
    Vänliga hälsningar
    Anders Skarlind

  2. Hej Anders! Det jag menar att Hedenus, Bryngelsson och Larsson (H,B&L) framför allt missar är att tänka ur en helhet. Idisslaren behövs i det odlingssystem som har potential att vända jordbruket och livsmedelskedjan från den dominerande källan till negativ klimatpåverkan till neutralt eller t.o.m. positivt. Granstedt utgår från ett ekologiskt kretsloppsjordbruk där jordbruksmarken är en kolfälla i sig samtidigt som det producerar tillräckligt med mat för att försörja jordens befolkning med den åkermark som finns. 500 kg rent kol/hektar och år som kolfälla är uppmätt på Skilleby försöksgård i långliggande försök (drygt 3 växtföljdsoml à 5 år). Jämfört med genomsnittlig global användning av åker som innebär att marken förlorar växthusgaser till luften och samtidigt förlorar bördighet är det en betydande skillnad. Men det innebär också att man bör lära sig att konsumera med utgångspunkt i ekologisk hållbarhet. Det innebär minskad total köttkonsumtion, men att en större del av den konsumtionen blir idisslande djur eftersom dessa spelar en viktig roll i hela odlingssystemet. Man bör alltså se nötdjurens flera funktioner och nötköttet som en biprodukt av landskapsvård respektive viktig roll i en balanserad växtföljd. Skillnaden blir om vi nöjer oss med det kött som produceras som ekologisk ”biprodukt”. Konsumenten behöver lära sig mer om hur produktionen faktiskt går till. Den moderna kycklingproduktionen fyller ingen positiv ekologisk roll. Den har kanske relativt liten påverkan per kg, men den har inget ekologiskt plusvärde.

  3. Jag har tänkt lite vidare och är också inne på att det nog brister i helhetstänkandet. H,B&L har kanske ett tänkesätt som är mer ägnat att analysera detaljfrågor än att hitta bra helhetslösningar. Tänk t.ex. på vilket slags landskap människor tycker om att se omkring sig, vandra i, vistas i. Deras lösning verkar inte leda till några vackra landskap. Jag tror också att det kan vara vanskligt att utifrån vetenskapens nuvarande ståndpunkt i ett forskningsfält som utvecklas dynamiskt räkna fram långtgående konsekvenser inom områden som till stor del kräver andra kunskaper för att bedöma. Nya kunskaper kan troligen snabbt leda till nya slutsatser. Här är kanske ett relevant exempel, som jag råkade hitta och inte kan bedöma vilken potential det har:
    http://news.psu.edu/story/165343/2010/08/26/unusual-feed-supplement-could-ease-greenhouse-gassy-cows

    Nu var det köttproduktion från kor som H,B&L kristiserade. Det var inte mjölkproduktion. Ett problem, bl.a. när det gäller landskapsvård och gödselhantering/växtnäring är som jag uppfattar det att mjölkproduktionen blir alltmer koncentrerad till stora enheter, där det dessutom kan bli svårt att ordna betesgång på ett rationellt sätt. Och då har köttdjuren kommit in som landskapsvårdare i stället. Hur ska man se på detta?

    • Köttdjur kan ta tillvara sämre beten än mjölkkor, som kräver betesmark med hög produktion. Om gården tänker ekologiskt, så optimerar den betesutnyttjandet för att kunna nyttja djuren maximalt till landskapsvård – det går att ha 100% grovfoder, även om få gårdar gör det. Förutom att det är till nytta för jorden, så har nötkött av enbart grovfoder en annan kvalitet med Omega fettsyra. Naturvården har brist på betesdjur till alla marker som behöver vårdas och vill i allmänhet ha ett ur djursynpunkt ganska högt betestryck för att gynna lågväxande arter. Kött som kommer fram på det här sättet borde väl betraktas som en ren biprodukt till naturvård. I ett extremt exempel åt andra hållet har man huggit ned djungel för att få fram ett bete som ger köttproduktion i några år innan erosionen förstört marken. Däremellan finns olika varianter. För att veta om det är bra eller dåligt för klimatet måste man faktiskt gå till gården och ställa olika frågor. Jag vill se mer av kombinerad nytta. Djur som producerar både mjölk och kött – och inte minst gödsel – och ger landskapsvård – och kanske dessutom läder och annat. Kanske t.o.m. gör viss tjänst som terapeuter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s