Påskstämning

De flesta svenskar brukar hälsa ”Glad Påsk” från Skärtorsdagen och fram till och med Påskdagen.

Mig skär det i. För min del känns den ryska seden bättre. Där väntar man till Påskdagsmorgonen, och när man möter någon vän eller bekant man inte sett sedan före påskdagsmorgonen, säger man ”Kristus är uppstånden”, och får svaret ”Ja, han är sannerligen uppstånden”. Detta låter säkert hemskt i ett sekulärt svenskt öra, som har fått nog av allt tal om Jesus. Men poängen att man levt igenom något och hittat till en glädje på andra sidan finns där. När jag tänker på detta – och jag påminns om det varje påsk eftersom alla glatt säger ”Glad Påsk” på både Skärtorsdag och Långfredag  – känner jag mig katastrofalt urmodig och osvensk. Den här hållningen är ju helt omöjlig i Sverige på 2000-talet. Eller?

Påsken är en av de stora årstidshögtiderna, och förmedlar en speciell stämning som har med årsloppet att göra. Påskens stämning är död och uppståndelse, vilket den moderna sekulära människan har lite svårt med. Död är otäckt och vi tenderar att gömma undan den när den kommer in i våra verkliga vardagliga liv. Kanske är det för att kompensera detta undangömmande som vi är så fascinerade av deckare som gör ond bråd död till ett overkligt nöje som vi avnjuter som film med en påse chips. Men det är något annat att ta in döden i verkliga livet. Påskens speciella glädje handlar om att övervinna döden. Det finns en särskild djup glädje och optimism på förtvivlans andra sida. När man faktiskt har övervunnit något svårt. Det är när ”Glad Påsk” uttalas på sätt som alltför tydligt avslöjar att det inte handlar om övervinnande utan mer om glättighet, som det skär i mitt öra.

De stora årstidshögtiderna ger oss tillfälle till inlevelse i sina stämningar. Påsken infaller på den tid då livet i jorden börjar vakna efter en lång vinter. Ägget är en mycket bra symbol för det nya livet. Dessutom värper fåglar naturligt på våren – så det är också årstidsanpassat att äta ägg till påsk. (Men ät då ägg från frigående ekologiska höns. De billiga äggen med okänt ursprung har inget med årstid att göra.) De första vårtecknen bidrar också till påskstämningen. Man tar i förväg in ris som börjar slå ut lagom till påsk. Hustrun tog i år in inte bara björk utan ett helt sortiment av olika trädslag – fascinerande!  Det är nytt liv som spirar ur det döda. Det är förståss inte riktigt dött, även om det ser lite ut så. Men det är å andra sidan inte den mänskliga döden heller. Ingen katastrof är så absolut total att det inte finns ett liv på andra sidan.

(Nu känner jag igen att den sekulära svensken inte riktigt hänger med; Det upprepas ständigt att ”man kan ju inte veta vad som finns efter döden”. Men hur kan man veta att man inte kan veta, ifall man själv inte vet? Jag vågar påstå att jag vet något.  Inte allt – men i alla fall att medvetandet finns både före födelsen och efter döden och lite mer. Till den som har en god vilja kan jag hjälpa till att leda människans reinkarnation i bevis, men jag är absolut ointresserad att argumentera saken. Det kräver ansträngning och koncentration att hänga med – ungefär som ett matematiskt bevis. Den som inte vill veta av det nu får ju upptäcka saken i sinom tid ändå.)

Jag tycker i själva verket mycket om just påskstämningen. Den stärker mitt hopp om jordens ekologiska framtid. De naiva framtidsoptimister som låtsas som om vi skulle kunna ta oss förbi jordens ekologiska gränser enbart med hjälp av tekniska landvinningar utan att ta rejäla steg in i helt nya tänkesätt, levnadssätt och globala systemförändringar ger mig en känsla av förtvivlan som jag behöver en dos påskstämning för att övervinna. När jag hör Rockström och andra tala om ekologiska katastrofscenarier för jordklotet, känner jag mig lättad – inte mer oroad. Det jag hör bekräftar min upplevelse och talar om för mig att vi är på väg att övervinna förnekelsen. Jag tror att idén om jordens undergång i själva verket handlar om ett mänskligt medvetandesteg. En del människor har redan i sitt medvetande gått igenom jordens undergång och lever i ett nytt medvetande – redo att hjälpa medmänniskor som befinner sig i olika stadier av processen att ta sig igenom. Andra är inte där än. All förändring innebär också död av något gammalt, och detta måste få sörjas. Men det nya måste också fram. Påskstämningen är en hjälp att ta sig igenom – att minska rädslan i alla de processer vi går igenom för att förnya oss.

I år blev det verkligen påskstämning! Nibble gårds ladugård med mejeri har brunnit ned. Många djur blev innebrända. Det skedde fredagmorgonen före Palmsöndagen. Det är en riktig dödsupplevelse. Jag fick budet med ett sms medan jag ännu befann mig på Baltic Sea Day i St Petersburg. Det är verkligen förfärligt. Nibble ladugård var hjärtat. Jag var hemma lagom till att vara med på en ceremoni runt den brunna ladugården. Där hade många människor som kände sig berörda samlats. Det var flera hundra. Det slogs i cymbaler och tonades – en vacker och värdig manifestation. Tydligen hade det hänt mer – ”Och så samma dag Amanda…” hörde jag. Jo, det var Amanda Huircan-Martinez. Hon skulle få barn. Men i stället hade barnet dött innan förlossningen och sedan hade komplikationer tillstött och Amanda själv hade förlorat livet. En ung människas död under sådana omständigheter träffar en rakt i magen! Jag kunde se Amanda för min inre blick. Hon var inte en av dem jag arbetade med dagligen, men hon var en människa som med värme och hängivenhet arbetade för en bättre framtid. Hon gjorde en gång ett intryck på mig och när jag tittade mig omkring på internet upptäckte jag att hon verkligen hade satt spår – hon fanns såväl i Svenska Dagbladet som på Kulturdelen (Södertälje), och i måndags landade ett nummer av Forum för Antroposofi med en artikel skriven av Amanda upp! Hon beskrev hur mycket YIP (Youth Initiative Program) hade betytt för henne och vädjade om bidrag för att det skulle få fortsätta. Varför skall en sådan ung människor som behövs här – och som dessutom lämnar ett litet barn efter sig – behöva lämna jordelivet – och på ett sådant sätt?

Det är många människor på jorden som har saker att smälta. Som en sund människa påverkas vi av vad våra medmänniskor drabbas av – både nära och fjärran. Att ha ett totalt känslomässigt pansar är inte helt friskt. Vi har nog alla ett eller annat att smälta.

Påsken är just en helg när man kan smälta saker – och till sist finna glädjen – inte genom att blunda för att verkligheten faktiskt innehåller en del svårsmälta saker – utan tvärs igenom det svåra i en äkta återuppståndelse på andra sidan.

God Påsk!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s