Idag skriver Torbjörn Fagerström i DN debatt under rubriken ”Nyttig genmanipulerad mat stoppas av skräckpropaganda”. Fagerström tycker alltså att vi skall släppa på restriktionerna mot genmodifierat i Europa och menar att Europa förlorar pengar, missar miljöfördelar och missar möjligheter att klara livsmedelsförsörjningen i världen, kommer efter i forskningen och att genmodifierat är bevisat ofarligt.
Hur har han kommit till sina slutsatser?
Först ofarligheten: Det Fagerström missar är att de metoder för genmodifiering som används i praktiken i de sorter som finns på marknaden idag är antingen att skjuta in den gen man vill ha in med visst våld i cellkärnan eller att låta ett visst virus bära in den. Utvecklingen går ju framåt, men all kommersiell genmodifiering idag använder någon av dessa två – egentligen gammalmodiga och grova – metoder.
Båda metoderna har sidoeffekter som är mycket lite efterforskade och de som finansierar forskningen om genteknik har ett betydligt större incitament att forska fram nya sorter (som de kan tjäna pengar på) än att undersöka sidoeffekter (som innebär risk för att de förlorar pengar).
När en gen skjuts in kan andra gener på vägen av ren tillfällighet råka slås sönder, stängas av eller slås på. En sönderslagen gen kan börja producera nya ämnen med okända bieffekter. Till skillnad från vanliga miljögifter (som var ”ofarliga” i tiotals år innan effekterna upptäcktes), så kan gener reproducera sig själva och det kan bli svårt att stoppa produktionen om genen hittat in i något ogräs. Ifall bieffekterna är starka dör organismen. Då har just det ”skottet” misslyckats och man gör ett nytt ”skott”. De försök som ger tydliga fel rensas bort. Problemet är fel som är osynliga och som inte visar sig förrän på lång sikt. När sådana problem till sist upptäckts har många investerare lockats lägga ned stora pengar och mycket prestige och det kan vara svårt att komma fram med ett budskap som säger – tyvärr så ledde det här till ingenting. Vi får nog avskriva några miljarder och börja om från början…
Jag lärde känna professor Irina Ermakova på en konferens och besökte henne senare i Moskva. Hon har gjort experiment med råttor som utfodrades med en godkänd genmodifierad variant och tydligt drabbades av fruktsamhetsstörningar. Efter ett par generationer kunde råttorna över huvud taget inte reproducera sig längre. … Om en byggare i samband med slutputsningen av ett hus hör någon säga att det är något allvarligt fel med grunden så att hela huset borde rivas – finns det då inte en risk att denne byggare slår ifrån sig hela saken? Genteknikens aktörer är människor – vi får inte glömma det. Och de har varit mycket duktiga på att locka till sig kapital från människor som tror att genteknik måste vara framtiden.
Jag är inte emot genmanipulering i princip. Vi manipulerar naturen hela tiden och det är inget fel i det. Den folkrörelse som arbetar för ett stopp för genmodifiering i jordbruksgrödor bärs av upplysta människor som kämpar med frågan om hur man skall nå ut till allmänheten med nyanserad information i en medievärld som kräver enkla och tydliga budskap.
Sedan är det Fagerströms påstående av genmodifieringens stora nyttighet som han baserar på idéer om flerårig majs och kassava. Här visar han hur han tänker – för den som har vissa lite djupare kunskaper som tyvärr är alltför sällsynta. Ett välbalanserat och sunt jordbruk bygger på en växling mellan fleråriga grödor – vallodling av klöver, gräs och örter som blir foder till idisslande djur – och ettåriga grödor som blir människoföda. Djuren som äter vallfodret (hö, ensilage och bete) producerar mjölk och kött, men också gödsel som ges till de ettåriga grödorna, och klövern som ingår vallen fixerar luftkväve till protein. Detta jordbruk är ett ekologiskt system som är självbärande och produktivt. Vare sig foder eller gödning behöver köpas in utifrån. Det är utprövat och har visat sig starkt särskilt i u-länder där det höjer skördarna och stärker småbönderna som kan lära sig systemet och höja skördarna med hjälp av platsgivna resurser och behålla sitt oberoende.
Fagerström och de som tänker som han tar ett element – flerårigheten – och bygger en stor vision. Men den visionen är en rent teoretisk konstruktion som har stora hål. Om avsikten är att odla majs år efter år på samma mark, så kommer förr eller senare någon skadegörare som förgör majsen. Naturen accepterar helt enkelt inte genetisk ensidighet i längden. Dessutom måste majs gödslas varje år för att ge skörd. Var skall vi få den gödningen? Konstgödning kostar fossilenergi och bidrar till klimatgaser mm. Han kan naturligtvis också drömma om att dessutom bygga in kvävefixering i majsen. Men då är han faktiskt ute och spekulerar långt ifrån den jordnära verkligheten.
Som sagt; jag har inget alls emot genmanipulation i sig. Men om den skall bli till mer nytta än skada måste de som ägnar sig åt den ha en helhetssyn i grunden och leva sig in i lantbrukets verklighet betydligt bättre än de gör idag. Svält beror i huvudsak på krig, konflikter, kvinnoförtryck och andra sociala orsaker. Genteknik, så som det i praktiken fungerar idag, snarare förvärrar än löser dessa problem eftersom tekniken bidrar till att stärka de redan stärka och marginalisera de marginaliserade ytterligare.
Fagerström skriver ” Det spelar därför ingen roll om en viss GM-gröda bedöms vara aldrig så produktiv, aldrig så bra för miljön, eller aldrig så bra för folkhälsan. Miljörörelsens ledande företrädare har låtit meddela att de ”är emot” GM-grödor (Amen!).”
Problemet är snarare det motsatta. Om en genmodifierad sort är lika bra som en traditionell föredrar de stora aktörerna den genmodifierade därför att de kontrollerar patentet och kan ta ut avgifter medan den traditionella kontrolleras av bönderna och därmed inte kan kontrolleras av någon.
Till sist är det detta med att missa modernitetens tåg. Nu är det dock så att det är svårt att i förväg veta om en viss väg är en väg framåt eller en återvändsgränd. Om, vilket jag tror, genmodifiering med de två nämnda teknikerna visar sig vara en återvändsgränd, så blir plötsligt den som är närmast utgången före dem som ligger längst fram.
En annan sak som få tänker på är att se genmodifierade grödor som ogräs. Ett ogräs är en växt som man inte vill ha på en viss plats. En rapsplanta är en nyttoväxt i rapsåkern och ett ogräs i vetet. En maskros eller en brännässla kan vara en nyttoväxt som man odlar i en specialodling. Kirskål infördes som nyttoväxt en gång i tiden, men betraktas idag mest som ogräs. Ett ogräs som inte liknar nyttoväxten alltför mycket går att hantera med biologisk kunskap och rätt teknik. Flyghavre är ett så besvärligt ogräs att det finns en lag om flyghavrebekämpning – därför att det är så likt grödan att det blir svårt att bli av med. Om en genmodifierad växt visar sig negativ i visst sammanhang blir den mycket svår som ogräs. Man märker inte att den fanns förrän man gör en kemisk analys. För en ekologisk odlare eller en fröodlare innebär det att skörden blir osäljbar. Stora områden i USA och Canada har blivit omöjliga att odla vissa grödor ekologiskt därför att genmodifierade grödor sprids som ogräs.
Att vi här i Europa är försiktiga med genmodifierat kommer snart att ge oss ett försprång.
